Vardagslivet

Min make pandan

Min högt vördade älskade make har varit och tränat Brazilian Jiujitsu med en vän. Efter att ha fått denne kompis knä i ögat ser min högt vördade älskade make lite grann ut som den gången han kom till mitt jobb och insinuerade att det inte alls var genom att slå på sina vänner med träkäppar och ha dem ge honom samma behandling som han fått en blåtira utan att det kanske möjligen hade något med mitt våldsamma humör att göra.

Nu besvarar han allt jag säger med ”Panda says no!”. Det var bara sött de första trettioåtta gångerna.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Brandlarm och det viktiga i livet

Strax före klockan fyra på morgonen väcktes vi av hotellets brandlarm. Det är på alla vis ett mycket tråkigt sätt att vakna, dels för att det inte direkt medför ett milt uppvaknade till ljuva toner av någon trevlig melodi utan till ett pipande som kan ge även den mest härdade omedelbar tinnitus, dels för att man efter den första förvirringen vaknar till insikten att den mjuka varma sängen måste överges till förmån för en utevistelse med ospecificerad tidsram.

Så vi gick ut via en larmad bakdörr, trötta och irriterade, iförda endast sovkläder och sökte oss till hotellets framsida där fler människor i ett liknande stadium av sömn samlades.

Det är fascinerande vilka saker man tänker på när man står där ute. Vad jag tycker att jag borde ha tänkt på är ”hoppas att alla hinner ut och att ingen skadas” men det jag egentligen tänkte var ”men va fan jag lämnade mina nya röda skor där inne this has better be ett falskt alarm”.

Vi såg brandbilarna komma med en fart som brandbilar borde hålla vid utryckning, varpå de svängde runt hörnet och körde åt rakt motsatt håll. Det är knappast att överdriva att påstå att detta inte direkt ingav en känsla av förtroende, men efter att den ena brandbilen kört runt kvarteret och kommit tillbaka och den andra brandbilen på inrådan av trötta, irriterade människor backat längsmed hela gatan var de åtminstone på plats. En stund senare åkte de iväg igen, och vi tolkade det kollektivt som en signal om att det var relativt ofarligt om vi gick tillbaka till sängs.

Så mycket mer sömn blev det kanske inte, men skorna är åtminstone säkra.

Och ingen människa skadades heller.

Vardagslivet

Kanske lite

Ponera rent hypotetiskt att man skriver ett mejl till någon, ska vi för enkelhetens skull säga sin handledare. Och så ponerar vi lika hypotetiskt att någon som eventuellt skriver det fullkomligt fiktiva mejlet till en handledare tycker att det behövs en… typ… slutkläm. Liksom.

Skulle det då vara, rent hypotetiskt alltså, oförskämt att avsluta mejlet med ”men – som Jesus skulle sagt – vi ses väl efter påsk”?

Historikerns historier

Att förneka sig själv eller inte

Jag har nu i väldig ångest funderat över hur jag ska göra med den Powerpoint som ska stödja min presentation vid den internationella konferensen i Glasgow. Tidigare erfarenheter ger vid handen att historiker i allmänhet inte har fattat det där med Powerpoint på något plan djupare än att det ger en två timmars föreläsning med 28 latinska citat en modern och intressant inramning om publiken samtidigt kan läsa motsvarande ungefär tvåhundrasjuttiofem A4 text behändigt framklickat i svart på vitt.

Om det nu undgått någon är jag inte en svart på vitt kind of tjej. Jag är mer en rosor i kanten och ljuva spetsband med regnbågsfärgade bokstäver kind of tjej.

Så ska man förneka sig själv och sitt stora behov av rosa fluff för att leka seriös historiker eller ska man helt enkelt ge vika för färgerna, kasta självbevarelsedriften överbord och hoppas på att publiken är tillräckligt smart för att förstå att bra forskning kan komma i många olika former och färger?

Det sistnämnda? Right? Då kör vi!

Vardagslivet

Jag lovar att jag aldrig sett dem förr!

Jag var och storhandlade nu på kvällen. Strosade runt där vid ostarna när några ungar springer förbi och skriker så öronen håller på att ramla av. Folk vänder sig om och tittar efter dem. Jag går vidare och plockar en, om jag får säga det själv, imponerande mängd frukt som jag omsorgsfullt placerar i kundvagnen och ska precis svänga runt hörnet där något nitiskt affärsbiträde travat Kellogspaket i en pyramid värdig Tutanchamon. Då. Kommer. De där jäkla ungarna. Som hamstrar på crack drar de förbi och får Kellogspyramiden att svaja oroväckande. Jag svär när jag nästan kör på en av dem, lite för att det förstås inte är en bra idé att köra på ungar med kundvagnen och lite för att jag så gärna vill göra just det. Vid mjölken sitter ungarna och dinglar med fötterna, halvt intryckta i en hylla. Folk viskar till varandra. Att föräldrar inte kan ta hand om sina ungar! Jag rynkar medhållande på näsan. Ungarna skrattar så de kiknar åt en privat lek som vuxna inte förstår.

