Den 9 januari fyllde min lille baby 8 år. Det betyder bland annat att jag inte längre får kalla honom min lille baby så att någon hör det. Han är inte liten längre. Och inte på det viset som man satt och snyftade på hans ettårsdag och tyckte att han inte var lite längre; han är alldeles på riktigt inte liten längre.

Han kan så mycket att jag knappt tror att det är sant. Han talar engelska, ofta och bra. Han läser och skriver, räknar bättre än vad jag gör och rättar min finska (ideligen, jäkla besserwisser). Lantluften gör honom dessutom gott! Innan vi flyttade var vi väldigt oroliga eftersom vår älskade son kanske inte alla gånger är helt enkel och socialt välanpassad. Efter ett halvt år här ute, i nya sammanhang, är han dock en helt annan unge. Visst är han fortfarande sur och trist ibland (vem är väl inte det?) men det är undantag snarare än regel. Det är som om han har hittat tillbaka till hur det är att vara barn, hur det är att vara sig själv, istället för att försöka bända sig själv till att passa in i den snäva mall som gällde på förra stället. Jag kan inte beskriva det på bättre sätt än att det är som om något som tyngde honom förut nu har lättat. Det är skönt att se.

Och han växer så det knakar. Liten till växten är han förstås fortfarande, och han tycks inte tröttna på att höra mig berätta om det där halvåret när han var baby och slutade sova och därför heller inte växte, men han följer sin alldeles egen kurva perfekt. Han älskar att spela, både dataspel, TV-spel och brädspel. Oftast vinner han, även över mig. Han har de mest fantastiska idéer, på hur man ska kunna utvinna energi ur solen, flyga med hjälp av vinden, värma huset med vulkaner och göra fällor med laserstrålar som utlöser jättestarka alarm så att jag blir ”asförbannad och bah hallååå” för att jag just vaknat. När han blir vuxen ska han bli spelutvecklare. Det tycker jag låter som en lysande idé, om han nu inte skulle hitta några diamanter på vinden som han tänkt sig.

I åtta år har jag varit mamma till den här underbara typen. Helt sjukt.

Vi väckte honom med skönsång på morgonen. Det här året vaknade han i alla fall, så man slapp sparka försiktigt på honom för att de skulle vakna.

Marängtårta med glassfyllning. Bottnarna gjorde jag själv och vred ner lite pastafärg för att få en regnbågseffekt.

Dagen till ära flögs finfrämmat in från Sverige. Barnen visste ingenting utan bara möttes av en förvånansvärt stor trupp gratulanter på morgonen. Synnerligen lyckat.

Medan somliga fotograferar passar somliga andra på att ta för sig av tårtan.

Andra betraktar spektaklet med skräckblandad förtjusning. Så mycket prasslande papper! Så många snören! SÅ MÅNGA MÖJLIGHETER!

Kärt återseende.

Födelsedagsbarnet.

”I have a cunning plan!”