Etikettarkiv | Så spännande!

Koncentrationen

Jag sitter på kontoret inne i Helsingfors och försöker förtvivlat få ihop de sista delarna av det där manuset som borde vara färdigt redan. Koncentrationen är ungefär -2 (vilket av en händelse är ganska nära utetemperaturen så här i maj i Finland). Det finns så mycket saker som måste göras med huset, så att vi kan flytta in. En del av det är förstås saker som jag gärna vill göra, och som jag enkelt kan blåsa flera lustfyllda dagar på – som till exempel att välja tapeter, färg på golven, var det ska vara paneler, lampor, uttag unt so weiter. Allt det där är ju typ smaksaker som kan göras rätt på många olika sätt.

Men sedan finns det också jättestora saker som jag inte alls förstår mig på och som jag nu helt själv är ensam ansvarig för att klara av. Till exempel måste jag få vatten till huset. Efter samtal till kommunen visade det sig att jag skulle behöva bekosta grävning 800 m genom grannens fält för att ens få chansen att betala drygt 4 000 e för att kunna ansluta till det kommunala nätverket. Så eftersom jag ändå hellre vill ha en egen brunn och kommunalt nu sannerligen inte är det billigare alternativet så måste jag hitta någon som kan gräva en borrbrunn. Det är dyrt som fan. Vatten ingår förstås i budgetplanen för huset, men tänk om det drar iväg? Tänk om jag lägger 6 000 e på att bygga en borrbrunn och så är vattnet dåligt? Kommer jag att ha råd med ett filter?

Sånt där liksom. Som jag inte kan påverka utan som jag måste lägga i någon annans händer. Det är så galet obehagligt, samtidigt som det bara måste göras. I något skede måste man (läs: jag) börja fatta beslut och beställa de tjänster som behövs. I något skede har man (läs: jag) läst tillräckligt många offerter, gjort tillräckligt många prisjämförelser och hypotetiska kalkyler och tagit in tillräckligt många referenser. Det otäcka är att det bara är jag. Jag som är ansvarig.

Därför är jag extra tacksam över att jag har världens bästa byggare – för övrigt samma typ som var byggmästare när vi renoverade tillsammans med exet. Till honom ställer jag alla mina dumma frågor och till honom kan jag outsourca beslut jag inte själv orkar ta med vetskapen att han fattar budgetanpassade, kreativa och smarta beslut.

Jag: Du, jag funderade på det där med spännpapp på väggarna.
Byggare: Ja…?
Jag: Jo alltså. Kan man använda det även på de väggarna som är utåt? Eller blir det kallt?
Byggare: Klart du kan.
Jag: Men om det typ regnar jättemycket och så blåser det och så kommer det vad vet jag typ in vatten.
Byggare: …
Jag: Kommer det inte förstöra tapeten då? Om man bara har spännpapp?
Byggare: Du har ju stockarna och sedan panel på utsidan. Kommer det igenom vatten där så är spännpapp ditt minsta problem.

Åkej. Nu ska jag sluta googla ”hur spänna papp” och skriva ett sammanfattningskapitel.

Här håller jag på att öppna golvet i vad som ska bli mitt sovrum. Under de här skivorna gömde sig ett fantastiskt trägolv.

Det senaste om genushistoria

Den internationella konferensen Gender and Transgression 2013, som hölls i St. Andrews, var som vanligt alldeles lysande. Det var mängder med oerhört intressanta papers som presenterades, vansinnigt trevligt folk och därför också synnerligen givande diskussioner. Som avslutning hade vi en round table, där vi diskuterade konferensen som sådan och vad som händer inom genushistoria just nu. I stora drag diskuterades följande:

* Genus som verktyg i historisk forskning håller på att normaliseras, även om det fortfarande på vissa håll finns ett visst motstånd. Vi var rörande överens om att när man väl börjat läsa in genus och blivit medveten om kategorin så kan man inte längre förneka den stora betydelsen. Det går helt enkelt inte att beskriva förflutna verkligheter utan att ta genus i beaktande – mäns verkligheter har inte sett likadana ut som kvinnors verkligheter oavsett klass, etnicitet och kultur.

