Etikettarkiv | Vi får fråga vår vän Wikipedia

Forskning och feministiska glaciärer

Jag blev inpingad på en tråd som ifrågasatte kvalitén på en postmodernistisk, feministisk studie om glaciärer. Och innan ni sätter kaffet i vrångstrupen och undrar vart världen egentligen är på väg nu igen så vill jag bara säga att det inte alls är så illa som det låter.

Det ska väl erkännas från början att jag inte kan särskilt mycket om glaciärer. Eller alltså. Jag vet ingenting om glaciärer. Jag vet betydligt mer om postmodern feministisk forskning än glaciärer. Lyckligtvis tror jag att det är den bästa kombinationen för att förklara vad den här studien går ut på. Den är alltså riktigt välskriven och egentligen inte så där fasansfullt svår om man bara vill förstå.

Vad författarna börjar med att klargöra är att man kan studera glaciärer som fenomen genom att studera hur glaciärer har studerats tidigare. Till exempel används det ofta ett liknande språk som när talar om utrotningshotade arter. De menar också, med stöd av massor av tidigare forskning, att glaciärer trots att de finns i periferin av den bebodda världen är centrala för oss alla – dels eftersom de påverkar klimatet (och påverkas av klimatet) men dels för att politik, kunskap och samhälle smälter (pun intended) samman där.

Vad författarna sedan gjorde var att analysera forskningslitteratur om relationen mellan människa och is och kom fram till en teoretisk bas för feministisk glaciologi. De gör alltså en sorts metastudie av glaciologi för att komma fram till hur kunskap om glaciärer har skapats – vad som blir auktoritativa slutsatser. Vet vi inte det kan vi ju inte heller avgöra kunskapens relevans. Det är typ som ett gigantiskt källkritikprojekt.

Sedan skriver de så här:

”Most existing glaciological research – and hence discourse and discussions about cryospheric change – stems from information produced by men, about men, with manly characteristics, and within masculinist discourses. These characteristics apply to scientific disciplines beyond glaciology; there is an explicit need to uncover the role of women in the history of science and technology, while also exposing processes for excluding women from science and technology (Phillips and Phillips, 2010; Domosh, 1991; Rose, 1993). Harding (2009) explains that the absence of women in science critically shapes ‘the selection of scientific problems, hypotheses to be tested, what constituted relevant data to be collected, how it was collected and interpreted, the dissemination and consequences of the results of research, and who was credited with the scientific and technological work’ (Harding, 2009: 408).”

Vi vet att betydligt fler kvinnor än vad det verkar har forskat och är aktiva forskare och vi vet också att den skenbara frånvaron av kvinnliga forskare påverkar skapandet av kunskap i folks allmänna vetande.

För att ta ett exempel som ligger nära till hands: Alla vi som forskar om kvinnors historia vet att det finns massor av kvinnor som gjort viktiga saker och att dessa systematisk sorterats bort. Vi vet också att det påverkar det allmänna historiemedvetandet (vilket tar sig uttryck i att folk tror att det är historieförvanskning att berätta om den halvan av befolkningen vars historia saknats) samt att den systematiska bortsorteringen har väldigt mycket att göra med att män har skrivit historia om och för män.

Det samma gäller alltså tydligen glaciärer.

Och nu går folk alldeles bat shit crazy och bah ”MÄH DÄ Ä JU NATURVETENSKAP OCH INGET GENUSFLUM SÅ DET KAN INTE FINNAS BIAS”. Ledsen att vara den som säger det, men det finns massor av manligt bias inom naturvetenskapen. Se bara på statistiken i anslagen för medicinsk forskning – män får mer anslag och det forskas mer på män.

Nu borde det stå klart för alla hur författarnas utgångspunkt är relevant och viktig.

Deras slutsats då? Den är att vi måste inkludera fler perspektiv när vi talar om glaciärer om vi någonsin ska kunna hitta en lösning på klimatförändringen. Till exempel: ta hänsyn till de folk som lever nära glaciärerna och ta tillvara på deras kunskap. Den kunskapen är det ofta äldre kvinnor som sitter på och för våra västerländska öron kan det låta som en låda full av humbug eftersom det handlar om väldigt konkreta upplevelser av is. Men den kunskapen ger oss en mer komplett bild av vad glaciärer är och hur de fungerar.

