Etikettarkiv | Sträcka på sig

Mycket grus blir det

Ni kommer ihåg att jag beställde lite grus? Det var faktiskt i ärlighetens namn ganska mycket grus. Till saken hör att jag inte är jättehaj på finska siffror, särskilt inte på knagglig telefonlinje. Finnar har dessutom nästan samma ord för de flesta siffror. Alla kan väl yksi, kaksi, kolme? När man kommer uppåt heter åtta och nio kahdeksan och yhdeksään. Inte nog med att jag ofta blandar ihop de två, de förkortas dessutom kasi och ysi.

Jag har inte en sportslig chans ens.

Så när jag beställde grus var det inte bara så att jag inte har någon uppfattning om dimensionerna på ett ton grus, utan också så att jag inte hör skillnad på ett, två, åtta, nio, elva, tolv, arton och nitton. Först när jag fick räkningen framgick det att jag beställt nitton ton grus. Det är ganska mycket grus. Särskilt eftersom det skulle läggas på plats medelst spade och skottkärra.

Nu är det åtminstone i princip färdigt för den här gången. Hälften av gruset finns kvar, och ska läggas borta på andra sidan garaget, där jag har parkering. Och jag måste erkänna att en grusgång gör betydligt större skillnad för huset än vad jag hade kunnat föreställa mig. Sedan är kanterna sneda, men det är ju jag också så det gör inget.

Småflickor och det där med att brösta upp sig

Det händer att jag hör klagomål över små flickor som går och skjuter fram brösten redan många år innan de har några, att dessa flickor liksom anses förstörda av det sexualiserade samhället och bilden av kvinnor som våp vars största värde är deras liggbarhet. Eftersom jag själv har en flicka som älskar att dansa runt i vackra, frasiga klänningar och gör just så där som många klagar över att små flickor absolut inte ska lära sig att göra har jag funderat mycket på hur det kommer sig. I början gick funderingarna kring hur det kommer sig att hon gör så, var hon har fått det ifrån, men nu undrar jag istället varför hon inte ska göra så. Om vi gör det klassiska byt-genus-på-protagonisten-tricket och tänker oss att det är en liten pojke istället så får vi nämligen det här.

Och den som riktigt bröstar upp sig kanske i förlängning blir ungefär så här.

Att små flickor ”skjuter fram brösten” kan lika gärna tolkas som att de är orädda upptäckare, fyllda av självförtroende, istället för miniatyrvåp. För visst är det väl som en liten tuffing vi tolkar en pojke som skulle göra samma sak? Inte för att det är skillnad på dem som barn, utan för att det är skillnad på vad vi som vuxna tror att det kommer att bli av barnen. Att blotta bröstkorgen är ett sätt att visa upp sig för både män och kvinnor, men för män tolkas det som styrka och självförtroende och för kvinnor som sexualiserad undergivenhet, men det är en effekt av vår kultur där boobs av somliga ses som något så betydelsefullt att man väljer att genomgå operationer för att fixa till dem och inte en allmängiltig sanning.

Och när vi ändå har öppnat upp för tanken att det inte måste vara sexuella undertoner till att flickor bröstar upp sig, och att det inte är att underminera jämställdheten när det händer kan vi passa på att titta på vad som händer när vuxna kvinnor gör det. Om en kvinna går rak i ryggen kommer boobsen, i de fall där tyngdkraften inte tagit dem, att framhävas. Det är en naturlig effekt av att sträcka på sig, att sänka axlarna, att ta en ledig men förtroendeingivande pose på just ett sådant sätt som dem som tror på sig själva och sin makt gör (och som dessutom motverkar ryggproblem, men det är kanske en annan sak) och som människor runt omkring kommer att uppfatta som självförtroende. Så nästa gång någon tittar på en liten flicka som bröstar upp sig hoppas jag att den personen kan se igenom sina egna filter och inse att där står en liten flicka som samhället ännu inte har tryckt in i mallen där kvinnor ska slopa med axlarna och tona ner sina boobs för att bli tagna på allvar. Och sedan hoppas jag att världen hunnit förändras tillräckligt mycket för att den lilla flickan ska få fortsätta sträcka på sig även sedan hon blivit större.