Etikettarkiv | Sexualisering

Om oskuld(er)

För ett tag sedan visades den amerikanska dokumentären ”How to lose your virginity” i Finland och Karolina bad mig kommentera. En trailer och en kort artikel (på finska) finns här. Först och främst skulle jag vilja säga att jag tycker att det är ett oerhört relevant och viktigt ämne som man, även om det känns som om tusen vägar ligger öppna för det, inte får skämta bort. Som dr. Emek Ergun påpekar i trailern så existerar ”oskuld” som en separat enhet, det är något väldigt påtagligt (och seriöst alltså, här bubblar min hjärna av oförskämda puns – men ska försöka låta bli) och verkligt. Vad som inte framgick av trailern men som likväl är viktigt att lyfta fram är emellertid att det där med att ”vara oskuld” faktiskt inte är ett biologiskt fenomen. Alla har inte en mödomshinna som spräcks vid första gången medan andra har en mödomshinna som växer tillbaka och så vidare. Betydelsen av att vara oskuld är kulturellt betingad, inget mer.

Att oskuld är kulturellt betingad bekräftas av att det i allmänhet bara är kvinnor som diskuteras när man talar oskuld. En kvinna som har bevarat sin oskuld har ”sparat en gåva till sin man” medan den man som är oskuld sannolikt är det för att han inte kunnat få sex någonstans. Manlig oskuld är inte ett respekterat val på samma sätt. I förlängningen betyder det här förstås att det är ok för unga män att leva ut sin sexualitet medan unga kvinnor ska hållas kort. Det säger sig självt att den ekvationen är som upplagd för våldtäktskultur, där killar ska truga och tjata och flickor säga nej fast de menar ja tills ingen längre vet vem som ville och vem som inte ville.

Och om någon betvivlar att det är kvinnor som åsyftas när man talar oskuld visar trailern lysande exempel på den allmänna uppfattningen, En ung man som intervjuades menade exempelvis att det finns tre olika sorters oskulder: vaginala, anala och orala. Vad hade jag inte gett för att höra honom besvara frågan om han då är anal oskuld för att han inte har haft en penis i rumpan. Nej, oskuld handlar här om något som kvinnor har och som män kan ta. Trots att den unge mannen räknar upp tre sorters oskulder inkluderar ingen av dem män.

3Virgins13Virgins2

3Virgins33Virgins4

So what kind of virgin are you?

Det leder oss in på det ställe i trailern när jag fick ett smärre dunka-huvudet-i-tangentbordet-världen-är-sjuk-moment, nämligen när fäder tar sina döttrar på renhetsbaler. Baler där döttrarna, alltmedan de håller sin av stolthet snyftande fader i handen, får svära att de ska hålla sig rena oskulder tills de gift sig. Vad som stör mig mest är inte att de gör det för att de tror att Gud vill det (Gud skapade ju i så fall också multipla orgasmer så… ) utan det faktum att den kvinnliga oskulden ramas in av män. Det är fäderna som står med sina döttrar, fäderna som ska godkänna blivande män, en utvald man som ska få ”ta emot gåvan”. Det är kvinnorna man ska låsa in i höga torn och kyskhetsbälten för att skydda deras oskuld. Varför inte låsa in de unga männen i stället? Det är en minst lika plausibel lösning. Och lika korkad.

För vad det handlar om är förstås en förkrossande heteronormativ, Bibelgrundad syn på vad sex faktiskt är. Att sex är penis i vagina (om man inte är lika progressiv som den unge mannen och kan komma på två ställen till) och ingenting annat. Och jag säger inte att alla nu måste prova massor med nya grejer som heter saker ingen egentligen kan uttala, men jag skulle önska att fler människor som hade sex gjorde det så som de själva ville. Att både män och kvinnor kunde få lära sig att lyssna på sin egen kropp och på sin partner. Eller ett elektriskt tillbehör som kallas Hubert, om man nu vill det. Bra sex handlar om att lyssna in.

Sannolikheten att den som får lära sig att en kvinna är ren så länge hon inte har haft sex och därför väntat tills bröllopsdagen i 20-årsåldern är särskilt bra på att lyssna in är knappast särskilt stor. Förmodligen förstår man inte ens sin egen kropp, så hur ska man då kunna förstå någon annans? Sannolikheten att den första gången blir rosaskimrande magisk och underbar och allt det man drömt om är därmed försvinnande liten. Sex är som chokladkaka. Man glömmer inte den första tuggan, men det är först när man ätit mer som man förstår hur god den är. Och vad man skulle kunna göra med lite grädde.

