Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om starka kvinnor

Jag hinner nätt och jämt skriva om problemen som möter genusvetenskapen när jag ramlar på en osedvanligt lång artikel på SvD med rubriken ”Trolldom & vikingar – möt kvinnorna med makt över vikingatågen”. Nu ska det dock påpekas att skribenten på SvD inte är genusvetare utan journalist. Ändå har jag på känn att just den artikeln kommer att bli en av de mest populära inom den närmaste framtiden för svenskar tycks oresonligt intresserade av forntida starka kvinnor.

Många genushistoriker kommer att slå sig för pannan och sucka. Myten om den starka forntidskvinnan lever och frodas. Missuppfatta mig inte, det fanns en hel del ”starka kvinnor” under den period som populärt kallas för vikingatiden, problemet med myterna kring dem är de explicita effekterna på andra kvinnor i andra tider.

För det första tenderar vi att se kvinnor som starka när de gör vad vi tror är karlagöra, som när de har makt över vikingatåg. Vad sägs om styrkan i alla de kvinnor som överlevde att föda fram och uppfostra fem ungar, utan smärtstillande, utan mammabloggar och utan tvättmaskin?

För det andra förskönar vi gärna vikingatiden då människan på något vis var fri och både män och kvinnor fick bete sig som barbarer. Vikingatiden, om vi nu ska använda en sån term, hade ett oerhört komplicerat etikettsystem där heder, vanära och respekt var viktiga delar. Hitta en genushistoriker som skriver under på att de ”våldsamma nordborna” var ”macho, minst sagt”. Att kvinnorna skulle vara lika ”stridslystna som sina män” och att aristokratin hyllade en ”våldsideologi” är sanningar med modifikationer – journalistiskt språkbruk en god bit från genushistorisk forskning.

Återigen: jämställdhet handlar inte om att kvinnor ska få bete sig som män, utan att män och kvinnor ska få bete sig som de individer de är. Att dessutom genom myten om den starka forntidskvinnan lägga samma snedvridna jämställdhetsideal på historiska tider förvränger inte bara bilden av vårt förflutna utan bidrar till att behålla och hylla ett manligt ideal.

När kommer det en artikel om alla de män som under ungefär samma tidsperiod uppmanade andra män till ickevåld, ett renare leverne och handarbete i stillhet? Klosterväsendet nästa?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Genusvetenskap ingen vetenskap?

För ett par dagar sedan skrev Johan Ingerö i SvDs ledare om att Norge drar ned på stöden till genusvetenskapen eftersom den inte håller tillräckligt hög vetenskaplig standard. Han refererar också till svenska undersökningar om ”partisympatier inom olika akademiska discipliner” och kommenterar att hela 33,3 % av genusvetarna bekänner sig till Feministiskt parti (som i hela landet har ungefär 0,68 % av rösterna). Eftersom jag ser mig själv som genusvetare blir jag både provocerad och konfunderad över vad det är i genusvetenskapen som gör att det inte är vetenskap.

Roland Poirer Martinsson hävdar i Sveriges Radio P1 å det bestämdaste att genusvetenskap inte är en vetenskap utan raljerar och kallar det en ”kulturpolitisk trend”. Kanske Poirer Martinsson skulle kunna berätta vilken vetenskap som inte är en kulturpolitisk trend? Om en disciplin inte ligger i vår kultur, passar in i politiken och åtminstone i sin ungdom upplevde någon sorts trend kommer det garanterat inte att finnas några forskningsanslag och ingen vetenskap. Det klaraste exemplet är nog rasbiologin som florerade vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och då betecknades som en synnerligen betydelsefull vetenskap. Sök forskningsanslag för att jämföra ansiktsformen på svenskar och japaner för att kartlägga intelligens i dagens Sverige och se vad forskningsråden anser om rasbiologins vetenskapliga värde i dag. Alkemism har varit vetenskap i tiden, liksom astrologi. Ingen av dessa har klarat sig, men se på biologin och Darwin eller varför inte 1700-talets forskning om ekonomi.

