Om man är katt och tycker att det gamla tricket att lägga sig på tangentbordet för att ha en bekväm ställning när man bevärdigar skribenter med sitt nådiga sällskap känns very last week kan man exempelvis drapera sig över skribentens arm.
Etikett: Stipendiatliv
Välj ditt kön
När man söker stipendium från Finska Vetenskapsakademin ska man i den elektroniska ansökan medelst en rullist välja om man är man eller kvinna.
Vad i hela friden ska det ha för betydelse?
Resumé av St. Andrews
Staden var helt och hållet byggd av sten. Slottsruinen och katedralsruinen var så spännande att jag som många gånger förr var alldeles för upptagen med att fantisera om mig själv, en lång frasande klänning och en riddare i skinande rustning för att komma ihåg att fotografera. Så jag tog ett kort från mitt fönster för att visa er staden. I bakgrunden finns det ett torn. Det är möjligen ett mycket gammalt och historiskt betydelsefullt torn.
Från mitt fönster kunde jag se det mycket populära caféet Taste där Kate hade nåntingnånting med han den där William. Och där jag på frågan vilken sorts kaffe jag ville ha svarade ”whatever comes in the largest pot”.
Inför min presentation var jag uppsnofsad, inspirerad och en smula hög på koffein och sockerströdda Scottish Shortbread. Den inte alldeles okända historikern Robert Bartlett kom fram efter min presentation och sa att det ju är sällan man hör så väl genomförda presentationer och att mitt paper var väldans intressant. Det senaste i kategorin ”skryt”.
I St. Andrews fanns det tydligen en golfbana också. Go figure. Den är där nere där alla de där gubbarna går runt på ett fält och ser ut som om de letar efter något.
Nätterna var korta, dagarna långa och allt så oerhört kul och spännande. På morgonen innan hemresan kunde inget kaffe i världen längre hjälpa.
Jamen det här är väl ungefär rakt var är nu den där knappen?
När jag har vilat upp mig en smula ska jag också försöka återberätta delar av vad som sades på konferensen.
Skottland igen
Imorgon åker jag till St. Andrews för att presentera delar av min forskning. Jag är så nervös att mina händer konstant är kallare än händerna på en riktigt gammal tant. Som är död.
Och så slits jag mellan det helt vansinnigt spännande att ge sig ut på resa och träffa (förhoppningsvis) likasinnade forskare och den där känslan av att jag inte borde lämna barnen. Att jag är en dålig mamma för att jag åker iväg, lämnar mina älskade små skyddslösa barn med min barbariske make som enda hopp i världen.
Det är riktigt tungt att vara helt oersättlig.
Men i bland känns det nästan tyngre att vara ersättlig.
Fördelar och nackdelar med mitt jobb
Att forska har vissa klara nackdelar. Det här är ett klipp från mitt senaste lönebesked. Även om man inte förstår finska torde det stå ganska klart att det inte riktigt är något man blir rik på.
När man befinner sig på de sista dagarna av en stipendieutbetalning som man efter bästa förmåga försökt fördela på sex månader är man ganska glad att man gift sig rikt.
Å andra sidan har det här varit min arbetsplats idag. Hell yeah.
När får man säga att man älskar någon?
Jag tycker att det är helt rimligt att säga att man älskar någon om denna någon just ordnat så att ens stipendium betalas ut tidigare än vad man i sin numerologiska förvirring bett om på blanketten.
Det finns så många anledningar till varför jag inte blir ekonom
Jag arbetar för tillfället heltid med min doktorsavhandling med hjälp av ett generöst stipendium från Vetenskapsstiftelsen vid Helsingfors universitet. Det är ett helårsstipendium som betalas ut i högst två rater. Eftersom jag vet att jag är ungefär lika dålig på att räkna som Archimedes inte var det, bad jag om att få en andra utbetalning när halva tiden gått. Det kändes liksom tryggast.
Mer tryggt hade det säkert känts om jag hade skrivit rätt kontonummer på utbetalningsblanketten, men jag tänker mig att man nu inte ska hålla på och gräva ner sig i petitesser. Och felet upptäcktes ju i tid. Inte av mig förstås, men av den skarpsynta assistenten på Vetenskapsstiftelsen.
