Det uppdagas att det råder en oförsvarlig nonchalans på ett svenskt sjukhus vad gäller att hantera kvinnor som kommer in med misshandelsskador, och att en beklämmande stor del av personalen ser det som kvinnans eget fel om hon blir slagen. Samtidigt som jag tippar på att debatten om mäns våld mot kvinnor kommer att få ny kraft av detta, och jag förvisso välkomna den debatten, undrar jag när vi ska ta våld mot män på allvar. Siffrorna på hur många kvinnor som upplevt våld är skrämmande, och jag är själv en av dem, men hur många män är det som upplevt våld? Hur många små pojkar får fortfarande höra att de blir tuffare av lite smällar? Hur många unga män ignoreras av vuxna trots att de får knuffar av så kallade kamrater? Och hur många av dessa kommer sedan att ha lättare att gå över gränsen till fysiskt våld i hätska diskussioner med en framtida partner?
Våld mot kvinnor är inte så enkelt som att den som slår har en sorglig kvinnosyn, utan måste ses i samband med en betydligt större och mer invecklad väv där våld mot män är en minst lika viktig del.
Hit och dit och tillbaka igen 
Rättssamhället om våld i relationen och ofredande.
Även om mannen har haft en ogynnsam uppväxt är det inget försvar för att bruka ett sjukligt våld i en relation eller förfölja en kvinna. Det kan vara en förklaring men aldrig en ursäkt eller som någon förmildrande omständighet, vare sig för kvinnan eller rättssamhället.
Synen på våldsutsatta kvinnor från åklagarsidan, även om kvinnan har lämnat förhållandet, är under all kritik. Polisen tar det ofta på allvar. I alla fall polisen på fältet. Sedan är det i princip stopp. Trots klara och graverande bevis läggs ärenden ner. Att mannen i mail själv pratar om våldet som förekommit i relationen räcker inte.
När det gäller ofredande kan det räcka med att mannen påstår att han inte har förstått att det är olagligt att ofreda en kvinna. Via mail med mycket grovt sexuellt språk, bilder i brevlådan och i mail på nakna köpta kvinnor och män i osmakliga poser, sig själv i olika sexuella situationer med dessa olika köpta människor, uppmaning till kvinnan att ta sitt liv, snara hängd i trappräcket, erbjudande om sexuella tjänster utförda av kvinnan skickade i brev till andra män, svängande med dildo framför kvinnan. Listan kan göras lång. Nu pratar vi vuxna män, inte tonåringar.
Åklagväsendet vill på allvar att vi i samhället ska tro på att en man som finns i yrkeslivet inte skulle förstå att det är något olagligt han gör. Besöksförbudsansökan avslås med motiveringen att mannen inte är dömd tidigare. Polisen menar att det enda det säger är att kanske ingen tidigare har vågat anmäla mannen.
Detta är Stockholm med sitt låga antal godkända besöksförbud. Det har hänt ett antal ggr att kvinnor som ansökt om besöksförbud och fått avslag till slut har mördats.
I samtal med justitiedepartementet påstås det att regeringen tar oerhört allvarligt på detta med kvinnovåld. Åklagarna har till uppgift att leda till åtal när det finns bevis. När jag berättar hur det fungerar i verkligheten blir reaktionen ungefär som politikern som inte visste att mjölken var så dyr: Det hade jag ingen aning om.
I våras meddelade regeringen att 20 miljoner skulle vikas för att bl a utreda hur man skulle komma tillrätta med kvinnovåld. Jösses, dessa utredningar som kostar stora pengar och sällan leder till någon förändring.
I princip bortkastade pengar, säger jag. Lägg en del utav pengarna till fler åklagare så att dom har tid att göra det jobb dom är ålagda att göra. Om dom faktiskt håller den nivå som regeringen och justitiedepartementet påstår att dom anser att dom ska ha skulle mycket vara hjälpt. Dom här männen är mycket medvetna om att det mesta dom gör läggs ner. Många utav dessa män är dessutom oerhört manipulativa och lurar skjortan av polis och åklagare. Det är ett mycket ut-studerat beteende. Frågan är bara när vårat rättsväsende ska ta detta beteende på allvar.
Tack så jättemycket för din intressanta kommentar! Jag menar på intet sätt att det är en förmildrande omständighet att mannen har haft en besvärlig uppväxt, och allt det svenska jämställdhetspratet till trots är ju våld inom relationer, särskilt mot kvinnor, skrämmande vanligt.
Jag tror (och rätta mig gärna om jag har fel) att det finns en hel del män som helt enkelt inte är riktigt som de ska. De står för det mest utstuderade våldet, manipulerar och trakasserar. Sedan tror jag också att det finns en hel del män som helt enkelt fastnar i sin egen situation och som till viss del på grund av att samhället fortfarande tycker att det är ok med en viss mängd våld mellan pojkar, till slut tar till våld även i vuxen ålder och då mot kvinnor. Jag tycker inte att det är försvarligt heller, men för att få bukt med problemet, eller ens komma närmare att förstå det, måste man ta tag i och diskutera också den sanktionerade lättare våldskultur som många män växer upp i.
Tyvärr är det så att även dessa män som inte är som de ska lever helt fritt i vårat samhälle. Ingen fotboja, inga sanktioner, ingen kontroll. Det finns ingen varningsetikett på dom. De agerar på sitt sätt med rättssamhällets goda minne. Dom som offras, också med rättssamhällets goda minne, är kvinnor. Vi får våra liv förstörda. Även om vi överlever så blir vårat innersta skadat. Jag kan rekommendera att läsa en avhandling som heter: ”Psykopatens värld”.
I min tidigare yrkesutövning har det några gånger även inneburit att hjälpa våldtagna kvinnor. Jag har förstått, i samtal med dessa och även av medias rapporter, att vårat rättssamhälle har mycket att hämta. Efter att själv vara drabbad av en av dessa manipulerande män, som inte är som dom ska, har jag fått inse att det är värre än så. Rättssamhället är under all kritik när det gäller våld mot kvinnor och ofredande. Synen på våldet mot kvinnor måste ändras, på alla nivåer. Från politikernivå, domstolar, polisdistrikt och ut i samhället. Detta är ingen kvinnofråga. Det är en samhällsfråga, ett samhällsproblem. Vi kvinnor som drabbas av våldet och ofredandena ska definitivt säga till oss själva att det är mannen som skall skämmas, smyga undan. Ingenting annat. Basta. Vi kan inte ens kan andas om jämlikhet mellan könen i vårat samhälle när vi kommer till dessa frågor.
Du har så rätt! Jag är rädd att en stor del av attitydproblemet kommer av att många anser kvinnor som överbeskyddade och privilegierade bara för att det höjs många arga röster mot våld mot kvinnor, vilket förstås gör att hela systemet faller samman. Det har ju ingen betydelse hur arga vi blir över våldet om inget händer för att stoppa det, och i slutändan är kvinnorna således inte alls beskyddade och verkligen inte privilegierade.
Men som sagt; det är inte en kvinnofråga!