Poirer Martinsson liknar genusvetenskap vid marxistisk ”vetenskap”, en sorts trend som blåses upp och ges en pseudovetenskaplig dimension, och det är klart att ytterligheter som marxism inte hör hemma i vetenskaplig forskning. Däremot förbises helt att hade det inte varit för marxismen som en kulturpolitisk trend och senare forskningsdisciplin hade vi knappast haft de metodologiska verktyg för att undersöka klassamhället som vi har idag. Det är först när klasskillnader börjar uppmärksammas som vi får exempelvis historievetenskaplig forskning om allmogen. Och nu när könsskillnader uppmärksammas får vi vetenskaplig forskning om kvinnor.

Men vi har fortfarande lång väg kvar. I Norge sändes programmet Hjernevask, som tar upp genusvetenskapen i Norge och konfronterar norska forskares resultat med de från amerikanska och brittiska forskare. De förstnämnda hävdar att skillnader mellan pojkar och flickor endast kommer av hur barn socialiseras in i samhället och förkastade att det skulle finnas några medfödda skillnader, vilket de sistnämnda dementerade. Harald Eia, som gjorde Hjernevask, menar att det som förmodligen skapade det största motståndet hos folk i allmänhet var arrogansen bland norska genusforskare gentemot andras vetenskapliga resultat. En genusvetare kommenterade att det helt enkelt inte fanns plats för biologi för henne. Så får det inte gå till. Den dagen vi förkastar andras resultat baserat enbart på att de inte överensstämmer med våra har vi lämnat den vetenskapliga grunden forskningen måste vila på. I dagens genusvetenskap finns ett stort motstånd mot biologiska faktorer som inte kommer att gynna någon. Jag har själv vid en konferens presenterat ett paper där jag försökte lyfta fram problemet med att avgöra vad under medeltiden som var genusstruktur och vad som var biologiska nödvändigheter. Fränare och mer otrevligt motstånd har jag aldrig stött på. Jag fick bryskt veta att det faktum att kvinnor var gravida och ammade inte på något vis kan ha varit en delförklaring till varför de inte kunde bli landsförvisade enligt svensk medeltida rätt. Ingen plats för biologi alls.

Problemet med genusvetenskap är inte forskningsobjektet – socialiserade skillnader mellan män och kvinnor – utan metoden och teoretiseringen. Genusvetenskap måste hållas tvärvetenskapligt och får inte stänga dörrarna till andra discipliner, en sanning som förvisso gäller de flesta vetenskaplig grenar. En fysikers forskning om rymden blir bättre av att förstå kemi, en historikers forskning om förfluten tid blir bättre av att förstå antropologi och en genusvetares forskning om skillnader mellan män och kvinnor blir bättre av att förstå biologi. Det vore mycket olyckligt om genusvetarna sköt sig själva i foten genom att inte upprätthålla en vetenskaplig standard, för genusvetenskapen behövs!  Att nonchalera att flickor ofta uppmuntras till tystnad och lydnad medan pojkar är högljudda och fartfyllda gör att vi cementerar synen på hur vi ska vara baserat på biologiskt kön. Å andra sidan är det att lägga hela förklaringen till hur pojkar blir pojkar och flickor blir flickor i uppfostran och samhälleliga krav och således helt utesluta biologiska faktorer ett hån mot dem som känner sig födda med fel kön.

En ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och att våra försök att tolka den måste få diskuteras och ifrågasättas borde utgöra fundamentet i all vetenskap.

Och dessutom: Jag känner många norska genushistoriker som håller utmärkt vetenskaplig standard.

Länkar till alla Hjernevask finns här!

Läs också gärna ett humanistiskt upprop till reformer inom forskningen här!

 

Vardagslivet

Må bättre

När man är en sjuk och trött mamma mår man rätt mycket bättre när sonen med de stora bruna ögonen ler mot en och säger:

– Mamma, jag hoppas jag hittar en fyrklöver eller ser en stjärna falla. Då ska jag önska någonting fint åt dig!