Och för den som fortfarande i det här skedet tycker att vi inte behöver bry oss om några kloka gummor eftersom vi kan lösa glaciärernas problem med Riktig Vetenskap: så kallad Riktig Vetenskap har ett grovt manligt bias och är inte opartisk. Jag kan liksom inte säga det nog tydligt för det verkar vara väldigt svårt för somliga att förstå. Vilket i sig, förresten, är en effekt av den generella övertron på manliga auktoriteter. Lägg av med det. Ok?

Dessutom har forskningen ganska tydligt visat att den globala uppvärmningen är ett faktum och ungefär vad vi ska göra för att rädda glaciärerna. För att förstå hur det ska implementeras i praktiken måste vi gå bortom den traditionella manliga glaciologin. Det är vad författarna kommer fram till i ett nötskal.

Politiker och kompetensområde

Folkvalda politiker ska styra vårt land. Det kan vi väl alla vara överens om. Men det finns en tilltagande tendens bland politiker att tro att de alltid vet bäst och att det liksom är för att de vet bäst – snarare än för att de representerar ett genomsnitt av folket – som de får vara med och bestämma. Justitieminister Anna-Maja Henriksson, som jag normalt har väldigt stor respekt för, uttalade sig i gårdagens och även dagens Hufvudstadsbladet angående Museiverket. Hon menar att Museiverket har för mycket makt och jag kan helt hålla med henne om att det alltid behövs diskussion om maktutövning. Men sen kommer det här:

20140821-085923.jpg

Museiverket går ju inte runt och liksom ”tycker” en massa grejer. Museiverket skyddar vårt gemensamma kulturarv och kulturmiljö. Museiverket är experter på hur detta arv och dessa miljöer bör bevaras och förvaltas och tjänar folket genom att se till att historiskt betydelsefulla platser inte får förstöras – att historien inte får glömmas. Museiverkets åsikt ska väga tyngst i dessa frågor, därför att det inte är en vanlig åsikt utan ett expertutlåtande. Sedan är det ju långt ifrån specifikt för det här fallet att folkvalda politiker inte vill rätta sig efter expertutlåtanden. Det förekommer hela tiden, och i allmänhet är det experterna som får se sig utröstade och överkörda. Se bara på den svenska skolans utveckling.

Så när jag av en händelse läste jordbruksminister Petteri Orpos svar på frågan om vad EU egentligen borde göra med all den där maten som man tänkt förstöra medan miljoner människor svälter (frågan var inte riktigt formulerad så) klickar det till i mitt hjärta av lycka. Han svarar ”[m]in kompetens räcker inte för att ta ställning till det”. Vilken oerhört smart typ! Man kan inte veta allt, inte ens om man är folkvald och minister. Men det finns experter att fråga och lyssna på. Sådana som spenderat år av sitt liv med att grundligt utforska ett förmodligen ganska snävt ämne. Fråga, och våga lyssna!

20140821-085938.jpg

Frågvisa barn

Det sägs att barnen vid något skede kommer in i en ålder då de börjar ställa frågor som det finns svar på. De rör sig från ”hur många stjärnor finns det?” och ”vad händer när man dör?” och annat som man kan sitta och filosofera kring tillsammans, till frågor som verkligen sätter en på prov. Som i går:

Tilda: Mamma… Varför ser man bara en sak fast man har två ögon att se det med?

IMG_0605-20140423Om jag dansade en liten tyst glädjedans över att jag läst neuropsykologi? Så. Jättemycket.

Tankar när man rättar

Det finns ett problem i att alltför många elever tror att ”Wikipedia” räcker som källhänvisning på inlämningsuppgifter, det gör det. Men inget gör mig så arg som när de sedan också kopierat text från Wikipedia och inte ens bemödar sig om att klippa in det i en ordning som är förståelig.

Och så tror de att jag inte kommer att märka. Oförskämt. De kunde väl åtminstone göra det till en utmaning att hitta varifrån de copypasteat. Det är det minsta man kan begära när de går på gymnasiet.

Tack och lov för Wikipedia!

Jag satt uppe till halv tolv i går natt och förberedde dagens lektioner. Renässansfurstar och absolutism. Så kommer jag glad och välförberedd till skolan, öppnar klassrumsdörren och känner inte igen en käft.

Det är fel klass.

Det är klassen som borde få höra om ryska revolutionen och upptakten inför Andra världskriget.

Och jag är rätt bra på historia. Det är jag. Men jag kan inte med minus två minuters förberedelsetid slänga ihop en lyckad föreläsning om ryska revolutionen och upptakten inför Andra världskriget. Så jag höll upp boken och uppmuntrade dem att läsa sidan X.

Men de har inte samma bok. De har den nya boken. Jag har den gamla boken.

En sån dag ni vet.