Etikettarkiv | Snygga män

Den feministiska PK-normen

Lena Andersson skriver i dag om kvinnor med rinnande mascara i skidspåret. Hon skriver så här:

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.”

Och nu är ju inte jag en sån som är ute i skidspåret om jag bara kan slippa, men jag kan för mitt liv inte förstå varför det skulle vara opraktiskt att måla sig runt ögonen om man vill prestera i ett skidspår. Alltså, vad har det för negativ effekt på prestationen att man är sminkad? Och ifall det ändå inte är många som ser ens ansikte när man åker där ute, varför ska man då förutsätta att det är för att tillfredsställa en betraktare som någon har sminkat sig? Om det inte är kutym att sminka sig inför åkning, varför måste den omedelbara slutsatsen vara att kvinnorna försöker anpassa sig till ett ideal – om det bevisligen inte varit ideal?

Och varför i hela friden ska vi fortsätta diskutera om och hur och när och varför kvinnor sminkar sig?

Andersson fortsätter:

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. […] Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är.”

Jag förstår tanken. Kvinnor behöver lära sig att lita på sin egen kompetens. Men samtidigt är det något här som liksom är åt helsike galet. Texten går ju ut på att kritisera kvinnor som sminkar sig och att skuldbelägga den som tar sig traditionella kvinnliga attribut som om det är kvinnors eget fel att glastaket finns kvar. Dessutom hävdar hon att kvinnor genom att försöka se bra ut (vilket, mind you, män också gör, även om det är på ett annat sätt) gör det endast för att locka fram begär hos betraktaren och därför inte kan förväntas bli respekterade för sin kompetens. Jag skulle vilja påstå att män som vårdar sitt utseende sällan blir betraktade som uppmärksamhetssökande objekt, utan som lite mer kompetenta.

Skönhetsnormer är problematiska, ja, men det är betydligt mer problematiskt att kasta skulden för objektifiering på kvinnor själva. Jag vill kunna klä mig som jag vill och sminka mig när jag känner för och likväl bli behandlad med den respekt min person och min kompetens förtjänar. Jag vill inte behöva anpassa mig till någon norm, inte ens en feministisk PK-norm, för att slippa objektifieras. Det är inte mitt ansvar att hålla mäns begär borta. Det är på mäns ansvar att behandla medmänniskor som just sådana.

Om mode för män och jämställdheten

Jag fick den väldigt intressanta frågan om jag tycker att det är skillnad på Finland och Sverige kring det där med att det är deprimerande dåliga klädreor för män. Rent tekniskt sett är det väl inga större skillnader. Även här i Finland dominerar HM och så finns KappAhl och den inhemska kedjan Seppälä som alla har en liten herravdelning med begränsat utbud och klart högre priser än motsvarande på damkläder. Även här i Finland finns det dyrare affärer så som Zara – som har en utmärkt herravdelning dit reorna aldrig tycks nå – och även små specialaffärer endast för män där sockorna kostar 9.90 euro paret.

Den stora skillnaden mellan länderna ligger istället i inställningen till mode för män. Det finns en sorts allmän uppfattning här i Finland att svenska män är gay eftersom de inte bara klär sig i färger som matchar och kläder som sitter rätt utan även luktar gott, och den vardagliga homofobin i det här landet motsvarar vad man skulle förvänta sig av USA:s kristna extremhögers knatteliga. Det finns, enligt mig, ett motstånd mot att ens försöka klä sig snyggt om man är man, för män gör inte så. Dessutom har jag den på synnerligen vag statistiskt grund fattade uppfattningen att det är ännu vanligare att fruarna köper kläder till sina män här än vad det är i Sverige, och nu menar jag alltså inte en skjorta i födelsedagspresent utan hela tjobänget liksom – från strumpor till mössor. Det verkar också vara en allmän inställning att den ordningen är helt på sin plats. Eftersom kvinnan ändå är den enda som vet hur tvättmaskinen fungerar, vad de mystiska tecknen på tvättrådslapparna betyder, hur man fäller upp en strykbräda samt besitter de nedärvda kunskaperna om Det Rätta Sättet att vika kläder faller det sig helt naturligt att hon också är den som införskaffar kläderna. På så vis förbehåller hon sig rätten att idiotförklara mannen om han har klätt sig i något hon inte tycker passar, samtidigt som han får förminska henne eftersom det enda hon förstår sig på är mode och det ändå är meningslöst. Lite som Chucky Påklädningsdockan.

Så jag tror att det här med kläder och mode är ganska nära kopplat till öppna diskussioner om jämställdhet och könsroller, och där har Sverige nått så oerhört mycket längre. Män som är mer jämställda (eller män som hör till den klart rikare delen av samhället – vilket inte nödvändigtvis är samma sak) verkar mer intresserade av att både klä sig snyggt och att klä sig själva. Det är väl den stora skillnaden.

Var finns de snygga männen?

Det är första gången på åratal som jag läser Elle, en tidning jag aldrig har orkat mer än bläddra i. I en krönika om hur den svenska mannen kan vara så snygg konstaterar skribenten att kombinationen skäggstubb och mjukhet är oslagbar. Jag ska inte säga att jag inte håller med. Men det är en annan historia.

Under krönikan hade några mer eller mindre berömda personligheter kommenterat den svenska mannens snygghet, särskilt i förhållande till den finske mannens fulhet. Några kvinnor som jag i min okunnighet om modevärlden inte för mitt liv kan minnas vad de heter konstaterade att de inte alls var så imponerade av den svenske mannen. Det betydde förstås inte att de gillade den finske mannen. Nej, de åkte till Köpenhamn för att handla ögongodis. Tuomas Enbuske å sin sida, konstaterade (min grova översättning) att förklaringen till de svenska männens överlägsna snygghet står att finna i den breda svenska genpoolen jämfört med den finska pissoaren. Enbuske menade vidare att de svenska vikingarna ju hade plockat till sig de snyggaste brudarna under sina härjningar och på så vis lagt grunden för den svenska skönheten. Förutom att det ur ett rent historievetenskapligt perspektiv inte direkt är överensstämmande med forskning kring vikingatiden ger det ändå en känga till finnarnas motvilja att ta emot invandrare som får mig att fnissa förtjust.

Men samtidigt är hela konceptet – att diskutera vilka män som är snyggast – oerhört intressant ur ett genusperspektiv. Tänk om det hade varit en tidning riktad till män som diskuterade från vilket land man kunde hitta kvinnorna med de mest fördelaktiga kroppsliga attributen. Min högt vördade, älskade make – en av många, många, måååånga snygga finska män – lade upp fötterna och konstaterade att ”nämen vi finska män gillar inte nordiskt kvinnfolk – vi hämtar bra brudar från Nigeria”. Det är åtminstone i hans fall inte sant. Han har ju mig och får nöja sig med det, och faktum är att även hans närmaste vänner hittat fruar från Sverige. Men poängen är solklar. Det hade blivit en shitstorm (som min make sa) om det hade varit män som pratat om kvinnor. Det hade skrikits om sexism, maktstrukturer och förmodligen rasism om skribenten varit en man som skrev uppmuntrande om hotta vietnamesiskor och dragit slutsatsen att de blir utmärkta fruar.

Det är något vi bör tänka på nästa gång vi talar om fula finska män, snygga svenska dito, eller förargas över medelålders gubbar som finner kärleken i Sydostasien.