Nyhetsplock

Fredspriset

En exklusiv gubbklubb ger världens kanske mest prestigefyllda pris bestående av en ansenlig penningsumma till en annan gubbklubb. Ont förtal att det skulle vara gubbklubbar? Räkna igenom hur många kvinnor som är representerade. Under de i runda slängar hundra år som priset har delats ut har det varit under 10 kvinnor som mottagare. Faktum är att förra årets pristagare (vilka representerar typ 30% av alla de kvinnor som någonsin fått priset) fick det på grund av deras arbete för kvinnors rätt att ens delta i fredsbyggande arbete. Ett pris för kvinnors rätt att delta i att skapa fred. Förra året. WTF.

Den som tror att alla de män som sitter på toppositioner gör det endast på grund av att alla dessa män är bättre än kvinnor och inte på grund av att män på toppositioner skyddar varandra är inte så lite blåögd.

Nästa års pris till talibanerna för deras insatser att hålla ordning i oroliga områden?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Till den som inte trodde att vi färgkodar våra barn

Egentligen finns det rätt mycket att säga om det där med hur barn och alla deras saker färgkodas, och det mesta har säkert redan sagts. Innan vi fortsätter vill jag dock återigen påpeka något som är fullkomligt grundläggande i den här färgkodningshärvan: det är egentligen inte färgerna utan vad färgerna representerar som gör att barn genom färgkodning trycks ner i snäva mallar. Då när alla rosa kläder (vilka nästan alla barn omedelbart kategoriserar som flickkläder) har fjärilar och kattungar och texten ”I’m so cute”. Där när färgerna får symbolisera vad pojkar och flickor kan och får göra.

Det håller på att bli en förändring och jag gillar den starkt. Barn ska ännu ha många år på sig att hitta sin plats, tänja sina gränser och lära sig hur mycket de faktiskt klarar av och den här färgkodningen begränsar deras möjligheter. Så när jag kommer till affären och hittar den här blir jag rätt trött.

Titta noga på bilden av dem från filmen som kom ut 1950 på den lilla lappen på förpackningen. Och så tittar ni på dockorna igen. Och så bilden. Sedan dockorna. Alltså WTF. Att gifta sig i vitt är en nymodighet som slagit igenom de senaste hundra åren och långt ifrån en gudagiven originalordning, vilket betyder att beslutet att klä henne i vitt när hon ska stå brud är ett aktivt färgkodningsval. Vitt är oskuldens färg, det rena, det sköra, det perfekta. Det är så man vill att flickor ska vara.

Övertolkning, säger någon. Ok, så vi börjar med Askungens story. Varje dag får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta. Putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma. Låter det bekant? Det är vad Askungen gör. Hon sliter sig igenom varje dag i ett hushåll styrt av den tyranniska styvmodern, hon utstår spott och spe men står stark ändå. Askungens story skulle kunna vara den av en överlevare, en som genom hårt arbete slår sig fri och hittar sig själv. En sådan som är allt annat än oskyldig och skör. En sån som är en riktig fighter. Så genom att ta ifrån henne den blå klänning hon är känd för, och som hon har i filmen, färgkodar man henne som en idealbild av en blushing bride och säger till alla de små flickor som står och drömmer om den dockan att det är så man ska vara för att få sin drömprins. Det är något vi måste komma bort ifrån om kvinnor någonsin ska betraktas som fullvärdiga människor.

Varför har prinsen fått blått och hon fått vitt? Jo, för att färgkodningen fortfarande lever och frodas. Vi är på väg att bryta ner den, men det är långt ifrån färdigt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Hotade manligheter och kvinnligheter

Igår när jag körde Tildas älskade långsvansar till dagis (en extraskjuts eftersom jag glömt dem hemma, long story) lyssnade jag på någon av de kommersiella finska radiokanalerna där programledaren uppmuntrade lyssnarna att skicka in sina berättelser om när de känt sin manlighet eller kvinnlighet hotad. Det är ju potentiellt ett väldigt intressant ämne. Genom att analysera vad som hotar manligheten och kvinnligheten kan man ringa in vad manlighet och kvinnlighet är.

