Etikettarkiv | Så nu har hon blivit religiös va?

Till kyrkan

Där vi bor finns det en fantastisk liten medeltida kyrka. Ibland när jag behöver en paus från avhandlingsskrivandet och hitta tillbaka till min kärlek för historia så går jag dit. Tänk, för 600 år sedan stod en del av de människor som jag skriver om på precis samma plats, under precis samma himmel och förundrades säkert över ungefär samma stjärnor.

Den lilla medeltida kyrkan har haft betydligt bättre tur än de flesta andra av sitt slag. När 1800-talets stora befolkningsökning gjorde att man behövde en större kyrka valde man, istället för att bygga om den gamla, att bygga en helt ny (vilken ironiskt nog är byggd i en gotisk stil som får den att se mer medeltida ut än den medeltida kyrkan).

Jag tror inte på Gud, men kyrkor ger mig på något vis lugn. Om de är gamla. Sånt där nytt krafs har jag inte mycket till övers för.

Vi måste lära oss mer om religion

I dag läser jag Lotta Lundbergs lysande krönika om religion. Hon skriver bland annat

”Religionsfrihet kan vi bara försvara om vi vet vad religion är.”

Påven är, som ni kanske hört, på besök i Lund med anledning av att det är 500 år sedan reformationen. För en medeltidshistoriker finns det förstås helt sanslös massa spännande information i bara den meningen, men jag undrar (i likhet med Lundberg) hur många det är i dagens Sverige som egentligen förstår vidden. Som förstår hur viktigt det är för vårt samhälle.

”Samma kväll som nyheten släpps om hans medverkan vid högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober ber han om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden”.”

Runt om i världen blir det en stor nyhet, i Sverige rycker man på axlarna. Trots att det här är jätteviktigt! Viktigt, eftersom vi ska minnas vår historia, men viktigt kanske framförallt för att vi ska kunna upprätthålla vad vi har strävat efter: ett samhälle med religionsfrihet. För ett samhälle med religionsfrihet är inte samma sak som ett samhälle fritt från religion.

Jag har tänkt att skriva om det länge men inte vetat hur jag ska börja, men så här: min stora kärlek (vi kan kalla honom A) är muslim. Inte bara så där lite grann, utan fullt ut, ber-fem-gånger-om-dagen-muslim. Hur trött han än är och hur hårt han än jobbar så ställer han klockan på natten för att gå upp och be.

Och jag är så sanslöst imponerad av hans hängivenhet, hans tro på att det finns någonting större, att hur åt helsicke allt verkar gå så kan man inte göra mer än sitt bästa och försöka ta lärdom av vad som händer för det har en mening. Hans beredskap att vara väldigt obekväm, trött och hungrig för någonting viktigare än honom själv. För det här är någonting som jag har tappat i mig själv, något som jag hade men som försvann med barn och jobb och stress och som jag saknar. Att stå upp för vad man tror på.

Jag räknar mig inte som kristen av den enkla anledningen att jag inte tror på varken Bibelns Gud eller på Jesus som hans son. Inte heller kommer jag att bli muslim, för jag tror inte på Koranens version av Gud heller. Men det religiösa perspektivet har jag gärna och jag märker hur lätt och skönt det är för mig att hålla med A när han säger att Gud har en plan och att allt kommer att lösa sig – inte för att jag egentligen tror att det finns en Gud med en plan utan för att tillförsikt ibland är det enda rätta sättet att komma vidare i en svår situation.

När jag för ett drygt år sedan stod utanför polisstationen i Böle och delade ut varmt te till frysande människor på flykt frågade jag lite om arabiska. När de berättade att svaret på ”hur mår du?” är ”ära till Gud” (al-ḥamdu lillāh) efterfrågade jag en icke-religiös variant. Alltså, det kändes ju lite fel att jag skulle svara så när jag inte tror på Gud – inte för min skull egentligen men för att det verkar respektlöst att slänga sig med gudshälsningar. Men jag fick förklarat för mig att alla kan säga så, för alla kan vara tacksamma inför vad vi har fått.

Och här någonstans ser jag mig omkring på alla dessa trötta, smutsiga, frusna människor som har flytt från sina hemland, vandrat genom hela Europa, som förlorat vänner och älskade längs vägen och jag tycker att den milt leende lille mannen framför mig är en tölp. Men de andra håller med honom. De är tacksamma. De är tacksamma över att de kommit fram och över prövningarna som Gud har givit dem, så att de kan få bli bättre människor med större förståelse och ödmjukhet i framtiden.