När jag står vid kassan hör jag de där ungarna. Ljudet av deras glada skratt ekar mellan gångarna och vips klänger de runt på min kundvagn. Hjälper till att packa upp på bandet, frågar om mjölken eller bananerna ska vara underst i påsen.

Och jag lovar att om vi inte hade varit de enda i affären som pratade svenska hade det aldrig behövt komma till allmän kännedom att de där vilda ungarna är mina. Ja, och om det inte vore för den där lilla detaljen att de följde med mig hem.

Vardagslivet

Matcravings

Så sakteliga börjar livet återvända efter den i ärlighet värsta magsjukan jag någonsin haft (om vi inte räknar graviditeterna som magsjuka).

Och jag kan äta igen.

Häromdagen fick jag en craving efter nybakade croissanter och blåbärssoppa. Min högt vördade älskade make har kanske inte världens bästa förflutna vad gäller att tillfredsställa mina matcravings. Som då när jag var vegetarian och väntade Vilho och insåg att jag dör om jag inte får leverpastej. Nu. Och så ber jag honom snällt och vänligt att hämta leverpastej till mig men då passar det tydligen inte honom. Nä, då börjar han komma med bortförklaringar. Som att det är mitt i natten. Vad hade han förväntat sig att det skulle vara för tid när hans milda harmoniska höggravida vegetarian till hustru behöver leverpastej? Och sedan slingrar han sig med intetsägande struntsaker som att ”vi inte direkt har någon leverpastej hemma”, ”inga affärer är öppna vid halv två på natten” och ”men grannarna ligger ju för fan och sover”. Som om det var mitt fel.

Därför är jag lite extra lycklig över att han den här gången utan minsta gnat dukade upp nybakade croissanter och blåbärssoppa. Och herregud vad gott det var!

Vardagslivet

Sushi och traditioner

Idag ska jag in till stan. Ut bland folk för första gången på länge. Spännande! Och så ska jag träffa mina före detta arbetskompisar och äta mig in i en sushikoma. Det är som jag har förstått det inte alls en japansk tradition som man skulle kunna tro, utan en helt vanlig, hederlig girighetseffekt. Ät sushi tills du måste trycka ner de sista riskornen i halsen med pinnarna. Fyll på med kaffe. Fall i koma.

Lovely.

Vardagslivet

Skottdagen och kvinnor som friar

Idag är det skottdagen. Jag och maken hade extra lång frukost på tumis sedan barnen levererats till dagis.

Maken: So, do you have that tradition in Sweden that women get to propose today?
Jag (rätt upptagen med att smeta lemon curd på en smörgås): Sure.
Maken: Did you know, that in Finland the tradition calls for the man buying the woman fancy cloth enough for a skirt if he says no?
Jag (stannar upp i smetande och tittar på maken)
Maken (tittar tillbaka)
Jag (ler stort)
Maken: OH NO! No no no no no! It doesn’t go for you!
Jag: Why the hell not?
Maken: Because you’re already married!
Jag: There’s no rule saying you don’t get to if you’re already married! Think outside the box!
Maken (ser lite ut som att han sätter på sig ett par imaginära löparskor utifall att jag skulle gå ner på knä): No, no, no!
Jag: It’s called renewing your vows…
Maken (skakar uppgivet på huvudet)
Jag: Oh, a brand new, really fancy dress, I hear.

Vardagslivet

Lite vårkänsla

En kär vän som liksom jag själv flyttat från Sverige – där solen säkert skiner just nu – förtvivlar i den sjuttitolfte snöstormen på några veckor. Men du, det blir bättre, kanske inte så bra som i Sverige, men åtminstone mindre snö. Sedan. I juni nån gång.

Tills dess.

Det här är till dig!

Vardagslivet

Snart, snart…

Känner ni det? I luften? En annan sorts friskhet. Våren. Ljuset kommer tillbaka, sinnet är det första som börjar vakna till liv efter vinterdvalan. Det är nära nu…

Om man inte tycker att det går riktigt tillräckligt snabbt kan man ju blåsa en halv månadslön på primulor. Det hjälper.