Jag lägger mig inte i vem som ska bli gruppsekreterare i Socialdemokraterna. Faktum är att jag inte ens är speciellt intresserad av hela grejen.
Men när S-kvinnor protesterar mot den tilltänkte kandidaten eftersom de vill bevara partiet feministiskt och han en gång varit anklagad för sexuella trakasserier är det något som är fel. Visst, sexuella trakasserier är förkastligt, men han är ju inte dömd? Eller ens misstänkt längre?
Och jag förstår argumentet att förtroendet för honom sviktat efter anklagelserna men två motargument dyker upp:
1: Alla är att betrakta som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Män får inte dömas hårdare än andra för att de är män, särskilt inte om det samtidigt finns rabiata feminister som skriker om hur män är svin som borde kastreras utan att samma hårda regler om sexistiska utspel ska gälla dem.
2: S-kvinnorna stöttade Mona Sahlin som partiledare. Och nu vill man tala om ”problem i bagaget”?
Den som följer sociala medier ser snabbt att feministernas största motstånd idag är alla de som tycker att det har gått för långt, att det har slagit över. Gissa om dessa dansar vad-var-det-jag-sa-dansen nu.
Hit och dit och tillbaka igen 