Vardagslivet

Om att gråta på julfester

Innan jag fick barn brukade jag hånfullt flina åt töntiga föräldrar som satt och snyftade medan deras snoriga ungar på något likaledes töntigt uppträdande tvångsmässigt kraxade tipp, tapp, tipp, tapp. ”Lipa ni bara, det förstår jag att ni gör när ni tvingas lyssna på något så överjävligt falskt. Nejmen titta så gulligulligt, nu ramlade tomteluvan av. Halledudanedå.”

Nu är jag själv en av de där föräldrarna som med kameran i ena handen och en näsduk i andra handen med illa dold förtjusning snyftar mig igenom barnens uppträdande på dagis julfest. Varför i hela friden måste man lipa? Varför kommer tårarna just då? Med tanke på att sonen sin vana trogen ratade finbyxorna och drog på sig ett par skitiga baggy jeans istället och att dottern fortfarande inte låter mig kamma hennes hår kan man tycka att det finns andra saker som lättare skulle få mig att både skrika och gråta (och då talar vi högklassiga i-landsproblem). Men ändå…

När ett Luciatåg med nervösa femåringar träder in i salen, lamporna är släckta, syret nästan slut, treåringarna sitter med sina tomteluvor på svaj och beundrar de stora barnen, då är det något som händer i mitt mammahjärta. Den där stjärngossen, min son, som tränat och tränat på sångerna i veckor. Som lärt sig alla orden, som emellanåt träffar rätt i melodin och som hävdar att han är bäst på att sjunga för att han blir färdig först. Tänk att han är min, att jag har varit med att skapa honom. Tänk att han nu är så stor, en riktig liten människa. Var det inte just som jag för första gången fick honom i mina armar? Var det inte just som han för första gången plirade med sina mörka ögon mot mig? Vet han hur stolt jag är över honom? Vet han att han är den finaste sonen man kan ha? Kan jag någonsin få honom att förstå hur mycket han betyder och hur tacksam jag är över att han är den han är?

Alltmedan barnen glatt blandar verserna i ”Nu tändas tusen juleljus” passerar hela livet i revy. Det känns som om hjärtat ska gå sönder av stolthet över vem han är och rädsla över att han kommer att förändras, och det enda sättet att hålla hjärtat helt utan att gå fram och riva åt sig sin stjärngosse och aldrig släppa honom igen är att låta några tårar falla. Töntigt, men så är det.

Nyhetsplock

Den alltid sökande människan

Visst, vi människor tycks vara sökare av naturen. Vi söker oss själva, söker en livspartner, söker sanningen och söker på Google. Men ibland vore det bättre att stanna upp och se på vad vi har, inte minst när vi knapprar in söktermer på Google. För seriöst, de hetaste sökorden på Google är Facebook, YouTube och Aftonbladet. Hur kan man inte gissa sig till adressen…?

DN, SvD

Historikerns historier · Vardagslivet

Katter, bajs och biologisk krigföring

Det råder krig här hemma – jag mot katterna. Upprinnelsen torde vara att jag ansåg katterna gå över gränsen när de åt upp min frukost och att jag därmed stängde dörren till arbetsrummet under arbetstid. Ingen frukost för mig, inget magkliande för katterna. När dörren en kväll stod öppen smet de falskspelande små liven in i rummet och åt ett prydligt hål i mina anteckningar från besöket i Riksarkivet. Koderna för vilka dokument jag gjort anteckningar om försvann i gapet på en kattunge på samma sätt som min frukost inte gjorde det.

Konflikten trappades upp och fullt krig bröt ut. Jag förvägrade katterna den bit skinka de brukar få i samband med att jag lagar min egen frukost. Kattungarna bajsade i min sko. Var detta ska sluta vet ingen.

Kuriosa: Detta är Kattkrig II. Kattkrig I utspelade sig för några år sedan mellan Gammel-Katt och min man. Gammel-Katt placerade hårstrån i vår mat och maken betalade med samma mynt.

Vardagslivet

Lucia i fina salonger

Sedan inbjudningskortet med det guldfärgade emblemet damp ner i brevlådan har barnen längtat efter luciafesten på Sveriges ambassad. Två små uppspelta, uppklädda barn höll mig hårt i handen när vi gick uppför mattbeklädda trappor och trängdes bland finklädda firare. Vi grundade med pepparkakor och saft innan det – ungefär femtielva enträgna ”komme int den dä santa Luciiiia snat?” senare – var dags att bänka sig för ett efterlängtat luciatåg. Om jag förstod det rätt så var det elever från Hanken som lussade, och de var alldeles fantastiskt duktiga! Extra mycket uppskattar jag att luciatågets uppställning även innehöll tre män, vilket inte bara gör sångarrangemangen ännu vackrare utan även jämnar ut könsfördelningen och skapar förebilder. Sonen var mäkta imponerad, och dottern tog bara ögonen från Lucia under det korta ögonblick hon vände sig om, spände ögonen i barnet bakom som satt och pratade, lade fingret över läpparna och argsint hyssjade.

