Vardagslivet

Övermäktigheten

Det är verkligen fascinerande hur fysiskt trött man kan bli av psykiska påfrestningar. Jag tror att varenda käft som någonsin haft någon sorts psykisk överbelastning (utbrändhet, anpassningsstörning, depression, whatever) kan vittna om att det inte sitter främst i huvudet. Det sitter i kroppen.

I händer som inte orkar hålla taget. I blytunga ben som inte vill bära. Kramp i muskler man inte visste man hade som ändå inte vill fungera när man behöver dem. Ögonlock som knappt hålls uppe. Hjärtklappning av ansträngningen att ställa in mjölkpaketen i kylen. Mjölksyra i armar och axlar av att tvätta håret.

Och det går liksom inte att sova av sig det. Tröttheten är kvar ändå.

Jag får tipset om att göra sånt jag tycker om att göra, men jag orkar inte. Ibland tror jag att jag ska orka men så tar det slut. Det ska väl erkännas att jag annars också är bra på att starta projekt och inte bäst på att avsluta dem, men då brukar det vara för att jag hittar något annat jag hellre vill göra – inte för att jag ger upp. Min studsiga hjärna tar liksom bara ett studs nu. Och gör inga mjuklandningar.

Psykologen frågar om jag klarar mig och jag svarar att jag inte förstår vad hon menar. ”Säg om du känner att det blir övermäktigt” förklarar hon, som om det skulle klara upp något. Och jag tänker på då för tre år sedan när jag hade spytt i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset och sedan var hemma med en då treårig Gabriel. På när socialen skulle komma och hjälpa till med städning och matlagning men Gabriel kom hem från dagis med vinterkräksjukan och det bara var han och jag igen.

”Övermäktigt”.

Jag tror inte att jag vet vad det är riktigt. Och jag vet inte om det betyder att jag liksom gett upp inför att min situation har varit övermäktig redan länge, eller om jag helt enkelt inte kommit dit än. I mitt stilla sinne tror jag att det är det första. Om situationen inte hade varit övermäktig hade jag ju inte varit sjukskriven ju.

Vardagslivet

Domedag

Jag lär mig hela tiden nya saker om hur kroppen och sinnet och nervsystemet och alltet fungerar. Ibland skulle jag till och med vilja lära mig lite mindre. Eller åtminstone ha en paus i den rent praktiska utbildningen.

Väldigt kort så har det varit rätt stressigt under en längre tid. Inte så att det har varit mycket att göra (det har det förvisso också) utan så att det har funnits Stora och Viktiga Saker som inte har fungerat. Framförallt handlar det om föräldraskap och det yngsta barnet. Vi har suttit i möten med olika instanser angående den saken över femtio gånger de senaste åren. Nu har vi äntligen fått ett beslut från tingsrätten om hur det ska ordnas. Det är, tycker jag, ett väldigt bra beslut. När jag läste det kände jag mig ödmjuk inför att så många vuxna hade sett och hört mitt älskade barn, satt sig in i hans situation och sedan gjort sitt yttersta för att han ska ha det så bra som möjligt.

Nu får han vara mycket med mig, och det är bra. Jag får i lugn och ro ta hand om honom. Och om mig själv.

Och jag hade så vansinnigt mycket sett fram emot att få det där domslutet, pappret i handen som skulle göra slut på tröstlösa diskussioner. När jag först fick det skakade jag så mycket att jag knappt kunde läsa. Fick lägga det ifrån mig flera gånger och bara andas. Det blev bra. Allt blir bra. Jag kan äntligen, äntligen börja leva igen. Planera för framtiden.

Så det är med synnerligen stor frustration som jag har insett att mitt nervsystem inte alls hänger med. Snarare blir det värre. Jag kan inte slappna av. På nätterna arbetar hjärnan på högvarv med att gå igenom allt som hänt det senaste decenniet. På morgnarna vaknar jag utmattad med skenande puls och ångest. Men jag har ju mycket att se fram emot så jag kan förstås roa mig om dagarna. Njuta av en ny sorts frihet. Därför syns det kanske inte direkt vad som händer inuti, men kroppen är banne mig helt slut.

Ni vet när man stressar som en gnu inför semestern, för att hinna få allting klart? Och så får man ledigt och så blir man sjuk för att kroppen bah ”yaas, vi kan gå ur total panic mode – kör ner alla system!”?

