Du affärsbiträde i skoaffären med de där högklackade gråsvarta skorna med en liten rosett och småblommigt foder, som skrattade när jag pratade med de där skorna: Det var skorna som sökte kontakt och pratade med mig först. Bara så du vet. Det är inte så att jag är knäpp faktiskt. Jag är bara artig.
Etikett: Saker jag önskar vore lagligt eller åtminstone socialt accepterat
Men teförpackningen bad om det!
Mitt i pannan har jag en fläskig bula. Jag fick den igår när jag med så mycket kraft som brukar krävas för att öppna en trög frysdörr samtidigt som jag lutade mig framåt för att kika in, istället öppnade dörren till kylskåpet ovanför frysen och genom min lätt framåtlutade position slog mig själv en halvmeter bakåt.
För ett tag sedan hade min högt vördade älskade make en imponerande blåtira. Den fick han när han och hans lika vuxna vänner tränade på att slå varandra med rottingkäppar och han fick en av käpparna i ögat.
Lika barn leker bäst, som de säger.
Min man kom osedvanligt ofta på besök på min arbetsplats då när han hade blåtira. Och sa att det inte gjorde speciellt ont längre. Han hade gått in i en dörr bara. Nästa dag sa han att han hade snubblat i trappan och att han inte ville prata om det. Min förtvivlade förklaring om rottingkäppar föll rätt platt när maken tittade ner i golvet och såg ledsen ut och alla mindes den där gången jag var lite stressad och skulle öppna en teförpackning och kanske eventuellt tog till en kniv, en smula övervåld och en uppsättning opassande tillmälen.
Så jag tänker mig att han säkert skulle uppskatta om jag kom på besök på hans jobb nu, när jag gått in i en dörr. Right?
Om genusmedvetenhet och att försvara någons rätt
Det här är min son. Han heter Vilho, har just fyllt sex år och har tränat så mycket på att vissla att han ett tag inte kom ihåg hur man andades utan vissel.
Vilho talar finska och svenska helt flytande, läser långa ord på båda språken och både förstår och pratar lite engelska. Han kan gräva tunnlar som får kaniner att bli gröna av avund och han kan lyfta påsar långt tyngre än han själv. När någon gråter brukar Vilho bli orolig för det känns som om gråten finns i honom också och när hans lillasyster är ledsen sätter han sig på knä, klappar henne och tröstar ”såja, jag kan bygga något roligt lego till dig!”. Vid julen samlar Vilho in de leksaker han inte längre leker med för att ge dem till barn som annars inte får några julklappar och när jag förklarar att det finns alltför många barn i världen som inte har någon som bryr sig om dem och tycker om dem förklarar han högtidligt att han tycker om de barnen.
Så går Vilho till dagis och eftersom han inte har några extra långärmade tröjor i sin korg får han låna lillasysters tröja, en mjuk och fluffig polo, så att han inte ska frysa när de ska gå ut. Men då är det som om alla de där sakerna som är bra med honom inte längre har betydelse. Allt som har betydelse är att tröjan han har på sig är rosa. Han hinner knappt få den på sig förrän de första retsamma kommentarerna kommer.
Vilho sätter sig ner, tårarna bränner bakom ögonlocken och han är arg hela vägen in i själen över den dumma tröjan. Jag sätter mig ner med honom och förklarar högt nog för att hans närmaste kompisar ska höra att det inte är så lätt för barn som är ganska små att förstå att rosa inte är en flickfärg, och att de vuxna minsann vet att även pojkar – pappor – kan ha rosa. När de där som retas har blivit lite äldre förstår de säkert också att man får ha på sig vilken färg som helst, och att det inte är färger som gör skillnaden mellan flickor och pojkar. Flickor har snippor, pojkar har snoppar – det är den enda skillnaden. Allt annat får man göra som man vill. Han nöjer sig med den förklaringen och tittar på kompisarna som nu vill vara stora nog för att ha förstått att flickor och pojkar får klä sig i vad de vill.
Det här kanske är en liten sak. En petitess. En piss havet.
Men det tycker inte jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen får lära sig att alla de där bra sakerna som gör dem till fantastiska ungar är tusen gånger viktigare än om de är pojkar eller flickor. För barn i den åldern är pojkar och flickor färgkodade och även om det inte finns ett problem i sig i att flickor klär sig i rosa och pojkar i blått kan det vara just en av de där grejerna som blir en väg för vuxna att förklara att även om det finns pojkar och flickor finns det inte pojkfärger och flickfärger, inte pojksaker och flicksaker, och inte färdigdragna pojkvägar och flickvägar. I barnens värld kommer den färgkodning som kan tyckas ofarlig tyvärr ofta färdig med en uppsjö olika förbud och hårda straff i form av glåpord och utfrysning för den som bryter mot kodningen.
