Kulturkrockar · Nyhetsplock

Konsten att undvika rasistiska uttalanden for dummies

På FB cirkulerar ett tidningsurklipp där någon som hävdar sin rätt att säga n*erboll jämför det med att säga fransyska om kött, finnar om utslag och så vidare. Allt i stilen men-så-får-man-väl-inte-säga-längre. Och jag blir så inihelvete trött på hur något som är så oerhört enkelt kan få bli så svårt. Säg inte n*erboll. Varför? Känns det alltför svårt att greppa ordets historiska betydelse som nedvärderande så hör bara det här: Sluta för att det gör folk ledsna. Det är så enkelt.

Likväl händer det här, typ hela tiden:

Person med ljus hy: Mäh det heter ju n*erboll och jag har alltid sagt n*erboll och det är minsann helt oskyldigt och jag menar ju inget illa med det.
Person med mörk hy: Men kan du inte lika gärna säga chokladboll?
Ljus hy: Nämen härrigud vad orealistiskt och vilka krav du kommer och ställer. Det gör ju ingen skada alls om jag säger som jag alltid gjort.
Mörk hy: Men jag blir ledsen.
Ljus hy: HAHAHA det finns ju ingen som blir ledsen av sånt heller.
Mörk hy: Jo, jag.
Ljus hy: Nej.

Att folk inte ser hur bisarrt det är att propsa på att få säga något trots att det gör andra ledsna. Det är ungefär som när min son kallar sin sexåriga lillasyster baby (vilket, om man klarar av att greppa kulturhistoriska kontexter är ett tillmäle som inte går att mäta på samma skala) och jag säger åt honom att sluta. Det är fullkomligt irrelevant om han har rätt eller inte; han får inte säga saker som gör henne ledsen. Och den som bestämmer om hon blir ledsen är hon själv – inte han.

Jag sa också n*erbollar när jag var liten. Jag fnissade också ohämmat första gången jag skulle förklara för en engelskspråkig vän vad det var. Men från första gången jag förstod att det sårade folk så slutade jag. Och vet ni vad? Man kan leva ett fulländat liv med chokladbollar också.