Jag åkte förbi en kvinna som var ute på morgonpromenad i solskenet. Tätt intill sig bar hon en liten, bylsig baby i en sjal på magen.
Och för en tiondels sekund är det något som klickar till i mig, något som kommer ihåg den där närheten av att bära sitt lilla barn, snusa på det mjuka håret, veta att det här är vad ovillkorlig kärlek handlar om. Kanske hann jag till och med sakna det där som hon har?
Tills jag såg att det inte alls var en liten baby utan två oformliga hängtuttar i en alldeles för tajt tröja. Och det har ju jag också.
Hit och dit och tillbaka igen 