I går ramlade jag över en länk till en serie som förklarar det privilegium alla vi som är vita har. Hela serien är förvisso läsvärd, men egentligen sammanfattades det hela i en enda mening:

”White privilege is the privilege to be ignorant of the world around us.”

Den som aldrig har upplevt att den har blivit orättvist behandlad, eller aldrig fastnat i strukturerna, är inte en extraordinärt tolerant person utan privilegierad. Det är ju inte den persons fel, det är bara något som händer för att man har rätt sexuell läggning, rätt hudfärg, rätt kön – eller en kombination av dessa. Således är det i princip inte heller någonting som dessa personer kan klandras för, men det finns någonting så fundamentalt fel i att det så ofta är dessa privilegierade som högljutt förnekar existensen av rasism och sexism. Att inte själv vara utsatt bevisar inte att andra inte är det. Ja, och att inte öppet bete sig rasistiskt eller sexistiskt betyder inte att man inte tjänar på det. Som vit behöver jag aldrig fundera på vart jag rör mig på stan, till exempel. Ingen stoppar mig, ber mig förklara mig, ifrågasätter mina intentioner.

Och vi har ju talat om det här förr, att den mest privilegierade är den vita, straighta mannen, men efter att ha läst en länk som Kaisa Kyläkoski skickade blev det så mycket mer uppenbart. I vårt samhälle handlar det mycket om att ta för sig, att arbeta för det man vill ha. När kvinnor, eller människor som inte är vita, blir strukturellt förfördelade så heter det ofta att det är för att de själva valt det. Hon blev inte befordrad för hon ville det inte tillräckligt mycket. Mustafa fick inte jobbet för han hade inte tillräckligt med driv. Det borde vara så självklart att man inte ens behöver säga det, men världen är inte så enkel att alla bara kan ta för sig (och då inte bara ur en ren hållbarhetssynpunkt). Vita, straighta män verkar ha alldeles osedvanligt svårt att se det, förmodligen för att så många av dem tar vad de vill ha och kallar det välförtjänt. De prioriterar sig själva och kommer undan med det för att de är just vita, straighta män.

Det behöver inte vara stora grejer. Tänk kön till bardisken en fredagskväll. Tänk er en vit kille som vill beställa en öl, men inte riktigt vänta. Han makar sig lite diskret närmare bardisken. Han är längre än kvinnan framför sig och lyckas genom att lägga armen om hennes rygg komma fram och när bartendern frågande tittar upp för att se vem som stod på tur viftar killen till med handen. Hans tur. Han ler stort åt bartendern, ber artigt om ursäkt till kvinnan, får sin öl och går tillbaka till sitt bord. En superschysst kille, artig och väluppfostrad. Tänk er nu i stället att killen inte vore vit. Tänk er att han vore från till exempel Turkiet. Tänk er det, och begrunda hur han skulle uppfattats då.

Tänk er sedan samma kö till bardisken, kanske rent av samma kväll. Tänk er Mustafa, som kommit till baren med sin pojkvän gå fram och vilja beställa. Tänk er att det inte är en kvinna han har framför sig, utan en vit, straight man. Tänk er att han lägger armen om hans rygg för att kunna komma fram och beställa före honom, trots att han inte väntat lika länge. Tror ni att det skulle hjälpa att han log stort mot bartendern och artigt bad om ursäkt till den man han lagt armen om ryggen på och trängt sig före? Det tror nämligen inte jag.

Nu är vi fler och fler som börjar upptäcka våra egna privilegier och fler och fler som reagerar mot vita, straighta män som blånekar att det skulle ha någonting med samhällsstrukturer att göra. Det var så uttrycket vita, kränkta män föddes – för att det finns någonting så uppenbart bisarrt i att somliga vita straighta män på fullaste allvar tror att de tillhör den enda befolkningskategorin som strukturellt förfördelas. De skriker rasist om man skriver en sån här text, sexist om man påpekar att män har fördelar. De menar att feminismen gått för långt, att strukturer inte existerar och att de har vad de har bara på grund av att just de har jobbat mycket hårdare än alla kvinnor och alla icke-vita. Det här gör mig ibland väldigt, väldigt trött. Jag förstår om man aldrig har tänkt på vilka fördelar man har på grund av kön, nationalitet, hudfärg, klass och så vidare, jag förstår det, men jag kan inte för mitt liv förstå att man stoppar fingrarna i öronen och skriker rasist när någon försöker berätta för en hur det är vara född med andra förutsättningar. Bara det att inte dagligen vara tvingad att ta sin hudfärg och sin sexualitet i beaktande när man träffar andra människor är ett jävla privilegium. Så vad kan man göra? Lyssna, lära och förändra.

Man behöver inte skämmas för att man är vit och privilegierad, men man ska tamefan skämmas om man tror att det är rasism när någon påpekar det.