Man kan ju tycka vad man vill om Guds inblandning i det hela, men fatta vilken fantastisk inställning till motgångar av storleksordningen inbördeskrig! ”Nu får jag lära mig ödmjukhet och tacksamhet.”Joråsatteh.

Kuvahaun tulos haulle say what again gif

Jag mötte inte Gud, som en del gör när deras liv förändras, men jag mötte så många människor som har förlorat allt utom sin tro och jag lärde mig så viktiga saker – inte om det gudomliga utan om det mänskliga. För det här handlar helt och hållet om hur man väljer att se på världen. Om man väljer att se på vad man faktiskt har och att vara tacksam över det, eller om man tycker att man alltid är värd mer. Viktigt att notera är förstås att det där med att vara tacksam över vad man har inte på något vis är det samma som att alltid finna sig i vad som helst eller att stagnera och inte se framåt. Det är bara ett sätt att finna ro i en svår situation och göra det bästa man kan där och då.

Det behöver jag nu.

Därför tycker jag också att Lundbergs krönika är så bra och viktig, för att alltför många tror att religionsfriheten är till för att skydda dem mot all religiös inblandning i deras vardag i ett världens rikaste och tryggaste länder. A säger att han aldrig skulle ha överlevt utan religionen, att tron på Gud är det enda som håller en människa någorlunda uppe när bomberna faller och grannarnas livlösa barn grävs fram ur ruinerna av deras hus och jag förstår. Religionsfriheten är lika mycket till för honom, för att han ska få fortsätta att praktisera sin religion, som den är till för att jag ska kunna låta bli.

 

Några svar till goda kristna som lämnar kyrkan

Jag tar mig friheten att besvara några av de kommentarer som har inkommit angående ärkebiskopens uppmaning att kyrkan ska bistå de asylsökande.

20150907-090836.jpg

 

”Kära Infödd Finländare,

Jag förstår att det är tungt att se människor engagera sig för de asylsökande när din egen situation som mindre bemedlad inte har genererat samma medkänsla hos folk. Det är därför med glädje jag nu kan meddela att det kommer att finnas en madrass på ett församlingshems golv till dig så fort en blir ledig! Där får du sova i några veckor medan du väntar på besked om din framtid. Eftersom det inte finns något direkt hot mot ditt liv i ditt hemland kommer du inte att beviljas asyl utan utvisas från Finland.

Hej då!”

 

 

”Kära Godkänner Inte,

Tack för att du delar med dig av din personliga åsikt i en religion med över 2 miljarder anhängare. Det är tur att det inte var på din dörr Josef, Maria och den nyfödde Jesus knackade när de hals över huvud fick fly från Betlehem. Det hade ju inte blivit så mycket av Jesus tid på jorden då.

Ha en bra dag!”

 

 

”Kära Traditionalist,

Du har alldeles rätt i att kyrkan inte är vad den en gång var. Om vi går tillbaka i tiden några hundra år hade det nämligen knappast funnits ett behov för ärkebiskopen att uppmuntra kyrkan att hjälpa flyktingar. Kyrkan har ju trots allt i nästan 2000 år varit en självklar tillflyktsort för den som behöver en trygg hamn. Som Maria Magdalena. Eller som de första apostlarna. Eller som hela kristenheten under de första 300 åren innan den blev statsreligion i Romarriket. Kanske är det specifikt unga muslimska män som inte ska få övernatta i kyrkan, snarare än flyktingar i allmänhet? Vi vet ju trots allt väldigt lite om Jesus inställning till muslimer eftersom islam utvecklades (ur kristendomen) först 600 år senare. Däremot hade ju Jesus inga problem med att ta emot fariséer, egyptier, proselyter och greker. Det var ju trots allt lite hans grej, att inte göra skillnad på folk och folk.

Som tack för att du delat med dig av din önskan om en mer traditionell kyrka skickar jag med en bild på Jesus, oförvanskad av senare århundradens Europacentrerade vithetsnorm.

Hej då, eller, som Jesus skulle ha sagt: Sh‘lam lak!”