Ytterligare en aspekt är åldern, där unga kvinnor sexualiseras genom att verka så icke-sexuella som möjligt. Det finns till och med särskilda trosor att köpa som ska göra att man ser ut att vara ”nätt och jämt laglig”. Sånt får mig att vilja slå folk på käften. Om en kvinna inte vill vara ett sexobjekt, hur ska hon göra då? Man kan inte klä sig utmanande för då ber man om det och man kan inte klä sig sedligt för då är man lovligt byte. Hur ska unga kvinnor som växer upp i en sådan miljö kunna förhålla sig till sina egna kroppar och till en framtid som något annat än objekt? Hur ska dessa unga kvinnor förstå vikten av utbildning och självständighet och kunna uppskatta sitt eget värde? Och hur ska de unga männen förstå hur man ska umgås med kvinnor om kvinnor inte har ett fullgott människovärde?

MagicWand

Jag tycker, som med alla frågor om sex, att det måste vara upp till var och en att avgöra vad som känns bra. Vill man vänta ska man göra det. Vill man inte vänta är det fritt fram när man hittat någon som är med på noterna. Däremot så ser jag en stor fara i den oskuldsfanatism som är på uppgång i USA. Den fjärmar kvinnor från sin egen sexualitet och lägger ansvaret för den i händerna på män. Det är inte bra. Dessutom reproducerar den idén att män alltid vill ha sex och alltid är potentiella hot mot kvinnors renhet. Och jag tycker av förklarliga skäl inte om när folk gör lösa hänvisningar till medeltidens mörker, men på riktigt: det är en sjukt medeltida idé och det är dags att släppa den. Män måste kunna få tacka nej, och kvinnor måste kunna få tacka ja. Därför tycker jag att filmer som den här är välbehövliga, särskilt eftersom filmmakarna inte lät projektet stanna vid en film utan också tar emot och kontinuerligt publicerar folks reaktioner och berättelser.

Mer om filmen kan man läsa här! Den som vill titta på hela kan göra det här!

Genusfotografen, sexualiseringen och det stora debattdebaclet

Med förtjusning läste jag Susannas (på Om vikten av kaniner) inlägg om Genusfotografen, innan det visade sig att det skulle bli ett helvetisk holabaloo. I inlägget skriver hon om hur Tomas Gunnarsson aka Genusfotografen har någonting ”djupt obehagligt” i sina bildanalyser och hänvisar särskilt till de bildtexter han har på bilderna från American Apparel. Först vill jag bara påpeka att jag tycker att Genusfotografen förtjänar en otrolig eloge för att han väckt det kritiska ögat hos så många, för att han reagerar på bilder som vi andra slentrianmässigt bläddrar förbi och för att han lyfter fram bilder som är väldigt problematiska i porträtteringen av kvinnan.

Därefter måste jag erkänna att jag i mångt och mycket håller med Susanna i det som jag uppfattade var hennes huvudpunkter nämligen

1) Genusfotografens ibland tämligen fria tolkningar kan i vissa fall späda på bilden av kvinnan som offret.

2) Det känns ibland som att bilder med kvinnor i sexuella kontexter alltid måste tolkas som kvinnlig underordning och sexualisering för att det ska vara en kosher tolkning.

Även om man inte håller med om de här punkterna borde det inte vara så svårt att se hur någon skulle kunna komma fram till dem (fast hon kanske inte hade gjort det, jag kanske har tolkat henne fel). De tolkningar Genusfotografen gör är baserade på könsmaktsordningen, det vill säga att det finns ett strukturellt och allestädes närvarande maktförhållande mellan män och kvinnor där de förstnämnda har ett starkt övertag. Om man, liksom jag själv till exempel, inte tycker att det är en rimlig tolkning av dagens Sverige att det finns en sådan könsmaktsordning så faller hela tolkningsramen, och jag misstänker att det är just det som jag, kanske Susanna och många andra tycker skaver med bildtolkningarna. Jo, det finns ett gigantiskt problem i sexualiserade bilder av kvinnor, av objektifiering och passivisering men alla bilder kan inte alltid tolkas i just den kontexten. Bildens skapelseprocess, tänkta publik och förväntade syfte är allt delar som måste tas i beaktande.

Med det sagt finns det inga ursäkter för American Apparel. Eftersom de har kläder för både män och kvinnor blir det pinsamt uppenbart att kvinnorna inte alls framställs som starka och sexiga utan som beroende och sexualiserade. Som i det här, med samma skjorta men olika modell.

