Etikett: Våldsamma datorspel

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att checka sitt privilegium och lära sig hålla käft

CharlotteLämna en kommentar

I mitt Twitterflöde finns en hel del personer som jag egentligen inte har en aning om vilka de är men som jag liksom har av pur nyfikenhet. Ibland betalar det sig. Som i dag, när Elizabeth DeLoria med all önskvärd tydlighet tillrättavisar folk som inte fattat sitt eget privilegium. Det hela började med att Rae Johnston tweetade en artikel om att Call of Duty nu introducerar en kvinnlig spelkaraktär för första gången, och hur det drar fram allsköns internetkräk som bara måste påpekar hur kvinnor hör hemma i köket och (min personliga favorit) jublande fundera över om det går att spela den kvinnliga karaktären naken (GET A GIRLFRIEND!).

Och jag lovar att om ens hälften av dessa unga, vita, proaktiva, diskussionslystna män lade sin tid på att motarbeta att kvinnor blir behandlade som skit istället för att klappa kvinnorna på huvudet, be dem lugna ner sig och ”ta ett skämt” för att sedan med sällan skådad entusiasm ta sig an projektet Försvara-mäns-rätt-att-säga-vad-de-vill så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Det här att vara så otroligt blind för sitt eget privilegium att man inte ens ser att man sårar andra, att man exkluderar, och att försvara någons rätt att uttrycka sig hotfullt för att det liksom skulle vara ett skämt för ingen menar ju det de säger på Internet. Så när kvinnliga spelare (som då tidigare spelat manliga karaktärer) får höra att de ska bli våldtagna är det ju bara trams om de tror att alla de som säger det skulle mena det. Så är det ju inte. Det är ju ett skämt bara. Men det blotta faktum ATT man kan tolka det som ett skämt och borsta av sig är ett privilegium. Det betyder att man med största sannolikhet inte är en av de där miljontals kvinnorna som på riktigt blivit våldtagna eller ens en av alla de kvinnor som får liknande fantastiskt roliga våldtäktsskämt efter sig på en regelbunden basis. Det betyder att man är en i gänget, en av dem med rätten att säga vad man vill om alla andra och sedan kalla det skämt och känna sig missförstådd när någon blir arg. En av dem som inte fått vänta i åratal på att få en karaktär med samma kön som en själv.

Sedan kommer det traditionella försvarstalet om att kvinnor minsann är lika illa. Faktiskt. Så det så. Som den här snubben som menar att 90% av alla kvinnliga COD-spelare också säger våldtäkt (exempelvis när de vunnit över någon – I totally raped you). När DeLoria undrar var de siffrorna kommer ifrån menar han att han minsann känner typ minst 10-15 kvinnliga COD-spelare och typ minst alla säger det. Förutom att det är skrattretande att han tror att de 10-15 kvinnliga spelare han känner utgör 90% av kvinnorna som spelar COD visar det på två grundläggande feltänk. 1: Det blir inte mer ok att göra något bara för att kvinnor också gör det. Sexistiska kvinnor berättigar inte sexism. 2: Det är en stor skillnad på vem som säger vad. Till exempel skulle jag inte åka till Harlem och försöka highfiva folk och bah’ ”yo, nigga wazz up”.

Men att man ibland bara borde sit the fuck down verkar inte gå hem hos dessa män (och jo, jag säger män för det är enligt min egen erfarenhet just män som gör detta). Det finns saker kvinnor har mer rätt att uttala sig om än vad män har. Hur det är att vara kvinna och bli våldtäktshotad i gamervärlden är en de sakerna. Antingen kan män då lyssna och ta till sig, checka sitt eget privilegium och tänka ett steg längre nästa gång, eller så kan de sit the fuck down. Att som Powerrhouse gång på gång på gång försvara användandet är att bekräfta våldtäktskulturen och sin egen överhöghet, för det här handlar om maktstrukturer – om vem som har tillräckligt mycket makt för att känna sig bekväm med att framhäva sig själv på andras bekostnad. Och att tro att våldtäktkskultur egentligen är ett problem baserat på att kvinnor är humorbefriade. Alltså WTF.

Nyhetsplock

Våldsamma spel och sexualiserat våld

CharlotteLämna en kommentar

Hannah skriver om skillnaden på hur män och kvinnor framställs i våldsamma spel, om hur kvinnor av någon outgrundlig anledning tenderar till att vara halvnakna och sexualiserade oavsett om de är döda, snart kommer att vara döda eller är dem som gör dödandet.

