Vardagslivet

Borttappat

Vilho (från lekrummet): MAMMAAAAAA!
Jag (från köket): Ja, älskling?
Vilho: Jag hittar den inte!
Jag: Vaddå?
Vilho: JAG HITTAR DEN INTE!
Jag: Jo, jag hörde. Vad är det du inte hittar?
Vilho: Den där grå.
Jag: Om jag ska hjälpa dig behöver jag nog en lite utförligare beskrivning.
Vilho: Den grå med två ploppar.
Jag: Den grå med två ploppar vaddå?
Vilho: Legobiten förstås.
Jag (går in i lekrummet): Ditt Lego ligger ju där i lådan. Så svårt kan det väl inte…

Vardagslivet

Vid samma tid som dinosaurierna. Ungefär.

På Vilhos enträgna begäran skaffade vi Hugo till paddan. Ni vet det där spelet med ett litet troll som springer i gångar och som försöker rädda sin familj som blivit tillfångatagen av den ondskefulla häxan. Det spelet.

Vilho: Men varför kan man inte rädda den där familjen?
Jag: Jag vet faktiskt inte. Jag minns inte hur det funkade då när jag var liten och man spelade det där.
Vilho: Kanske om man har fler liv när man kommer dit?
Jag (utan att en sekund reflektera över att min sexåring tycker att ”flera liv” är en förutsättning för att klara sig igenom svåra situationer): Möjligen. Alltså, spelet är ju väldigt enkelt.
Vilho (tittar på mig med sårad blick)
Jag (minns att han knappt klarar ens de lättaste banorna): Alltså, jag menar inte enkel som i lätt, utan enkel som i simpel.
Vilho: Va?
Jag: Jo, spelet är ju egentligen gjort för att spela med en telefon, därför har det inte så många funktioner och är väldigt svårstyrt.
Vilho (förstår verkligen inte kopplingen): Va?
Jag (åldras femtio år omedelbart utan att passera gå): På.. ja du vet… en telefon. Då på den tiden när man bara hade telefonerna att ringa med.

Vardagslivet

Pojkar och långt hår

Min son har… ska vi säga långt hår för att vara lite diplomatiska? Hans kalufs växer så det inte finns någon hejd på det, och han låter mig inte komma nära med vare sig borste eller sax. Det är inte alls så att jag inte vill att han har långt hår, han får bli en manlig Rapunzel om han så vill, men det hänger ju ner i ögonen och jag blir liksom lite frustrerad bara av att titta på det. Så Vilho har bestämt sig för att han ska låta det växa så att luggen når ner till hakan och sedan får jag eftersom jag tjatar så hemskt klippa två runda hål för ögonen.

Jag tog mig friheten visa honom några bilder på hur det kan se ut om man har långt hår men liksom ändå någon sorts frisyr av det. Jag tänkte mig att någon av följande skulle passa:

Och medan jag skrollar ner genom bilder på män med långt hår är sonen på det stora hela taget rätt ointresserad. Sedan plötsligt hojtar han till.

”DÄR, mamma! Just SÅ!”

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om genusmedvetenhet och att försvara någons rätt

Det här är min son. Han heter Vilho, har just fyllt sex år och har tränat så mycket på att vissla att han ett tag inte kom ihåg hur man andades utan vissel.

Vilho talar finska och svenska helt flytande, läser långa ord på båda språken och både förstår och pratar lite engelska. Han kan gräva tunnlar som får kaniner att bli gröna av avund och han kan lyfta påsar långt tyngre än han själv. När någon gråter brukar Vilho bli orolig för det känns som om gråten finns i honom också och när hans lillasyster är ledsen sätter han sig på knä, klappar henne och tröstar ”såja, jag kan bygga något roligt lego till dig!”. Vid julen samlar Vilho in de leksaker han inte längre leker med för att ge dem till barn som annars inte får några julklappar och när jag förklarar att det finns alltför många barn i världen som inte har någon som bryr sig om dem och tycker om dem förklarar han högtidligt att han tycker om de barnen.

Så går Vilho till dagis och eftersom han inte har några extra långärmade tröjor i sin korg får han låna lillasysters tröja, en mjuk och fluffig polo, så att han inte ska frysa när de ska gå ut. Men då är det som om alla de där sakerna som är bra med honom inte längre har betydelse. Allt som har betydelse är att tröjan han har på sig är rosa. Han hinner knappt få den på sig förrän de första retsamma kommentarerna kommer.

Vilho sätter sig ner, tårarna bränner bakom ögonlocken och han är arg hela vägen in i själen över den dumma tröjan. Jag sätter mig ner med honom och förklarar högt nog för att hans närmaste kompisar ska höra att det inte är så lätt för barn som är ganska små att förstå att rosa inte är en flickfärg, och att de vuxna minsann vet att även pojkar – pappor – kan ha rosa. När de där som retas har blivit lite äldre förstår de säkert också att man får ha på sig vilken färg som helst, och att det inte är färger som gör skillnaden mellan flickor och pojkar. Flickor har snippor, pojkar har snoppar – det är den enda skillnaden. Allt annat får man göra som man vill. Han nöjer sig med den förklaringen och tittar på kompisarna som nu vill vara stora nog för att ha förstått att flickor och pojkar får klä sig i vad de vill.

Det här kanske är en liten sak. En petitess. En piss havet.