 

Kanske är det för att jag inte har en skjorta från American Apparel, men jag går faktiskt aldrig runt endast iförd en öppen skjorta och stringtrosor och rufsar mig i håret eller drar rumpan mot väggarna. Att kvinnan är ett sexobjekt är tydligt – hon är sexig för betraktaren och inte för sig själv. Bildspråket är hämtat direkt från porrindustrin. (Och hur vet hon det? undrar ni. Jo, för att jag genom en kompis just hamnade på en Facebooksida tillhörande porrstjärnan Noelle Easton – en sida jag rapporterade som pornografisk till Facebook men som tydligen inte är tillräckligt pornografisk för att bryta mot reglerna (för vi är så jävla vana vid bilder av sexualiserade kvinnor).) Problemet är inte en bild, eller två, eller en porrstjärna som frivilligt tar av sig kläderna och låter sig betraktas, utan att sexualiseringen normaliseras genom omfattningen. Det hade varit en helt annan sak om kvinnor och män sexualiserats i liknande utsträckning eller om det varit en hyggligt jämn fördelning mellan bilder av sexualiserade kvinnor och helt vanliga diton. Det heter att sex säljer, men sanningen är att det är sexualiserade kvinnor som säljer. Med en man i samma pose som American Apparels kvinnor skulle deras tilltänkta publik förmodligen uppfattats som en helt annan. Sexualiserade män ses nämligen också ofta som feminiserade män – vilket bara det talar för att sexualisering är något främst kvinnor utsätts för.

I det här fallet är det helt tydligt att det handlar om makt – om rätten att vara ett subjekt istället för ett objekt. Kvinnorna i American Apparels fotografier ska sälja kläder men är likväl halvnakna. Som den här bilden av deras mini skirt som inte visar en miniskirt utan en anonym rumpa.

Kvinnorna är också (vilket Genusfotografen påpekar) i allmänhet framställda i barnsliga positioner. Även på bilderna under vill man sälja en kjol (som tydligen är så bra att man inte vill ha en tröja till). Det här är inte ett starkt subjekt, det är ett infantiliserat, sexualiserat objekt. Kan det vara ok ibland? Visst. Reproducerar det bilden av den sexualiserade kvinnan? Jepps. Är det ett trevligt sätt att kränga kläder? Inte i mitt tycke.

 

Som sagt, jag håller i princip med Susanna. När jag först läste hennes inlägg hade jag också tänkt kommentera på det eftersom jag tyckte att hon hade satt fingret på något viktigt. Men i kommentarsfältet under Susannas inlägg händer det obehagliga saker. Drösvis med antigenusmänniskor hade redan hittat dit och hackat ner på allt från könsmaktsordning till strukturer. Nu, några timmar senare har de mångdubblats och blivit värre. Nu talas det om den ”fascistiska genusextremismen”, problemen med kvinnosynen i islam, om radikalfeminister som ”bjäbbande hundar”, om att Genusfotografen är en idiot, om sexuell selektion (det eviga svaret) och så vidare. Ett typiskt kommentarsfält som jag  av självbevarelsedrift kommer att undvika. Det som händer i kommentarsfältet, på länkande antigenusbloggar och Twitterkonton är allt det där som gör att jag tycker genus är så viktigt: mannens sexuella lust får bestämma, islamofobin frodas (wtf?), anklagelser, missförstånd, oförstånd och allt groteskt mansdominerat.

Å andra sidan vet jag inte om en del av dem som gått till Genusfotografens (förvisso vid det här laget väl behövliga) försvar egentligen är så mycket bättre. Jag har stött på sådana som menar att Genusfotografen utmålats som sexist och pedofil och att det är ett drev drivet av skitmänniskor, vilket förstås är möjligt men inte har någon grund i Susannas inlägg. Det borde gå att läsa välformulerade men kritiska inlägg utan att få spel. Hålla med behöver man ju inte, men vad som en gång var sakligt blir blåst fullkomligt bortom proportioner.

För grejen är den att sexualiseringen av kvinnokroppen är ett verkligt problem och inte ens kvinnor i länder utan allenarådande könsmaktsordning kommer undan effekterna (i form av utseendehysteri, våldtäktskultur och så vidare). Det, å andra sidan, betyder inte nödvändigtvis att alla kvinnor konsekvent är förtryckta av patriarkatets Photoshop eller att alla bilder med sexiga kvinnor på måste rannsakas och förkastas. Det behövs nyanser, både i bilderna, i tolkningen av dem och i debatten kring dessa saker.

 

 

Små barn och BHar

Två saker har som genom någon stjärnornas positioner och universums antislump sammanfallit. I går fick min dotter av sin flickvän N en BH-top för barn. I dag tweetades följande bild ur HM:s sommarkollektion ut (via @PerKohler).

