Jag fick en fråga om det här med att stjäla i en medeltida stad. De flesta har säkert hört att det var synnerligen hårda straff på stölder i medeltida städer och att man inte direkt drog sig för att hugga av folk sådant man inte tyckte de behövde ha längre, typ händer, öron och sånt. Frågan jag fick gällde huruvida det var sant att det stod i någon medeltida stadslag att man inte skulle straffa den som bara stal så mycket som den behövde. Jag ska börja med att kasta in brasklappar motsvarande i runda slängar fem hektar skog, för jag har inte läst alla exemplaren av ens den svenska medeltida stadslagen, och det var åratal sedan jag senast läste Bjärköarätten. Men, vad jag minns så står det inte uttryckligen i någon av stadslagarna att tjuvar kunde slippa enkelt undan. Stal man för så lite som 2 öre skulle man först bli av med huden (alltså pryglas) och därefter bannlysas. Återvände man någonsin till staden skulle man mista livet. Enligt lagen finns det alltså inget som tyder på att tjuvar inte skulle ha hårda straff. Tvärtom blev de låga straffgränserna ett problem i takt med att penningvärdet förändrades under 1500-och 1600-talen. Att stjäla för 2 öre och utsätta sig själv för prygling och bannlysning på 1530-talet skulle inte ens ha givit tjuven ett slitet lakan.

Men som alltid när man talar om medeltida och tidigmodern rätt så skiljer sig lagen stort från hur folk gjorde när det verkligen gällde. Under Historieforskningsdagarna förra vecka lyssnade jag på ett föredrag av Fil. dr. Riitta Laitinen som passande nog talade just om tjuvar och hur man i det svenska riket bannlyste dessa. Hon berättade bland annat om en kvinnlig tjuv i Åbo som lyckats med konststycket att bli bannlyst tre gånger, trots att det i lagen står att hon borde ha blivit avrättad redan första gången hon visade sin tjuvaktiga nuna (det här är inte en alldeles exakt översättning) i staden efter bannlysningen. Dessutom berättade Fil. dr. Laitinen om en man som suttit i fängelse i 12 dagar (vilket är ovanligt länge) innan hans fall kom upp i rätten. I rätten talade man sedan om att mannen faktiskt inte hade stulit mer än just så mycket som han själv behövde för att klara sig. Eftersom han redan spenderat 12 dagar i fängelse – vilket med tanke på den tidens känsla för människovärde och hygien förmodligen inte var någon berikande upplevelse – beslutade man att släppa honom.

Även om de medeltida lagarna kan tyckas orimligt hårda för den moderna läsaren var det alltså långt ifrån ett lika hänsynslöst system som upprätthölls i praktiken. Man betraktade omständigheter snarare än paragrafer och avrättade inte folk annat än som en absolut sista utväg. Det är nästan mer än vad man kan säga om somliga (vi nämner inga namn) av dagens rättssystem.