Igår var jag och dottern på fint kalas. Jobbet firade 140 år och det var stort ståhej med hundratals gäster i bästa galastassen. Fantastiska Frida Lönnroos tog en bild av oss och jag är så himla glad över att jag har en dotter som man faktiskt kan ta med på sånna här fester. Vi är inte bästa vänner – för jag är fortfarande hennes mamma – men hon är prima sällskap.

Det blev, förstås, ganska sent. När vi kom hem visade det sig att Gabriel under tiden hunnit bli sjuk. Jag fick ganska exakt en timmes sömn innan han vaknade och behövde sympatier, vatten och en hand att hålla. När han hade smugit in på mitt rum hade en av kattungarna kommit med, vilket upptäcktes någon timme senare när hon studsade upp i sängen. Sedan jag förpassat henne tillbaka ut i köket lyckades jag sova ytterligare några timmar innan Gabriel vaknade för dagen och tyckte att det var dags att gå upp. Katterna ylade förväntansfullt utanför sovrumsdörren.

Så Gabriel planterade sig framför TV:n medan jag tänkte gå på toa lite snabbt. Det tänkte kattungen också. Jag öppnade locket cirka 0.12 sekunder före hon hoppade upp för att sätta sig där på med det förutsägbara resultatet att hon dök med huvudet först rakt ner i toan. Det positiva är att jag fick en bra anledning att diskutera vikten av att spola efter sig med Gabriel igen. Det inte lika positiva är att katten inte luktade ros. Så jag fiskade upp henne, duschade henne, torkade henne, diskuterade toaregler med både barn och kattungar med ungefär lika fint gehör från alla och stupade tillbaka i säng.

Stark start på vabruari.