HM:s barnavdelning är, eh...

 

För hur mycket jag än tycker att det känns fel att min femåring har en BH har jag svårt att motivera för henne varför det skulle vara olämpligt. Och anledningen till att jag tycker att det är svårt är för att jag tycker att barn i den åldern helt bra kan springa runt nakna. Inte på stan kanske, men i trädgården och på stranden i alla fall. Så om jag tycker att det är naturligt och ok att hon har helt naken, varför skulle det vara något onaturligt med att hon täcker vissa delar? Inte har jag ju något emot att hon har bara trosor, så varför bär det emot att hon vill ha BH?

Jo, för att samhället sexualiserar kvinnokläder i allmänhet och kvinnors underkläder i synnerhet.

Jag har också sett en del feminister ondgöra sig över att föräldrar kan vara ansvarslösa nog att köpa dylika kläder till sina barn. Men hur ska man motivera ett förbud? Att småflickor utan byst inte behöver bysthållare tycker jag är helt ok, men dessa små toppar som inte håller utan bara döljer, hur ska man förklara vad felet är med dem? För felet ligger inte i kläderna, eller i småflickorna, eller ens i att småflickorna har på sig de kläderna utan i att samhället runt omkring dem – och då särskilt reklamindustrin – ser bikinis och BHar som sexattribut så till den grad att de är värre än nakna kroppar. Och när man tycker att det är ansvarslösa, patriarkatstödande, skulle-aldrig-få-föräldralicens-föräldrar som köper sådana saker till sina barn gör man det väldigt enkelt för sig. För själva anledningen till att BHar till barn ses på med avsky av många genusmedvetna föräldrar är ju att den konstanta sexualiseringen av kvinnan får regera. Vill man vara lite provocerande skulle man rent av kunna argumentera för att det skulle vara normbrytande att köpa BHar till sina småflickor och lära nästa generation att det är fullkomligt naturligt att vara naken, men lika naturligt att ha på sig specifika kvinnokläder. Det finns ingenting sexigt med kvinnokläder som inte en sexig kvinna tillför. Och ett barn kan inte göra några kläder alls sexiga. Ska inte få göra det.

Och så kommer då helvetes HM och marknadsför en bikini med en liten tjej uppiffad som en första klassens vuxen, sexig kvinna. Hon leker inte på stranden i sin skojiga bikini. Hon antar standardposen för en sexig kvinna: bysten (as if) putar ut, rumpan framhävs genom svank och hon  lägger lätt ena handen på sina trosor som för att säga att de snart kan åka av. Hade hon varit vuxen hade det kunnat se ut så här:

Och marknadsföringsvärde av att ha en kvinna i underkläder är enormt. För det är inte underkläder man vill sälja med de här:

Nej. Det HM har gjort är att de har placerat en liten flicka i en position som ligger 20 år och några okonventionella karriärval in i framtiden. Det HM har gjort är att sexualisera kvinnors kläder, fast i småflicksformat. Det är inte ok. Det är en del av sexualiseringen av kvinnor och som ligger till grund för våldtäktskultur, nedvärdering av kompetens, utseendehets, ätstörningar och så vidare.

Men det är inte BHn som gör det, utan omvärldens reaktioner på det – barnets position i förhållande till betraktaren. Eller tycker ni att det här är bättre, utan top?

Så vad är min poäng? Jo, att återigen så kastar vi skulden på kvinnorna för vad vårt kvinnosexualiserande, mansnormssamhälle kan beskyllas för. Och inte så att kvinnor inte själva bidrar till sexualiseringen, det är inte så jag menar, bara att istället för att kritisera HM för sin reklambild, och omvärlden för den unkna synen på kvinnokläders varande – vilket verkligen vore på sin plats – så flyttas ljuset i stället på att barn inte ska ha bikini. Vi låter reklammakare hijacka småflickorna. Vi tycker att små flickor måste lära sig att anpassa sig till normerna – till sexualiseringen av kvinnan –  istället för att säga att normerna är åt helvete, att små flickor (eller pojkar) som vill ha på sig en topp kan få ha det och att barn är barn. Och barn som får vara barn kommer att växa upp till vuxna som skiter i normer och förutbestämda genusvägar och som inte förstår sig på sexualiseringen av kvinnor och kvinnokläder. Jag är helt beredd att låta min femåring fortsätta att använda sin älskade BH för att jag tycker att det är hennes rättighet att inte anpassa sig. Och den som antyder att min femåring är sexig får på käften. Åtminstone de närmaste typ 10 åren. Eller 20.