Att gå till kyrkan med förskolan

Jag hör till dem som tycker att det är viktigt att barn får undervisning i religion i skolan, det gör jag. Men nota bene! Det måste förstås göras på rätt sätt. Religionsundervisningen ska ge barnen kunskap om religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, men måste förbli informativ och får aldrig vara indoktrinerande. Religionen styr inte längre politiska beslut i vårt samhälle, men förblir likväl en grundbult i vår kultur – oavsett om man ser sig själv som religiös eller inte. Det är viktigt att känna till vad religion är och vad religionerna går ut på.

Den där gränsen mellan vad som är information och vad som är något annat är emellertid väldigt knepig. Alltför många gånger har jag stött på folk från kyrkan som menar att de informerar men de utgår ifrån att de informerar om vad som är den Enda Sanna Läran och Vägen Till Godhet och Frälsning och då har man, i mitt tycke, hamnat på fel sida gränsen. Sanningsmonopol är farliga saker när man talar om tro, och särskilt när man hävdar det inför barn.

Så när Tildas förskola meddelade att de skulle starta ett samarbete med församlingen var jag inte alltigenom förtjust. Samarbetet går ut på att barnen ska göra ett konstverk kring psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen, skriven av den finske nationalskalden Runeberg. Konstverket ingår sedan i en utställning i församlingshemmet och barnen ska också diskutera kring psalmtexten.

Det finns så många saker i det här som kan gå fel. Det finns så mycket potential att döma barn som tror ”fel”, att fördöma den som inte anpassar sig. Jag hade därför långa samtal med personalen. Först hade jag önskat att Tilda kunde få göra något annat, men det hade knappast varit det bästa för henne att stängas ute från konstutställning och annat. Därför kom vi överens om att Tilda skulle vara med men att de samtal som fördes med barnen om psalmen skulle hållas på så att säga rätt sida gränsen.

Och så talade jag med Tilda förstås. Berättade sånna där basic grejer som att hon aldrig ska låta någon bestämma vad hon ska tro på, att man tror med hjärtat och att det inte finns något rätt eller fel.

Dagen innan de skulle till kyrkan var Tilda så pirrig att hon hade svårt att somna. Hon hade, på eget bevåg, lagt fram sin finklänning och en söt bolero att ha på sig på den stora dagen och besöket i kyrkan var något hon verkligen innerligen längtade efter. På eftermiddagen när jag kom och hämtade henne fullkomligt bubblade hon av berättelser. Kyrkan hade varit så vacker, och de hade fått gå på ställen där man normalt inte får gå. De hade fått komma och titta på ”den där stora som det kommer magisk musik ur” (orgeln) och den hade nästan spelat av sig själv. Kyrkbesöket hade gett henne exakt det jag hade hoppats på; en fantastisk upplevelse av någonting stort och märkligt – det där som jag trots mina hedniska tendenser känner varje gång jag går in i en gammal (inte ny) kyrka.

Jag frågade henne om hon hade lärt sig något nytt.
Hon: Jo, massor!
Jag: Pratade ni om någonting intressant då?
Hon: Näe. Det var mest en massa Jesus-babbel.
Jag: (kväver ett fniss)
Hon: Och mamma, jag tror inte på Jesus. Det måste man inte.

Just så, älskade barn! Just så!

Den sista radiodagen. På riktigt.

Det blev en radiodag till, då jag och Fritjof Sahlgren diskuterade festande ungdomar och Miley Cyrus bland annat. Det är märkligt hur porriga bakgrundsdanserskor till valfri manlig superstjärna ses som dekorativt medan en ung kvinnlig artist får tonvis med skit så fort det är hennes egen show hon kråmar sig i. Inslaget finns här!

Efter radion åkte jag till stan och intervjuades av den underbara Christa Mickelsson (som för övrigt driver en superb blogg som jag innerligt önskar att hon orkar blåsa liv i igen!) för Kyrkpressen. Lätt otippat, men det blir säkert bra.

Och dessutom kom jag ihåg att ta bilder på alla. Nästan som en riktig bloggare.

20140603-193918.jpg

Jag ser lite stirrig ut. Det var jag också. Det är överlevnadsinstinkten som kickar in på morgonen. Ted har förresten ett helt huvud egentligen. Jag hade bara inte tillräckligt långa armar för att få med det.

20140603-194159.jpg

Christa var söt som socker och en såndär otroligt intelligent människa som man skulle önskat att man haft betydligt mer tid att tala med.