* Det fanns inte bara två genus under medeltiden, men det är också vanskligt att tala om ”ett tredje genus” som förklaring. Istället är det viktigt att alltid ta i beaktande att det fanns ett spektrum av olika manligheter och olika kvinnligheter, som inte nödvändigtvis är varandras motsatser på en skala. I största allmänhet är det problematiskt att arbeta med dikotomier, eftersom de är förenklingar och snarare fast i det sena 1800-talets analytiska kategorier (då motsatser som offentlig/privat, man/kvinna, stark/svag, rationell/känslostyrd var rådande) än i medeltida verkligheter.

* Genushistoriker är på ett sätt ett könat ord så till vida att den stereotypa genushistorikern är en (ung) kvinna. På konferensen var det dock en bra blandning av män och kvinnor, vilket förstärker att genushistoria inte är feministisk ideologi utan en särskild inriktning inom historievetenskapen.

* Genus är dock fortfarande i alltför många sammanhang nästan liktydigt med kvinnor. Det är en syn som grundas i den manliga normen där kvinnan i egenskap av avvikande är studieobjektet för könsskillnader – det som mannen gör är det neutrala, det som kvinnan gör är könat – men som är på väg att utrotas. Vi var helt överens om betydelsen av att beskriva genus i förhållande till genus, det vill säga; man kan inte beskriva en kvinnlighet utan att det finns en manlighet att förhålla sig till. Samtidigt kvarstår problemet att källorna nästan uteslutande är producerade av män och dessutom för en manlig publik. Kvinnorna är alltså definierade av männen, medan männen sällan är definierade av kvinnorna utan av sig själva. Det borde dock inte vara ett hinder för att beskriva de manligheter som kommer fram.

* Vi är på väg mot ett skifte i genushistorias inriktning och utformning, där nästa generation forskare omvärderar tidigare resultat. Detta kommer att ge plats för mer studier i olika sorters manlighet och i påverkan från den moderna tidens översättningar och tolkningar av källtexter på synen på medeltiden. Det blir också mer forskning i genus utanför normerna samt ett ifrågasättande av vilka normer vi egentligen talar om.

Smutsiga medeltidsböcker

Det visade sig att man just här i St. Andrews har en, och jag erkänner här att det finns en viss risk att jag inte använder den korrekta vetenskapliga termen, manick för undersöka medeltida bokblad. Med den här manicken kan man sedan utifrån smutsen på sidorna avgöra hur boken använts. Hittills har man undersökt en bönebok och kommit fram till att man gärna bad om skydd mot sjukdomar och att man läste tills man somnade.

En sån manick skulle jag vilja ha till de medeltida lagarna. Så otroligt spännande om man skulle kunna avgöra vilka paragrafer det var vanligast att man fick slå upp. Hur ofta bläddrade man igenom hela boken? Det där om dobbel, var det egentligen något man brydde sig om?

Snälla tomten, i år önskar jag mig en smutsig-bokläsar-manick! Tack på förhand!

Vem behöver Game of Thrones?

Hela grejen med Magnus Ladulås gravöppning är så spännande! Först öppnar de graven det borde vara och hittar skelett från en betydligt senare hittills oidentifierad familj. Sen öppnar de en annan grav, Karl Knutsson Bondes, som möjligen någon gång i tiden kunde ha blivit förväxlad med grav 1 och hittar vad som faktiskt är Karl Knutsson Bondes lämningar.

Och sen hittar de baksidan av en tegelmur från 1200-talet (som måste vara en av de första eftersom tegel kom till Sverige först i slutet av 1200-talet) under koret i kyrkan. Nu vill man kika bakom tegelmuren för att se om Magnus Ladulås kanske är begravd där. Det är så vansinnigt fascinerande att om det inte vore för att man förstör även den mest grundliga manikyr när man håller på och gräver så hade jag kanske blivit arkeolog istället för historiker.

Läs mer på SvD eller arkeologernas blogg!