Där är jag nu.

Fast det är inte några veckors stress innan semestern, utan ett fucking årtionde av käck. Såatteh.

Psykologen undrade om jag kan visa förståelse för mig själv och det kan jag väl. Men det är som när man ska gå på fest med sin bästa kompis och hen får feber kvällen innan. Klart att man har förståelse för kompisen. Hen gör väl så gott hen kan liksom. Men man kan ändå känna stor besvikelse över att det inte blev fest. Och jag tror att det är helt ok också.

Jag ville så innerligt gärna få gå på fest nu. Jag tänker mig att jag hade förtjänat det.

Även om jag kan visa förståelse för mig själv och liksom logisk ser hur det är helt rimligt att ett system som har varit alldeles för ansträngt alldeles för länge kollapsar när trycket inte längre är lika hårt, finns det samtidigt en liten ettrig del av mig som sitter och hojtar om att det inte är så himla farligt. Härriguuuud. Folk går ju igenom suuuuuperjobbiga grejer utan att hålla på och klaga. Allt är ju bra nu. Tönt.

Men det är samma del som tycker att man bara har ett värde om man kan vara produktiv och om jag ska vara helt ärlig, så är det bara mig själv som jag tänker så kring. Bara mig själv som jag inte litar på kan avgöra när det är för mycket. Som jag har högre krav på. Och det är inte rättvist.

Men hur som helst. Det blir fest senare.

Nyhetsplock

Inget förvånande i utbrända mammor

Genom mina fantastiska studenter blev jag uppmärksammad på en artikel om en undersökning, den senare nyligen publicerad i Journal of Cross-Cultural Psychology. Artikeln handlar om det förvånande i resultatet att mammor är mer utbrtända i länder med högre jämställdhet. Här sitter jag med min kaffemugg och känner mig inte speciellt förvånad alls. Tvärtom har väl de flesta tidigare studier också pekat åt samma håll. För kvinnor som har barn i heterosexuella parföhållanden i teoretiskt jämställda länder är utmattning legio.

(det var också forskarnas hypotes att mammor skulle vara mer utbrända, så jag vågar gissa på att det mest var mediefolk och Vanligt FolkTM som var förvånade)

Jämställdheten innebär ju trots allt inte att män nödvändigtvis tar ett större ansvar utan att kvinnor har fått tillgång till samma sfärer som män. Kvinnor kan också få skaffa sig en högre utbildning, göra karriär och jobba sig halvt fördärvade. De ska bara se till att sköta barnen samtidigt, om de får sådana. I Finland är det sex procent av fäderna som tar ut föräldraledighet. Jämställdheten finns inte inom familjen.

Sedan tillkommer förstås det där som vi brukar prata om, med att det är kvinnor som också utför nästan allt emotionellt och kognitivt arbete som rör familjelivet. Planera alltifrån veckans matsedel till barnens utklädnader på dagis. Se till att det finns rätt storlek på hela och rena plagg, rätt barn till rätt plats på rätt tid. Födelsedagar, fan och hans moster. Trösta. Uppfostra. Ni vet ju. Den mentala bördan. Vi har pratat om det förr.

En intressant, om än inte förvånande, detalj av den här undersökningen är att höga personliga jämställdhetsideal är en mycket viktig faktor. Det handlar alltså inte bara om mammor i ett generellt jämställt samhälle som fastnat i värderingar de inte kan relatera till och egentligen bara skulle vilja att mannen var den som tog hem baconet medan hon skötte småttlingarna och hade maten färdig till klockan fem. Nej, kvinnor som värderar jämställdhet högt är utbrända.

I andra, liknande studier som inte har fokuserat enbart på mammor har man kunnat konstatera att pappor också lider av utbrändhet i sitt föräldraskap, och att det i regel är värre för pappor när det händer. Pappor hamnar i större utsträckning i de allvarligare kategorierna, när utbrändheten leder till att man distansierar sig från barnet, negligerar det eller underhåller tankar på att ge upp hela grejen. Viktigt att observera där är förstås att även om effekten på pappor som blir utbrända i sitt föräldraskap är större så är det en effekt mätt endast i förädraskap – inte exempelvis sjukskrivningar och mentala problem som vi vet är effekten på kvinnor.