Efter uppträdandet släpptes barnen lösa i rummet med godisbuffén. På uppmaning från barnen(!) gick vi och minglade lite. Barnen blev mest glada över att få säga hej till Lucia. Själv var jag rätt imponerad av samlingen kändisar. Oturligt nog är jag patetiskt dålig på namn, och vis av erfarenhet går jag inte längre fram till folk som ser vagt bekanta ut och säger ”ursäkta, men känner vi varandra?”. Jag kände åtminstone igen en presidentkandidat. Statistiskt sett heter han Paavo. På plats var också Maria Sid. Hon frågade – gissningsvis sina egna barn – om allt var bra och min son svarade henne glatt med ”jo tack”. Äpplet faller inte långt från päronträdet. Vi tittade också på de vackra tavlorna av forna svenska kungar och drottningar och historikern i mig sattes på hårda prov (det där med namn på kändisar igen). När det började bli dags att gå föreslog jag att vi först skulle gå och tacka ambassadören för att vi fick komma. Utan att tveka stegade sonen fram, bockade sig och deklarerade: ”Tack så mycket för att vi fick komma”, till ambassadörsparets stora förtjusning och min ohöljda förvåning. Ge ungen en heltäckningsmatta, salonger i fil och guldbelagda detaljer och rätt som det är beter han sig som en kunglighet.

Väl ute hade Tilda inte alls fått nog av Lucia, snarare tvärtom, och vi fortsatte till Senatstorget för att se Finlands lucia skrida nedför trappan.

Den här bilden är från Pappan och havet. Vi stod på andra sidan en god bit bort och såg bara något så länge jag lyfte barnen över mitt eget huvud. Att lyfta barnen blev snabbt tungt, men som två räddande änglar kom ett par av mina gamla elever och svingade upp sonen så att han skulle få se. Fint var det!

Kuriosa: Finlands Lucia 2011 är min gamla elev.

Kuriosa 2: Det gör mig ungefär 57 år gammal.

Vardagslivet

Vad mamma önskar sig i julklapp

Sitter i köket och småpratar med barnen medan vi äter glass. Köket ser ut som om någon väldigt stressat just tillrett en måltid för tre utan att ha plockat undan det minsta från de två föregående måltiderna – vilket inte är så konstigt. Jag tittar ut över röran och ser drömmen om en filt, en sprakande brasa och ett nytt avsnitt av The Good Wife efter att barnen somnat dunsta bort som den intorkade såsen på spisen.

Jag: Suck. Orkar bara inte städa i köket. Yäk.

Vilho: Men mamma, du får önska dig i julklapp! Önska dig en köksstäd!

Ja tack, snälla tomten! Jag tar en årsuppsättning sånna!

Vardagslivet

Luciatåg och växande barn

Visst, barn ska växa. Det är ju lite grejen med att de är barn. Men måste de göra sånna där spurtar just när man lyckats skapa en fungerande garderob? Idag ska vi på luciafirande på ambassaden och som den välorganiserade moder jag är såg jag till att sonen redan i går kväll provade sina finskjortor, mest för att se om han ville ha den svarta eller den röda. Till min stora förskräckelse och sonens bubblande förtjusning hade han på de två månader som gått sedan han sist provade dem vuxit så till den grad att glada tre centimeter saknades vid ärmen. Tre centimeter?! Inte ens om jag får honom att liksom dra ihop axlarna och hålla armarna lätt böjda går det att dölja att skjorthelvetet inte passar.

Tillägg till de två miljoner saker jag ska hinna göra idag:

– Köp ny skjorta till sonen.

Godsaker · Vardagslivet

Cupcakes med julblomma

Jag fick i uppdrag att baka cupcakes till en ung dam. Bara det är svårt, särskilt med tanke på att cupcakes inte längre bara är basföda för enhörningar -vilket länge varit allmänt känt – utan nu även är en del av vardagsdieten för Hello Kitty, My Little Pony och Barbie ”I’m so plastic not even cupcakes fat me up”-modellen. Kort sagt; unga damer har en otrolig kreativitet vad gäller dekorationer, och vet vad de vill ha. Därför var jag lycklig när det enda kravet nu var ”choklad”. En av de svåraste detaljerna kring uppdraget var dock att den unga damen i fråga inte egentligen åt sötsaker, så min tanke var att förstärka chokladsmaken och dra ner på sockret. Jag beslutade mig för att göra en enkel chokladmuffins med krossad choklad i och dekorera med en philadelphia-florsocker kombo smaksatt med kakao (enligt recept från Leila).

Första provsmakningen av frostingen fick till och med en synnerligen härdad sockerätare som mig att känna tungan dansa samba, rulla ihop sig och dö en plågsam död av sockerchock. Basreceptet kastades och frostingen bättrades på med smält choklad, mer philadelphia och pressad citron. En god stunds testande och ett antal sockerkickar senare var både smak och konsistens perfekt! Och dessutom blev det så mycket att jag kunde dekorera helt utan tanke på sparande, och ändå ha kvar tillräckligt för att skeda i mig till frukost. Blomman på toppen är gjord av röd sockermassa (som på riktigt är julblommeröd, inte julgrisrosa) och dekorerad med tre gula sockerkulor.