Gissa vem som just kom ett stort steg närmare drömmen om att få affärens största Lego i julklapp…

Historikerns historier · Vardagslivet

På hemmafronten intet nytt

I flera månader har jag högljutt beklagat mig över att jag på grund av universitetets nya regler inte får ett arbetsrum där, trots att de står för mitt stipendium (och nu när jag skriver det dyker ordet ”otacksam” upp av någon osökt anledning…). I dag, när feberdimman lägger sig över den här doktorandens invecklade sinne och halsontet från helvetet regerar, känns det här med att jobba hemifrån som världens grej. Inget har egentligen förändrats ens av en ganska ordentlig sänkning i hälsotillståndet. Jag vaknar fortfarande ovilligt, senare än vad jag borde, sitter i morgonrocken framför datorn tills jag av brist på te tvingas gå ner för att laga mer av detsamma, alltmedan jag smått desperat försöker peppa mig själv att producera text. Gärna sådan som lämpar sig mer för en akademisk avhandling i medeltida rättshistoria än inlägg på en rosakantad blogg med en överdimensionerad muffins i headern.

Vardagslivet

Det här med tillit

”Men, seriöst asså, var e tilliten, va? Klart att du kan vända ryggen till och fixa en kopp te utan att den där tallriken med din frukost är hotad! Gör det nu då. GÖR DET!”

Historikerns historier · Vardagslivet

Olyckliga mammor

Nu i dagarna kommer en rapport om depression efter förlossningen, något som drabbar var åttonde mamma. Samtidigt talas det mycket om så kallade mammabloggar, i alla fall här i Finland. Bloggar skrivna av mammor om livet hemma med små barn är oerhört populära, med flera tusen läsare varje dag. Igår vann en av dessa, Kakkakaffe, Bloggpriset. Forskarna söker medicinska orsaker till varför så många mammor blir deprimerade, och det kan man väl förstå, men månne det inte finns ett samband mellan mammors välbefinnande och det stora behovet av mammabloggar.

För jag tror att vi talar om ensamhet.

Finns det någon som har undersökt de historiska beläggen för baby blues? Har man jämfört med till exempel kvinnor i små byar i Afrika? På många vis är deras liv säkert hårdare än de relativt lyxiga liv vi lever här och nu, men många mammor här går igenom mammaskapet helt själva, utan det nätverk av folk i samma situation runt sig. Visst finns det en pappa, men av naturliga skäl avbryts inte pappans liv på samma sätt som mammans även om han deltar aktivt i barnaskötandet (vilket förvånansvärt många pappor inte gör). Allt det man tänkt sig skulle vara på ett visst sätt blir något helt annat. Och man är ensam med sina tankar, ensam med sin baby. De stora sakerna kan man diskutera med pappan (vad ska ungen heta, var ska sängen stå, vilken vagn ska vi ha?), men de tusentals små beslut som måste tas varje dag tar man själv och håller sig själv ansvarig för (räcker det med 100 ml mjölk, får babyn ont i magen om jag ger 110, ska jag amma före eller efter jag ger ersättning?).

De allra flesta mammor hamnar förr eller senare i en inre destruktiv monolog där man anklagar sig själv för att små saker som man inbillar sig att alla andra klarar inte fungerar som de ska. Babyn kanske inte sover så länge och ofta som den ska? Babyn kanske inte äter så mycket och ofta som den ska? Babyn gråter, och det är säkert mitt fel. Alla andra klarar det, utom jag.

Jag är helt övertygad om att det största hotet mot mammors psykiska välmående inte finns i underliggande psykiska sjukdomar man tidigare inte upptäckt, utan i den oerhört djupa ensamhet många mammor lever. Mammabloggarna är en kanal till omvärlden, ett sätt att se att vi alla kämpar med samma saker och att barn växer upp och blir bra människor oavsett detaljerna i deras mat-och sovvanor.

Godsaker · Vardagslivet

Muffinsar till tusen

Nästan i alla fall.

Fick en beställning på 60 mini-cupcakes som skulle förgylla ett barnkalas och en glöggfest. Jag smaksatte själva muffinsen med kanel och ingefära, och frostingen är vit choklad, philadelphia och pressade hallon. Det vackra i att alla ingredienser var ekologiska och valda med tanke på samklang mellan människa och natur raserades av mängden rödfärg som krävdes för att komma närmare jul och längre från lax. Men fina blev de, och de smakade så gott att testpatrullen (läs: mina begåvade barn) gav dem full poäng och med frostingkantade munnar unisont lovordade resultatet. Dekorationer är små sockerkulor i skimrande gult, och snöflingeglitter.