Så ni som vill utrota genusmedvetenheten i barndagvården; hur skulle ni försvara Vilhos rätt att klä sig i rosa?
Seriöst alltså; kom ihåg att raka benen!
Minns ni när vi diskuterade det där med att raka benen innan man åker till simhallen för att gummibandet fastnar? Ponera att man gjorde det liksom strax efter man fick förra läxan och sedan inte fattat hur snabbt vinterpälsen växer eftersom man inte sett sina bara ben på tre veckor. Och så åker man till simhallen igen och stirrar ner och tänker ”satans också” för man vet att det kommer att göra ont, man vet det.
Men så kommer man på att man kan dra nyckeln upp till strax under knäet och när man efter mycket lirkande slutligen lyckas är man så sjukt nöjd med sig själv att smärtan av när dottern i ett försök att klättra upp i ens famn sätter ena tån på gummibandet vilket liksom en armé hunner skoningslöst slaktar allt på vägen ner till fotknölen får en att tappa andan och dottern i ren och skär förtvivlan.
Så låt mig förtydliga: Kom ihåg att raka benen innan ni åker till simhallen!
Korv är vardagsfest!
Det är en himla massa tjat om vad barn ska äta och inte. En av de där grejerna som barn inte ska äta nuförtiden är korv.
Men hallå! Dagens korvar är ju kompletta måltider som i ett enda behändigt paket uppfyller kostcirkelns krav på både proteiner och kolhydrater – lite kött och en hel del potatis.
Och visst, somliga korvar har ju fler E än enervera och det är väl inte så bra, men det ska ju inte alla korvar behöva lida för. Igår hade vi korvfest på Tildas enträgna begäran. Vi har det titt som tätt, och på så vis har barnen lärt sig att korv inte behöver vara sladdrig, skinnfri ”vi kallar det korv för att den här potatisen en gång pratade med en gris”-korv. Nä, när vi går in på affären för att köpa korv förkunnar ungarna glatt att det minsann skulle smaka med lite braaaatwurst i utbudet.
Sen kokar vi makaroner (för det måste man ju göra när man köper såndär korv som inte har 65% potatisstärkelse som tillsats och man vill att barnen ska äta från hela kostcirkeln) och så dränker vi hela alltet i ketchup eftersom det är grönsaker i flytande format. Och så skär vi gurka i stora chunks.
Och sen är det vardagsfest.
Dagens sortiment: Bratwurst, Krakowkorv och salami på en bädd av fjärilsmakaroner och snart i ett hav av ketchup.
Vilho är nöjd. Jättenöjd.
Tilda låter korvarna dansa lite med varandra först.
Och framförallt är jag inte bitter. Inte jag inte!
Som ni vet leder jag en grupp magdansöser på torsdagarna. Det har ganska länge varit ungefär samma gäng. Vi har hållit ihop i två år nu.
Då och då kommer det nya dansöser till gruppen och det är förstås riktigt roligt! Extra roligt blir de ju såklart när det är någon som redan kan en hel del, som hon som är gruppens allra nyaste tillskott. Hon den där som har dansat lika länge som mig fast hon började när hon var 4 och jag när jag var 18. Nu kan man ju tycka att det är konstigt att fyraåringar börjar med magdans, men inte om man är från Turkiet och det är typ landets jävla nationaldans. Men det är ju bara kul! Nya talanger liksom!
Dessutom lär hon sig oförskämt snabbt och har en såndär perfekt muskulös kropp där varenda rörelse blir som ett vattenfall med vältränade satans guldfiskar som rasslar runt och mina klassiska skämt om ”the more the merrier” och ”det är bra om man är större för när man väl knockat igång boobsen fortsätter de liksom av sig självt och man kan koncentrera sig på annat” har liksom inte samma klang längre. Men det är ju bara kul att hon är där och ger oss perspektiv! Så där kan man bli om man tränar hårt! Och om de tyngsta grejerna man funderar på är åt vilket håll man ska kamma benan i sitt höftlånga, korpsvarta lockiga svall och man aldrig har fött barn, ammat och lärt sig betrakta torsdagens futtiga timme som just så mycket motion man kan hinna med på en vecka. Jättekul är det att hon är där!
Jag minns ju själv hur härligt det var, då när jag dansade åtta timmar i veckan för att dra minst två shower på helgen och jag tjänade tillräckligt bra för att mångdubbla mitt studiestöd. Då förut. Typ innan hon var född.
Så det är klart att jag är glad att hon är där! Jättekul är det! Ingen kunde vara gladare än jag!
Men att spela hockey, där går min gräns också!
