När jag hämtade barnen från dagis fick jag höra att Tilda hade bitit en av dagistanterna i armen. Den här gången förmodligen i någon sorts kärleksyttring, men jag minns tydligt då för några år sedan när hon attack-bet alla som hon på något vis tyckte hade betett sig illa. Ganska ofta var det mig.
På kvällen skulle vi åka till simhallen och står hela familjen i hallen och gör oss redo när barnens far, min högt vördade make, plötsligt ger upp ett vrål följt av en imponerande mängd finska svordomar samtidigt som han hoppar runt på ett ben. Tilda skrattar så hon kiknar. Pappa har en rolig dans.
Så fick vi ha ännu ett samtal med Tilda om att man inte får bitas. Det gör ont. Hon är stark. Offren blir ledsna.
Vilho hade ett eget samtal med Tilda.
Vilho: Men fattar du int? Tänk om du sku bita en man som har ont i sitt ben, och så biter du honom i andra benet och så ramlar han på dig och du skadar dig.
Tilda (hade helt klart aldrig tänkt på det): Åh.
Vilho (med händerna i sidorna): Det är därför du int ska bitas!
Hit och dit och tillbaka igen 