Den första betalning kom i december. När vi talar om att det är senaste gången jag fick betalt är det inte att överdriva att påstå att det är ganska länge sedan. Men hushållandet med pengarna har gått över all förväntan. Det finns just precis tillräckligt med pengar för att överleva fram till första maj då den andra utbetalningen ska göras, vilket av ett sammanträffande är bara några dagar innan stipendiatförsäkringens första rat bör erläggas (550 euro), resan till Durham och Leeds ska betalas (500 euro) och resan till St. Andrews påbörjas (God knows hur mycket).
Därför har det känts helt fantastiskt att den första maj snart är här.
Enter: Matematikgeniets snilleblixt.
För när jag fyllde i blanketten – den där jag skrev fel kontonummer – räknade jag så här: Det är nu december. Det är årets sista månad. Sedan blir det ett nytt år. Det är 2011. Nämen va fan. 2012. Alltså, sex månader in på nya året. Januari, februari, mars, april, maj, juni. Klartecken! Juni 2011! MEN VA FAN!! Jag är så himla korkad! Juni 2012 ska det ju vara.
Hade mitt liv varit en film hade det varit ungefär nu som en allvarlig man i svart kostym tog av sig solglasögonen och sa ”This is bad.”
Saker jag lärt mig Glasgow
Ingen väntar på grön gubbe. Ingen. Det blev extra tydligt när jag troget tryckt på knappen och stod vid övergångsstället och väntade och två poliser glatt pratande traskade förbi mig och rakt över gatan.
Jag är på rätt väg med forskningen. Fler och fler uppmärksammar den förändring i kvinnors och mäns relation som kommer där någonstans i början av 1500-talet. Phew.
De där skorna som har tjugo centimeter klack och som man tror att ingen vill köpa eller kan gå i köps i astronomiska mängder av unga flickor i Glasgow. Som inte kan gå i dem.
Man ska vara jäkligt försiktig med att säga ”pay” och inte ”play” när man säger att man är redo att betala.
Familjenätverk är nyckeln till att förstå medeltida genus. Dessutom måste man ta en mans död med i analysen om man vill hävda att kvinnor fungerar som knutpunkter mellan familjer och familjemedlemmar (vilket de flesta gör).
När folk i Glasgow frågar en om man tycker bäst om Glasgow eller Edinburgh är det lämpligast att svara Glasgow.
Borta är bra men hemma är bäst. Fem dagar borta från familjen är mer än vad jag riktigt gillar.
Glasgow calling!
Jag överlevde flygresan till Glasgow, även om det kändes som om det inte var alldeles självklart när planet studsade in på landningsbanan som en pingpongboll i Kina.
Nu ska jag sova en stund, innan det är dags att undersöka Glasgow lite närmare. Läs gärna vad Aktivarum skriver om genusteorier och kommentera gärna här eller där!
Man blir lite stirrig liksom men bara lite. Stirrig alltså. Kanske. En smula.
Tidigt imorgon bitti åker jag till Glasgow. Det är kanske inte alldeles rätt att säga att jag är nervös. Snarare är jag oroväckande nära ett nervsammanbrott. Inte så att jag oroar mig över min presentation utan mer resan dit. Jag är inte så bra på att flyga. Eller alltså. Ingen människa är väl så bra på att flyga, det var därför någon cynisk overachiver med storhetsvansinne uppfann flygplanet, men jag är i ärlighetens namn inte så så bra ens på att sitta i ett flygplan. Jag tror inte på Gud men om jag hade gjort det är jag övertygad om att han hade försett oss med vingar om det var tänkt att vi skulle flyga och att han nu sitter i himlen och undrar om de där puckona i de flygande plåtburkarna inte har läst om Babels torn. Ungefär.
Och dessutom blir jag åksjuk.
Så jag har försökt dämpa oron genom att dricka. Förmodligen hade det fungerat betydligt bättre om jag druckit förslagsvis vodka istället för kaffe.
Hit och dit och tillbaka igen 