Nyhetsplock

Mäns och kvinnors våld

Det uppdagas att det råder en oförsvarlig nonchalans på ett svenskt sjukhus vad gäller att hantera kvinnor som kommer in med misshandelsskador, och att en beklämmande stor del av personalen ser det som kvinnans eget fel om hon blir slagen. Samtidigt som jag tippar på att debatten om mäns våld mot kvinnor kommer att få ny kraft av detta, och jag förvisso välkomna den debatten, undrar jag när vi ska ta våld mot män på allvar. Siffrorna på hur många kvinnor som upplevt våld är skrämmande, och jag är själv en av dem, men hur många män är det som upplevt våld? Hur många små pojkar får fortfarande höra att de blir tuffare av lite smällar? Hur många unga män ignoreras av vuxna trots att de får knuffar av så kallade kamrater? Och hur många av dessa kommer sedan att ha lättare att gå över gränsen till fysiskt våld i hätska diskussioner med en framtida partner?

Våld mot kvinnor är inte så enkelt som att den som slår har en sorglig kvinnosyn, utan måste ses i samband med en betydligt större och mer invecklad väv där våld mot män är en minst lika viktig del.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Repliker om barnböcker och jämställdhet

Zettermark har skrivit ett synnerligen välformulerat och genomtänkt inlägg angående den nya boken Kivi och Monsterhund, vilken är känd för att vara den första barnboken med ”hen” istället för ”hon” eller ”han”. Zettermark citerar mitt inlägg om ämnet, och ger svar på tal. Jag skrev att jag inte förstår syftet med boken. Hon kontrar stiligt med ”glada barn, kanske”.

På många sätt har hon förstås rätt. Kivi och Monsterhund är en barnbok, och har aldrig utgett sig för att vara politiskt manifest eller en Bibel i jämställdhetsdyrkan. Kanske är det rent av en riktigt bra barnbok? Jag vet inte, för jag har inte läst den. Mina funderingar kring boken rör inte dess innehåll, utan dess plats som litterär nyskapare.

Författaren, Jesper Lundqvist, påpekar att det är skönt att skriva en bok med ett neutralt pronomen, där man inte behöver ta ställning till det ”kulturhistoriska bagage” som följer med att använda ”hon” eller ”han”. Vid ett seminarium manade historiker professor emeritus Matti Klinge de lyssnande till samma försiktighet kring termer – även om just ”hen” garanterat inte var vad han menade – och som medeltidshistoriker är det en problematik jag lätt kan relatera till. Om jag väljer att använda termen ”medeltiden” i min forskning bekräftar jag på sätt och vis synen på en tid av lägre status satt mellan antiken och renässansen. Om man skriver ”hon” om Kivi kommer läsaren att skapa en bild av Kivis personlighet byggd på läsarens förutfattade meningar om flickor.

Men varför kan man inte använda traditionella termer och genom sin berättelse bidra till att omskapa innebörden?

Zettermark menar att det är trevligt att barn inte hela tiden behöver ”resonera i termer som ”ååå typiskt tjejigt” eller ”oj väldigt otypiskt tjejigt””. Det håller jag med om, men barn ser själva att det är skillnad på pojkar och flickor och deras kommentarer om att något är typiskt tjejer eller typiskt killar är snarast frågor till vuxenvärlden om hur omgivningen är beskaffad, försök att klassificera, organisera och förstå och rör väldigt sällan de saker som vi vuxna tror. Sonen frågade en gång om pojkar också fick gå på universitetet (för han ville jobba där med mig), och genom att lyssna på vuxna i sin närhet kunde han en dag konstatera att alla mammor kommer från Sverige och alla pappor från Finland. Barn ska få fundera över de här sakerna för det är viktiga steg till att hitta sin plats i tillvaron. Könsneutrala pronomen är inte en förutsättning, eller ens ett stöd, för att hjälpa barnen på vägen.

Länge funderar jag över vad det är som inte känns helt rätt med Kivi och Monsterhund. Brist på sunda ideal? Problem med att barn blir förvirrade? Svårigheter att relatera till Kivi? Nej, de där sakerna är bara trams. Det som inte känns rätt med boken är min krypande oro att en debatt om jämställdhet som ska föras av vuxna, en kamp som ska utkämpas av vuxna, nu sipprar ner till barn. För säga vad man vill, att skriva ”hen” är förstås också att ta ställning, inte bara till att det ska vara lika mellan ”han” och ”hon” utan till att det finns ett uttalat problem kring hur denna likhet upprätthålls. Inte så att jag inte håller med, men det där är något som mina barn inte ska bekymra sig över än på många år. Om man, som Zettermark menar att man ska, använder boken endast som en barnbok bland andra är väl kanske det problemet löst.