Egentligen finns det rätt mycket att säga om det där med hur barn och alla deras saker färgkodas, och det mesta har säkert redan sagts. Innan vi fortsätter vill jag dock återigen påpeka något som är fullkomligt grundläggande i den här färgkodningshärvan: det är egentligen inte färgerna utan vad färgerna representerar som gör att barn genom färgkodning trycks ner i snäva mallar. Då när alla rosa kläder (vilka nästan alla barn omedelbart kategoriserar som flickkläder) har fjärilar och kattungar och texten ”I’m so cute”. Där när färgerna får symbolisera vad pojkar och flickor kan och får göra.
Det håller på att bli en förändring och jag gillar den starkt. Barn ska ännu ha många år på sig att hitta sin plats, tänja sina gränser och lära sig hur mycket de faktiskt klarar av och den här färgkodningen begränsar deras möjligheter. Så när jag kommer till affären och hittar den här blir jag rätt trött.

Titta noga på bilden av dem från filmen som kom ut 1950 på den lilla lappen på förpackningen. Och så tittar ni på dockorna igen. Och så bilden. Sedan dockorna. Alltså WTF. Att gifta sig i vitt är en nymodighet som slagit igenom de senaste hundra åren och långt ifrån en gudagiven originalordning, vilket betyder att beslutet att klä henne i vitt när hon ska stå brud är ett aktivt färgkodningsval. Vitt är oskuldens färg, det rena, det sköra, det perfekta. Det är så man vill att flickor ska vara.
Övertolkning, säger någon. Ok, så vi börjar med Askungens story. Varje dag får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta. Putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma. Låter det bekant? Det är vad Askungen gör. Hon sliter sig igenom varje dag i ett hushåll styrt av den tyranniska styvmodern, hon utstår spott och spe men står stark ändå. Askungens story skulle kunna vara den av en överlevare, en som genom hårt arbete slår sig fri och hittar sig själv. En sådan som är allt annat än oskyldig och skör. En sån som är en riktig fighter. Så genom att ta ifrån henne den blå klänning hon är känd för, och som hon har i filmen, färgkodar man henne som en idealbild av en blushing bride och säger till alla de små flickor som står och drömmer om den dockan att det är så man ska vara för att få sin drömprins. Det är något vi måste komma bort ifrån om kvinnor någonsin ska betraktas som fullvärdiga människor.
Varför har prinsen fått blått och hon fått vitt? Jo, för att färgkodningen fortfarande lever och frodas. Vi är på väg att bryta ner den, men det är långt ifrån färdigt.
Dela med dig av det goda!