Vardagslivet

Ved ved ved.

När jag vaknade imorse var det minus 24 grader ute. Termometern i köket visade fräscha 11,5, i höjd med diskbänken – golvet var avgjort kallare. Det är inte direkt vad min käre far skulle ha kallat ”trivselvarmt”. Oljepannan fungerar alltså fortfarande inte, och det känns som om större delen av mitt liv kretsar kring ved. Tack och lov kan man elda med ved även i pannan.

På många vis är det rätt häftigt. Jag hugger ved, bär in till alla olika eldstäder, fyller på ute i pannrummet, staplar och pysslar. I pannan måste man fylla på en gång i timmen, så det är ju ett jävla springande. Men det går. Jag klarar det. Och jag är på ganska stolt över mig själv de dagarna det känns som om jag klarar det.

Jo, jo. Visst förstår jag också att drygt 11 grader kanske eventuellt inte räknas som att ”klara det” vad gäller att hålla värmen, och huggandet är jag bevisligen sämre på än vad jag trott (och då hade jag inte direkt skyhöga förväntningar på min vedhuggarkompetens). Sedan jag för några veckor sedan lyckades hugga så snett(?) att jag skickade iväg(?) en vedklabb (? Vet inte ens vad de heter i singular) så att den nära på krossade min hand har jag inte varit särskilt kaxig när jag ska hugga. Och det är med att hugga ved som med mycket annat, att man kan inte göra det halvdant. Man måste bara bestämma sig för att nu jävlar ska här huggas och sedan hugga. Således har jag varit ganska stolt över mig själv också över att jag varje dag bekämpar min rädsla och gör vad som måste göras. I dag lyckades så skicka iväg en vedklabb igen. Jag skrattade väldigt lättad över att den a) var en tredjedel så stor som den förra och b) knappt ens nuddade mig eftersom jag är FUCKING NINJA och typ matrixade mig undan. Först när jag kom in märkte jag att handsken var våt av blod. Hudskador. Bara. Känns knappt.

Men var var jag? Jo. Jag klarar det.

Marginalerna är fan inte stora, men jag klarar det.

Och jag förundras över hur jag säkerligen känner samma känslor som människor i hundratals år har kämpat med. Hur man ska kunna hålla värmen. Det är mitt slit, mina tårar och nu tämligen bokstavligen mitt blod som håller huset varmt (i skrivande stund strax över 20 grader. Plus alltså.) Jag följer väderleksrapporterna och fröjden över att det ska bli mildare väder är enorm. Jag ser också med viss nervositet hur vedhögarna krymper. Utan veden är jag fucked och ved har börjat bli en bristvara här i trakten. Mina vanliga leverantörer har slut.

För herreminjesus så det går åt ved. Det gäller att elda rätt och smart. När jag fick tre kubik ved dumpad på gården för några månader sedan tänkte jag att jag nog aldrig sett så mycket ved. Någonsin. Och jag bar och staplade och bar och staplade och tänkte att det måste vara så här folk kände sig förr i tiden när de förberedde sig för vintern. Det var en mycket nöjd tant som betraktade staplarna. Nöjd och blåögd. Tre kubik räcker inte på något vis när det knäpper till och blir kallt. I början av året beställde jag 4,5 kubik till. Det är slut. För ett par veckor sedan fick jag hem ytterligare 4,5 och jag skulle säga att det inte är mer än hälften kvar. En fucking kubik i veckan går det åt. Helt sjukt. Men också helt sjukt skönt att sjunka ner i fotöljen om kvällarna, när det är varmt och skönt i huset och jag vet att det är jag som har ordnat det.

Nu är det bara hoppas att det inte tar alltför lång tid att installera ett alternativt värmesystem…

Jag klarar det.
Vardagslivet

Grannen

Vi har ungefär 11 grader i köket när vi vaknar på morgonen. Det är inte alldeles trivsamt. Det här huset värms med en oljepanna, som när det är minus 15 grader går på högvarv. Vill man kan man också värma huset genom att elda med ved i pannan. I allmänhet vill man det. 11 grader inomhus på morgonen och allt det där. Dessutom är det en förutsättning för att få varmt vatten nog till en dusch längre än 1.47 minuter att man har eldat i pannan.

En bra sak är därför att vi har hela vedlidret fullt med vedklabbar. En dålig sak är att vedklabbarna är ganska exakt dubbelt så långa som de borde vara för att rymmas i pannan och därför ligger där ute i vedlidret på räta rader och hånflinar. Och vi är ju i ärlighet kanske inte helt rustade för livet på landet med traktor och motorsåg och sånt, och att för hand såga tillräckligt med ved för en varm dusch tar kanske 30 min (helt värt det förvisso) och blir därför inte gjort med riktigt så mycket regelbundenhet som vore önskvärt.

Så i dag när jag kom ut i vedlidret hade vår granne, utrustad med motorsåg, försett oss med en imponerande trave alldeles lagom långa vedklabbar. Det här livet på landet alltså, och de här fantastiska människorna. Tacksamheten vet inga gränser.

20140130-154619.jpg

Kuriosa: Jo, det är mycket riktigt en cirkelsåg som skymtar i bakgrunden. Den har inga som helst skydd och stickproppen till den är stor som mitt huvud, så inte ens att försöka värma sig i ett 11 gradigt kök efter en kall dusch känns motiverande nog att ge sig på att använda den.