Jag har spelat oroväckande mycket spel i mina dar. Jag var med på LAN-kvällar på den tiden en bärbar dator var vilken dator som helst som man kunde hjälpas åt att bära från plats A till plats B och jag har spelat Counter Strike natten lång.

Men i takt med att grafiken utvecklades (och det är för mig en oerhört viktig faktor) tappade jag helt lusten att spela liknande spel. First person shooters blev inte längre bara samarbete, krypa runt hörn och vänta med bultande hjärta bakom en låda utan mord. Oavsett om våldsamma spel gör människor mer troliga att begå våldsbrott eller inte (vilket jag inte tror) gör det oss avtrubbade. Det är bara så många gånger man i HD kan skjuta någon i huvudet innan det blir en akt som normaliseras. Det betyder inte att man sedan gör det på riktigt, men för mig handlar det om att man har tränat bort en liten men oerhört betydelsefull aspekt av att vara människa. Att döda någon annan ska väcka omedelbart avsky – inte ge tillfredsställelse.

För mig är problemet med det sexualiserade våldet inte egentligen att kvinnor framställs som sexuella objekt att dominera utan att någon sjuk jävel suttit och kommit på en story om män (för det är nästan alltid män) som mördar för njutning och för sitt manliga ego. Och att folk sedan köper det.

Dessutom framstår inte alltid bilden av kvinnor som slåss som riktigt övertygande. Jag älskar mina högklackade skor, det borde vara allmän kännedom vid det här laget, men om jag skulle ge mig ut på ett livsfarligt uppdrag som förmodligen kommer att innebära springande, klättrande, hoppande och volter från en vägg tänker jag mig att högklackade inte skulle vara det första valet. Däremot skulle jag självklart använda mina Tassels of Intimidation.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Och sen är det bara att ge sig ut och dacka

Charlotte4 kommentarer

Den till synes eviga diskussionen om huruvida våldsamma datorspel, VS, gör spelarna våldsamma eller inte fortsätter.

Hela diskussionen är så absurd. Ni som förbannar datorspel, när spelade ni senast? Nähä? Inte det. Så era starka åsikter om skadligheten i dataspel kommer från vad ni har sett hos era vänner? Jasså? De spelar inte eller. Verkligen inte något som passar er säger ni. Men Johanssons femtonårige son han spelar minsann och han som var en så trevlig liten gosse har nu blivit helt förbytt. Distanserad och kort i tonen. Bara en tidsfråga innan han blir våldsam. Det är för att han spelar datorspel säger ni? Vad sägs om att ungen har blivit tonåring?

Vi som spelar datorspel är många. Statistik finns väl knappast, men det rör sig om en hel del miljoner. Om man då tror på skrämselpropaganda om hur datorspelandet kommer att göra oss våldsamma förstår jag om det uppstår en viss oro. Särskilt som vi är utrustade med allsköns vapen. Ancient Sword of Destruction + 15. Mighty Spear of Doom med booster. Klart man blir nervös. Om man inte förstår vad det handlar om.

Det handlar nämligen om miljoner med människor som spelar för att de tycker att det är kul, för att sudoku inte är deras grej och för att de alltid drömt om att få ha en ringbrynja formad som en bikini (eller, vilket säkert är ännu vanligare, få bestämma vad bruden som har den på sig ska göra). Det handlar förstås också om människor som ryser av dagsljus, som inte kan namnet på sina fem bästa vänner och som glömde äta mat igår men inte bryr sig eftersom de levlade upp två levlar.

Sen finns det enstaka individer som är sjuka och våldsamma. En väldigt liten del av de individerna spelar datorspel och ingen av dem hade kunnat stoppas ifall någon bara hade förstått att ta ifrån dem spelandet.

Vill ni tala om våldsamhet? Vad sägs om att börja söka svar i alkoholismen och den sociala segregationen.

Under tiden snörar vi på oss våra Boots of Swiftness, drar på oss Elven Golden Harness och greppar Mighty Axe of Smithe. Lord of Chaos, Chtulu och Diabolo väntar. Vi går nog inte ut i den verkliga världen idag heller.

Debatten på DN:

1, 2, 3.

PS: Nästa gång ni bemödar er om att göra en undersökning vore det intressant att få statistik över antalet spelare och exakt hur den där våldsamheten yttrar sig, särskilt i förhållande till spelarnas socioekonomiska förhållanden.

Och till alla er föräldrar som är oroliga: Med datorspel gäller det precis samma sak som i allt annat – lär dig om vad ditt barn gör. Och undvik first person shooters till dem som inte har åldern inne.