Sonen sitter ute i en snöhög och gråter. Inget konstigt med det egentligen, av någon anledning verkar det vara en av de där grejerna barn gör titt som tätt, men den här gången är det hjärtskärande.
Alla andra pojkar i grannskapet vill spela hockey. Vilho vill gräva tunnlar.
För mig som vuxen finns det liksom inget problem med att någon gräver tunnlar i närheten av hockeyspelandet och alla är lyckliga och glada. För en sexåring som dag efter dag sitter själv med sina numer meterlånga tunnlar, utgrävda med en noggrannhet som skulle få vilken arkeolog som helst att avundas, är det tyvärr inte lika problemfritt.
Faktum är att det är riktigt jävla ensamt att inte spela hockey. Men som förälder kan jag inte göra annat än trösta och försöka hålla en trevlig balans mellan ”snart ska du se att de vill gräva tunnlar också” och ”förbered dig på att resten av ditt liv kommer att kantas av liknande situationer”. Det är som om hjärtat vill gå sönder när man ser sitt älskade barn gråta ut över ofrivillig ensamhet, och man måste hålla sig från att köpa en ny uppsättning spadar till grannskapets alla ungar för att uppmuntra tunnelgrävande eller låta bli att hjälpa dem att skapa en byggfirma man kan kontraktera för att liksom lite ekonomiskt uppmuntra dem.
Ibland måste man bara trösta. Och dra på sig utebyxorna och greppa en spade.
Undrar om det här kan inkluderas i CV:n som praktisk arkeologisk erfarenhet?
Det var kul, nu väntar vi på smittan!
Efter månader av tjat tog jag igår med mig barnen till HopLop. Även om jag fortfarande är säker på att vi nu kommer att bli sjuka eftersom att alla vet att inomhuslekplatser är bakteriehärdar måste jag erkänna att jag är positivt överraskad.
– Stället (åtminstone i Kervo) är stort och ljust med en labyrint stor nog för att berättiga medtagande av ett garnnystan och man förväntar sig att möta en minotaur.
– Personalen var trevlig och verkade kunna sin sak. Ni vet, steka hamburgare och ta betalt.
– Man får kasta bollar i bollhavet. Barn älskar sånt.
– Det fanns tillräckligt med tillåtna klätterutrymmen för att inte ens min son skulle känna sig trängd att börja klättra på stolpar, föräldrar och dörrar.
– Däremot vidhåller jag att clownbilder inte ger en piffig interiör utan livslånga trauman. Tilda tittade misstänksamt på clownbilderna och bekräftade att det ser ut som om ”pelleplåvnerna” ska komma och ta henne. Sedan vi konstaterat att det då var ett ypperligt tillfället att knäppa varenda pelleplåvn på näsan var hon lugnare. Men så har hon ju inte sett It.
– Jag kan inte avgöra om föräldrar tog ovanligt väl hand om sina barn eller om det bara var stort nog för att även de jävligaste skulle hållas sysselsatta för det var inte många bråk. Men den som döper sin unge till Peikko (vilket betyder troll) borde inte förvänta sig annat än att ungen sedan kommer att tömma bollhavet på bollar (man ska kasta i ringarna, ju!), köra sönder hälsenorna på intet ont anande föräldrar och klättra uppför rutschkanan åt fel håll. Så är det ju.
– Inget kunde lägga sordin på ungarnas lycka! Vilho slurpade i sig en sån där slush och menade att så här roligt hade de inte haft sedan de fick sova på soffan när jag tittade på film (vilket var betydligt billigare) och Tilda räknade på fingrarna hur tidigt vi borde komma och hämta dem i morgon från dagis för att vi ska kunna åka igen. Varje dag.
– Vi åker igen. Men inte varje dag.
Ännu en anledning att skaffa helikopter
När det står en ung kille i tioårsåldern mitt på vägen och vägrar att flytta på sig när man kommer trött och hungrig efter att ha hämtat ungarna på dagis och allt man vill är att få komma hem, äta mat, tända en brasa och lyssna på ungarna berätta om sin dag, men man hindras av att den där unga killen tycker att ett bra sätt att visa sig tuff inför sina kompisar är att sedan man stannat bilen så sakta det går masa sig just så mycket åt sidan att man genom att nästan köra upp i snöhögen på andra sidan vägen kan klämma sig förbi, då önskar jag att det vore ok att liksom lite knuffa till honom kofångaren.
Eller åtminstone klippa honom med dörren.
Det är liksom inte tillfredsställande nog att bara veva ner fönstret och sockersött upplysa honom om lämpligheten att flytta på sig när det kommer bilar när man inte ens får inleda med ”jag förstår att du inte är så smart men jag är säker på att du kan tränas upp att agera nästan normalt med hjälp av elchocker”.
Hit och dit och tillbaka igen 