Det var länge sedan jag rapporterade om hönsen. Hönsgården är nu så färdig att de har fått flytta ut och där går de nu tillsammans med kaninerna och filosoferar. Kaninerna har vi förresten fått dela på sedan de här bilderna togs för några dagar sedan. De började göra vad kaniner gör bäst och de är lite för unga får sådant ännu. Numer får de turas om att sällskapa med hönsen ute på gården, och får spendera natten i varsin bur. Fem saker är värda att ta upp:
1: Det är inga små ulliga gulliga kycklingar längre. Därmed förstås inte sagt att de är höns heller, för de skulle lika gärna kunna vara tuppar. Vi hoppas dock fortfarande på höns, eftersom höns lägger ägg som blir sockerkaka och tuppar blir coq au vin. Jag tycker bäst om sockerkaka.
2: Att ha hönor ger en helt ny, praktiskt taget bottenlös brunn att fiska floskler om ordet hen ur. Det är viktigt att ta i beaktande när man bestämmer sig för att skaffa höns.
3: Höns är helt otroligt sociala och kul husdjur. De är nyfikna, gosiga och alltid en smula kränkta. Faktum är att de är så sociala att det är svårt att fotografera dem. Så fort man tar fram kameran kommer de nämligen rusande och försöker äta upp den.
4: Det är inte helt ogrundat att uttrycket ”hönshjärna” syftar till någon som inte riktigt är helt skarp. Höns lär sig förvisso oerhört fort, särskilt av varandra, men ibland är sakerna de lärt sig inte sådant som sorterar under ”begåvat”. Som den där spiken på hönshuset som skulle behövas slå in de sista fyra milimetrarna och som alla hönorna dagligen ivrigt står och pickar på. Det är tur att de inte kan säga tjillevippen.
5: Höns är riktiga livsnjutare. De älskar att få komma ut i hönsgården och springa och de sitter och riktigt väntar på att man ska komma och öppna den buren de är i på natten, varpå de alla flyger ut samtidigt. De älskar att bada i sand och i rena sågspån. De älskar att picka i sig frön och maskrosblad. De älskar att ligga i solen. De älskar att sitta på sin pinne. De älskar dock inte katterna, som bemöts med otroligt indignerade kacklanden.
Man brukar säga att curiosity killed the cat. Det är bara för att ingen kanin levt länge nog att berätta sanningen. De här två busarna är betydligt nyfiknare än vad som är hälsosamt.
Hönorna ville inte alls hållas på samma ställe när jag skulle fotografera dem. Jag kom så på den lysande planen att ge dem lite mat att picka på under tiden. De hittade dock en tidning som låg på marken, bestämde prompt att det var mat och satte igång med att hacka den i bitar.
Dö tidning, dö!
Hej hörrni! Här finns annan mat också! Sick shit!
Bismarck. Den enda vi med säkerhet vågar säga är en tupp och en ganska dominant sådan dessutom. Nomen est omen, som de säger.
Berit. Den största men också den blygaste av dem.
Nietzscha, blogghen.
Tildas Enna. Ganska kränkt.
Kaniner.

