I dag har jag inte direkt tjänat några Mother of the Year-poäng. Dottern är förvisso alltid långsam på morgonen, men i dag var hon alldeles osedvanligt långsam. Så långsam att jag till slut tog sonen – som suttit färdig i tamburen i 10 min redan – och åkte. Utan dottern. När jag kom hem igen och hoppades på att hon skulle ha förstått sin stora synd och begrundat det hemska straffet låg hon väldigt nöjd på mattan på sitt golv och tittade på barnprogram på sin pad. Så jag försökte förklara för henne att det faktiskt var ett straff att hon blivit lämnad själv hemma på morgonen, och inte någon tjänst jag gjorde henne för att hon ville ha ”en lite långsam morgon”. Hon förklarade för mig att det var i misstag att hon varit så långsam. Hon hade vaknat på morgonen för att hon var så kissnödig och så hade gått på toa och sedan hade hon inte riktigt vaknat och så kom hon tillbaka till rummet och där var Vilho och han var vaken och sidu då hade hon också vaknat ordentligt. Och det tyckte hon inte om. Även om jag på alla vis kan relatera till och förstå hennes förklaring (ja, och se varifrån hon lärt sig att morgnar som man inte får spendera i sängen inte är värdiga morgnar) så kommer vi att ha rejäla problem när hon kommer upp i tonåren om det låter så här redan nu.

På vägen hem från att ha kört även nästa barn till skolan (där dagis också ligger) såg jag en så fantastisk stjärna på den rodnande morgonhimmelen. 15 minusgrader, gnistrande snö, båda barnen levererade, lugn och frid. Jag fascinerades över stjärnan och blev så där andlig och mild som man kan bli ibland. Tänkte på att det säkert var just en sån där stjärna som lyste på himlen då när Jesusbarnet föddes. Just en sån stjärna som gett upphov till berättelserna – vare sig man tror på det gudomliga eller inte. Julens evangelium, som man hörde så många gånger som barn, kom tillbaka. Alla de vackra sångerna. Det strålar en stjärna, sannerligen! Ändå tills stjärnan kom närmare och jag såg att det var ett flygplan.