Men det tycker inte jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen får lära sig att alla de där bra sakerna som gör dem till fantastiska ungar är tusen gånger viktigare än om de är pojkar eller flickor. För barn i den åldern är pojkar och flickor färgkodade och även om det inte finns ett problem i sig i att flickor klär sig i rosa och pojkar i blått kan det vara just en av de där grejerna som blir en väg för vuxna att förklara att även om det finns pojkar och flickor finns det inte pojkfärger och flickfärger, inte pojksaker och flicksaker, och inte färdigdragna pojkvägar och flickvägar. I barnens värld kommer den färgkodning som kan tyckas ofarlig tyvärr ofta färdig med en uppsjö olika förbud och hårda straff i form av glåpord och utfrysning för den som bryter mot kodningen.

Så ni som vill utrota genusmedvetenheten i barndagvården; hur skulle ni försvara Vilhos rätt att klä sig i rosa?

Vardagslivet

Men att spela hockey, där går min gräns också!

Sonen sitter ute i en snöhög och gråter. Inget konstigt med det egentligen, av någon anledning verkar det vara en av de där grejerna barn gör titt som tätt, men den här gången är det hjärtskärande.

Alla andra pojkar i grannskapet vill spela hockey. Vilho vill gräva tunnlar.

För mig som vuxen finns det liksom inget problem med att någon gräver tunnlar i närheten av hockeyspelandet och alla är lyckliga och glada. För en sexåring som dag efter dag sitter själv med sina numer meterlånga tunnlar, utgrävda med en noggrannhet som skulle få vilken arkeolog som helst att avundas, är det tyvärr inte lika problemfritt.

Faktum är att det är riktigt jävla ensamt att inte spela hockey. Men som förälder kan jag inte göra annat än trösta och försöka hålla en trevlig balans mellan ”snart ska du se att de vill gräva tunnlar också” och ”förbered dig på att resten av ditt liv kommer att kantas av liknande situationer”. Det är som om hjärtat vill gå sönder när man ser sitt älskade barn gråta ut över ofrivillig ensamhet, och man måste hålla sig från att köpa en ny uppsättning spadar till grannskapets alla ungar för att uppmuntra tunnelgrävande eller låta bli att hjälpa dem att skapa en byggfirma man kan kontraktera för att liksom lite ekonomiskt uppmuntra dem.

Ibland måste man bara trösta. Och dra på sig utebyxorna och greppa en spade.

Undrar om det här kan inkluderas i CV:n som praktisk arkeologisk erfarenhet?

Vardagslivet

Så slår vi runt kring ett en-grise-snår

När jag lyssnar på min son som sjunger

”Små grisarna, små grisarna
och nu så ska ni DÖÖÖ”

inser jag att Angry Birds kommer att förstöra klassisk kultur för en hel generation.

Morsgrisar faller vi ihopa, allihopa, faller hopa
Räven raskar över isen – Fågeln överraskar grisen

Vardagslivet

Dagens ordspråk

Mitt emot dagis har det byggts ett ålderdomshem. Ibland går en grupp dagisbarn över dit för att underhålla åldringarna och för att förhoppningsvis få något givande tillbaka – ungdomen möter ålderdomen liksom. Vid Lucia till exempel, då underhöll barnen åldringarna med ett luciatåg och fick godis.

Nu tjatar Vilho varje dag om att han vill gå dit, men inte för godiset skull. Lite stolt blir jag ju. Han har fattat det där med att man kan ha annan nytta av utbyte över generationsgränserna än att gamlingar tenderar till att ge godis om man sjunger för dem.

Vilho vill gå till ålderdomshemmet för att spela spel. Memory.
”Jag vinner minsann över de där åldringarna varje gång, mamma!”

”Som att stjäla godis från ett barn” och ”som att spela memory med en senildement”.

Vardagslivet

Förr i tiden lekte man tjuv och polis

Idag var det min (o)tur att köra barnen till dagis på morgonen. Oftast är det maken som gör det, medan jag rullar över på andra sidan i sängen och somnar om. Ibland klagar han över att det inte är riktigt rättvist och jag misstänker att den där gränsen för hur länge man får svara ”men jag var ju för fan gravid i nio månader” går ungefär där när yngsta ungen fyller fyra. Hur som helst. Idag körde jag ungarna.

När vi kom fram till dagis i runda slängar två timmar senare än vad de hade anlänt med sin fader var barnen i Vilhos grupp uppradade innanför grinden till lilla gården och väntade på att bli utsläppta. När Vilho närmade sig blev det oro i leden.

Barn 1: Där kommer den elaka chefen!

Barn 2: Den elaka chefen kommer!

Och jo, min son kan vara lite… dominant. Det har han ärvt efter sin far eftersom jag själv är väldigt mild och lätthanterlig. Dagispersonalen nämnde också vid senaste utvecklingssamtalet att Vilho trivs bäst när de yngre barnen passar upp på honom. Ordet ”lakej” kan ha förekommit. En kort stund var jag orolig över att jag blev vittne till ett myteri men det visade sig inte vara fallet. Vilho går fram till grinden och morrar med händerna i sidan.

Barn 3: Jag är vakt!

Barn 4: Jag också!

Barn 1: Vi tänker inte jobba!

Vilho: MOOOORRRRR!

Men hallå? Sen när ska dagisungar leka generalstrejk?

Vardagslivet

Livet började år 2006

Den här dagen, ungefär lika kall och snöig, för exakt sex år sedan höll jag för första gången mitt barn i famnen. Någon hade sagt att alla barn föddes med blå ögon, men mitt barn, min Vilho, låg ändå där och plirade med helt kolsvarta ögon. Det kändes som om han kunde se rakt in i mig, som om jag aldrig någonsin varit så blottad som just då. De där virvlande känslorna som ena sekunden fick en att gråta hysteriskt och andra sekunden bara le, tills man inte visste hur någonting kunde finnas till utanför den där bubblan där man satt med sin baby.

Livet började år en kall januaridag 2006. Inte bara Vilhos liv, utan mitt också.