(Och jo, på de här bilderna ser de fortfarande laxrosa ut, vilket de inte var.)

(Inte för att de var julröda heller.)

 

Vardagslivet

Otrohet

Peppe skriver ett kort inlägg om otrohet med statistik från Filter.

”Av folk som varit tillsammans i mer än fem år har ungefär 50 % av männen och 45 % av kvinnorna haft utomäktenskapliga relationer.”

Jag är egentligen (förstås) emot otrohet jag också, precis som alla andra, men kan inte låta bli att reflektera över vad otrohet egentligen är. Är det en puss? Måste man använda tungan? Hur långe då? Eller räcker det med att den där som man springer på vid kassan någon gång i veckan skapar ett pirr som gör att man helst inte går till affären utan att åtminstone ha borstat håret?

Oavsett vilket så tror jag att vi alla skulle må betydligt bättre om vi lättade på våra förväntningar på tvåsamheten, och accepterade att olika människor i vår närhet uppfyller olika behov. Det betyder inte att man inte kan koncentrera sitt rent sexuella behov till en livslång partner (för i ärlighetens namn ger övning färdighet…) men vad vi förväntar oss av tvåsamheten idag är att den ska hela oss, vara det där vi inte kan leva utan. Jag tror att det är livsfarligt att inte kunna leva utan sin partner, och att hänga upp hela sin tillvaro kring tvåsamhet. Jag klarar mig fint utan min man (även om jag ekonomiskt förstås vore körd), och faktum är att jag ofta upplever vardagen som lättare att sköta om han är på arbetsresa. Grejen är att jag inte vill ha min vardag utan honom.

Idag förväntar vi oss att vår partner ska vara vår bästa vän, den som delar allt, den vi inte kan leva utan – vår enda relation. Vilken fruktansvärd börda att lägga på den man älskar, att tillhandahålla allt som en fullvuxen människa behöver i livet. Jag tror att om vi inte tillåter att andra människor än vår partner får fylla vissa behov – som inte behöver vara sexuella – växer sig tanken på om gräset möjligen är grönare på andra sidan okontrollerbart stor. Jag menar nu inte att man ska så i gräset på andra sidan, eller ens liksom provligga det, men man kan väl få vattna? Beundra det? Spela tennis? Då förstår man kanske att gräset som såg så grönt ut på avstånd egentligen är utrustat med samma brister som ens eget, så att säga, och att man förmodligen har det bäst där man är.

 

Vardagslivet

Godnattpuss

Ni vet när man fylls av den där känslan av ren kärlek till sitt barn, man tar det i famnen, kramar och förklarar att barnet är det viktigaste man har. Man stryker det sakta över håret, drar in den ljuva doften av sitt barn och så lägger man försiktig ned sin utmattade älskling på kudden och drar upp täcket. Man böjer sig ner och pussar godnatt, vänder lite på huvudet för att barnet ska få avsluta nattningsritualen med den där ljuvliga lilla pussen man får som belöning för att man orkat med en dag till. Och så får ungen för sig att slicka en rakt över ögat.

Vardagslivet

Hemkomst

Har sådär på kvällskvisten återkommit från ett dygns besinningslöst festande i Ekenäs. Ett sånt där dygn när det känns som om tiden stått stilla, och man levt en hel livstid under 24 fantastiska timmar.

Om man vill komma in på Ekenäs enda bar en fredagkväll en och en halv timme innan stängningsdags får man ha tur för kön(!) står helt still (de enda som går ut är de som leds ut och de som liksom hittat någon) och sedan betala 20 euro. Jag slogs av tanken på att jag knappast ens skulle ha något utbyte av att umgås med folk som är villiga att betala 20 euro för att komma in dit. Vi skrattade föraktfullt åt världen, gick hem, röjde i ordning ett dansgolv och krämade på afrikansk dansmusik så det skallade i de gamla träkåkarna. Bilder så snart som möjligt!