Där var exempelvis den unge mannen som tillsammans med sin kompis ute på en bar hade beställt en cider, som till hans stora fasa visade sig vara rosa, och sedan såg några brudar som drack öl. Det var ett hårt slag för hans manlighet. Programledaren skrattar medlidande. Eller han som kom på sig själv med att visa upp sin nya tröja för sin kompis. Jösses, alltså. Det är ju bara fruntimmer som gör sånt. Ingen kommer att ta hans manlighet på allvar längre efter det.

WTF.

Det måste vara så fruktansvärt tungt att hela tiden gå runt och bekymra sig över att uppfylla en roll med så begränsade kriterier. Och det är det här som gör att jag tycker att det är viktigt att vara genusmedveten. Lite mer genustänk på det där och folk kunde få dricka sånt de gillar och visa glädje över nya kläder om de vill.

Själv kan jag inte komma på en enda gång då min kvinnlighet varit hotad sedan jag kom ur tonårsangstens horribla mörker då allt var pinsamt. Ni då?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så sumpar man tillfället att objektifiera män

Igår följde jag med oväntad spänning Ellos reklam för den nya kollektionen. Den börjar med en man som drar in magen för att vara attraktiv för den kvinna han står och väntar på. Sedan är det mannen i hissen som drar bort ett näshår i storleksordningen lian eftersom en snygg tjej kommer in i hissen. Därefter är det mannen som i lugn och ro avnjuter sitt kaffe när han får syn på en kvinna, varpå han i all hast knäpper sin skjorta som varit öppen nästan till naveln.

Och jag sitter nästan och jublar av förtjusning! Äntligen gör man reklam som visar männen som objekt, som fåfänga, som villiga att anpassa sig för kvinnor! Undrens tid är inte förbi, och så vidare.

Men så möts man av det här:

och ett hurtigt ”Mode som gör skillnad”. Men hallå! Här sumpar man världens chans att för en gångs skull göra männen till objekt och lyckas istället vända den lovande starten till en sensmoral om att kvinnors värde ligger i deras utseende. Snyggheten kvinnorna uppnår genom att klä sig i Ellos nya kollektion belönas med männens uppskattande blickar och manlig uppmärksamhet; sånt där som kvinnor nästan överallt får höra är meningen med livet. Ellos är glada över att få hjälpa till. Själv tycker jag inte att den utseendefixerade objektifieringen behöver mer hjälp.

Vardagslivet

Bra kvinna reder sig själv

Många har hört av sig och undrat hur det gått med fågeln som jag, i vad som var den här dagens wtf-moment, hittade i garderoben. Som den superkvinna jag är satt jag förstås inte bara och väntade på att min man skulle komma hem för att save the day och den stackars fågeln. Näpp. Inte jag inte. Jag fick minsann själv ut fågeln och den flög tacksam iväg.

Eller alltså. Jag hade alla intentioner i världen att servera den lite brödsmulor och sedan gömma mig tills min man kom hem ynka sju timmar senare. Där och då framstod det som det rimligaste alternativet. Men när jag satt där med telefonen i handen för att ringa min högt vördade älskade make och säga att han borde komma hem från jobbet för att fixa ut fågeln som sitter på vårt skafferi direkt och sedan massera mig för hela affären gav mig stressrelaterad huvudvärk kom den helvetes kamikazefågeln flaxande förbi mitt huvud, krockade med fönstret och landade i gardinen precis bredvid den öppna dörren. Så jag vek gardinen om fågeln tillräckligt mycket för att kunna guida den ut. Och så flög den iväg.

Det betyder förstås inte att min man inte bör massera mina axlar. Eller att en bra kvinna inte reder sig själv. Dessa två saker är endast löst relaterade till varandra.