Kuriosa: Det är ofta samma personer som tycker att småflickor inte ska ha bikini som tycker att burka är patriarkalt förtryck. Att de åsikterna skulle främja kvinnors valmöjligheter och frigörelse är ungefär lika paradoxalt som att delstaten Texas förklarar sig vara pro-life.

Mer sex än uni. Om vi säger så.

Emilie på En blommig tekopp försöker köpa en unisexskjorta från American Apparel. Men även om det är samma praktiska och snygga skjortor till män och kvinnor är det beklämmande stor skillnad på hur skjortorna förväntas användas. Männen kan till exempel ha på sig skjortan som en del av sin klädsel när de står och snackar med sina kompisar på en solig balkong, så där som män gör. Kvinnorna kan ha den uppknäppt, nerhasad över axlarna och löst knuten i midjan när de kryper runt utan byxor på ett bord, så där som kvinnor gör.

Hade jag varit en bättre kvinna och inte så himla pryd att jag nästan dagligen hade på mig trosor och oftast också byxor eller kjol hade jag kanske köpt en skjorta därifrån. Nu när jag inte lever för att män ska vilja sätta på mig tror jag nog att jag avstår.

Kuriosa: Jag hade gärna lagt in några bilder. Men jag vill inte behöva förklara för mina barn som ibland ser bloggen varför den där flickan leker katt och visar rumpan.

 

Det där med att visa sina boobs

Ni kommer säkert ihåg Lana del Rey, Woman of the Year, som inte bara poserar naken på ett tidningsomslag utan också på en problematisk bild inne i tidningen. Det finns många som tycker att det är fånigt att bli upprörd över den bilden. Om hon nu anser det vara en representativ bild av henne och hennes titel som årets kvinna så måste det få vara hennes beslut. Och visst är det sist och slutligen så. Hon har allt rätt i världen att posera som hon vill.

Alltså. Det är inte fel att det finns en marknad för kvinnokroppar – det är fel att det inte finns en marknad utan. För problemet är egentligen inte Lana del Reys foton som sådana. Problemet är att de ingår i ett betydligt större system av exploaterade kvinnokroppar, av sexualiserat våld och av övertramp mot kvinnors integritet.  När var senaste gången fotografer med teleobjektiv bra nog för att fotografera flugor i Eiffeltornets topp från en skyskrapa i New York tålmodigt väntade för att kunna knäppa en bild på lite manlig hud? Varför var Lana som enda kvinna bland vinnarna den enda som var naken? Varför betalar tidningar dyra pengar för att komma över bilder på Lady Kate Middletons boobs? Hur kommer det sig att det år 2011 anmäldes över 16.500 fall av sexuellt våld mot kvinnor?

För allt detta hänger ihop. Lana del Rey poserade av egen vilja, men de allra flesta kändisboobsen hamnar i tidningarna trots att ägarinnan uttryckligen sagt att hon inte vill det. Lana del Rey kanske gillar när någon lägger handen om hennes hals och trycker in fingrarna i hennes boob, men 16.500 svenska kvinnor bara förra året uppskattade inte sådan behandling.  Jag säger inte att en del kvinnor inte gillar att vika ut sig eller gillar lite hårdare tag, eller att det på något vis skulle vara fel, men när skillnaden mellan vilja och tvång blir otydlig samtidigt som sexualiseringen av kvinnokroppen är en allomfattande trend skulle man önska att fler uppmärksammade de skrämmande många utnyttjade kvinnor som göms bakom varje frivillig nakenbild.

 

På tal om det där med kvinnlig objektifiering och sexualiserat våld

Lana del Rey har utsetts till årets kvinna av GQ. Så inne i tidningen har de en bild som ser ut så här.

fattar0

När jag väl lyckas svälja kväljningarna börjar jag fundera på vad som fick dem att ta just en sån här bild för att hedra årets kvinna. Alltså på riktigt. Hur lade man fram förslaget för Lana?

– Jomen du. Vi tänkte att eftersom vi redan har dig naken på framsidan av tidningen (true story, btw) så kanske vi skulle dra på något skimpy svart? Och så lite dramatik på det. Vad sägs om att vi har en ansiktslös man som greppar din ena boob, inte så där sensuellt liksom. Nej nej. Mer så att det gör lite ont. Och så kanske han liksom lägger sin andra hand runt din nacke, du vet så där så att det ser ut som om han kan knäcka din nacke om du säger nej. Hur låter det, tycker du?
– Men härregu vilken kul och nytänkande idé! Det är ju verkligen en position som framhäver min musikaliska genialitet och spelar an på min lysande karriär som musikskapare. Sure thing asså!

Se fler bilder här eller här!