Etikett: Om jag vore president

Historikerns historier

Kvinnor som stöttar varandra

Charlotte4 kommentarer

Pär Ström refererar genusforskning som med psykologiska metoder visar att kvinnor som grupp tenderar till att se kvinnor mer positivt än män och att män som grupp inte har någon preferens. Ström kopplar sedan samma detta med bildandet av kvinnliga nätverk och menar att resultatet blir ”per definition, att män ska motarbetas”. Förutom att det är att göra en höna av en fjäder är Ströms slutsatser inte överensstämmande med forskningsresultaten han nyss hänvisade till. Där säger nämligen professor Goodwin att

”But, if someone does like women at the automatic level, will they then treat men poorly? We don’t know[.]”

Vad forskningen visar är alltså inte att det finns belägg för att kvinnor i grupp skulle behandla män sämre. Forskningen visar bara att vi i vuxen ålder föredrar det könet som vi har haft bäst upplevelser tillsammans med tidigare. En av de saker forskarna lyfter fram som möjliga faktorer är att de flesta i testgrupperna har haft modern som huvudsakliga vårdare (primary caregiver) och därför föredrar kvinnor (även om det inte kunde bevisas då för få hade haft fadern som huvudsaklig vårdare). Vidare lyfte forskarna fram att män fått lära sig att inte visa varmare känslor mot andra män ”for fear of the stigma associated with being homosexual”. Att män inte deltar i omvårdnaden av barnen och att vi gör unga män rädda för vad andra ska tycka om deras sexualitet är således betydligt bättre grundade i den här forskningen än att kvinnor i grupp skulle försöka motarbeta män. Dessutom visar forskningen att män associeras med skapandet av rädsla (intimidation) – ett oerhört stort problem.

Ström menar också att han absolut inte har något emot kvinnor på topposter i arbetslivet men tycker att det

”är intressant att notera att forskningen vid bland annat Purdue University motsäger det vanliga feministiska påståendet att “män kvoterar in män”. Istället antyder ju forskningen att kvinnor snarare kan förväntas kvotera in kvinnor, medan män inte könskvoterar alls.”

Inte riktigt. Professor Goodwin säger att ”[a]pplying our findings to the workplace is complicated”, påpekar att det ännu inte har gjorts och menar att det möjligen skulle kunna förekomma favorisering av personer i ”the in-group”, vilket alltså skulle betyda att män föredrar män och kvinnor föredrar kvinnor. Eftersom (vilket Goodwin också påpekar) det finns flest män på maktpositioner vore det möjligen relevant att titta närmare på mäns preferenser. Även om män som grupp inte favoriserar endera könet finns det inom gruppen män stora variationer. En del män föredrar kvinnor och en del föredrar män, vilket absolut inte är samma sak som att män inte skulle favorisera. Däremot är kvotering som system sällan byggt på känslor eller uppfattade kvaliteter – faktorer som de här undersökningarna har uppmätt – utan på statistik, varför den här forskningens relevans för kvotering är nästintill obefintlig. Forskningen visar heller inte att kvinnor inte skulle föredra män på vissa positioner i arbetslivet. Faktum är att raka motsatsen till Pärs slutsatser är minst lika möjlig. I undersökningen kontrollerades nämligen de automatiska reaktionerna på vissa attribut i relation till män eller kvinnor och ifall attribut som värderas högt på toppositioner (exempelvis drivenhet och självständighet vilka inte mättes nu…) i högre grad kopplas till män (vilket tidigare self report studies visat) skulle både män och kvinnor på grund av tilltänkta attribut föredra män på toppositioner.

Jag är glad att genusforskningens resultat används och diskuteras, men om man vet att den text man skriver kommer att få stort genomslag – som Pärs texter brukar få – bör man vara noggrannare när man refererar resultat. Vad den här forskningen skulle kunna ge är exempelvis grunden för fler manliga nätverk där synen på mannen som våldsverkare, frånvarande far och hyper-hetero skulle kunna omvärderas. Vad forskningen däremot inte ger grund för är synen på kvinnliga nätverk som negativa för män.

Vardagslivet

Det där med tjejer och massage

Charlotte3 kommentarer

Det är ett rätt välkänt koncept, det där med att kvinnor får huvudvärk på kvällen. De flesta män vet att man kan komma längre om man masserar kvinnans nacke lite.

De flesta män tror att det är något kvinnan har hittat på för att få mannen att slita lite extra eller möjligen för att massage är en betalning för kommande tjänster.

I själva verket har kvinnan tittat sexigt över axeln, underdånigt böjt sitt huvud, med bakåtlutat huvud sjungit ljuvliga sånger med färggranna små fåglar, hänfört suckat med uppdragna axlar och förtjust kastat med sitt hår tillräckligt länge för att även den mest härdade ska få nackspärr.

Att luta hakan mot axeln är en kvinnlig dygd.

Historikerns historier

Strukturer, normer och stereotyper – eller varför jag slänger mig med vackra ord

Charlotte21 kommentarer

Efter att jag försökt förklara hur jag tror att det kan komma sig att det finns flest män på riktigt höga positioner inom den akademiska världen fick jag höra

”Fanns det överhuvudtaget ett konkret svar där någonstans eller var det bara en ursäkt för att få kasta in SSSM-ord (norm, struktur, stereotyp etc)?”

SSSM stå för Standard Social Science Model som vänder sig emot vad somliga anser vara den förhärskande teorin inom socialvetenskapen – tabula rasa; att vi föds med ett öppet sinne som sedan kultur och socialisering fyller. Jag tänker inte här närmare diskutera dessa olika synsätt (men läs för all del Aktivarum om SSSM) eftersom de flesta humanistiska och sociala vetenskaper övergett tabula rasa och även SSSM har uppdaterats, men jag vill säga något mycket viktigt.

Anledningarna till att jag förklarar med hjälp av normer, strukturer och stereotyper är följande:

1: Normer, strukturer och stereotyper kan vi ändra på. Om vi kan särskilja vad som är biologiska nedärvda oundvikligheter och vad som är inlärda mönster kan vi förändra. Det handlar inte om att förringa biologin, utan att se dess samverkan med kulturen.

2: I ett globalt perspektiv har männen mest makt. Man kan prata om kvinnors sexuella makt precis hur mycket man vill för visst är det irriterande för den svenske medelålders mannen när frun har huvudvärk, men för de flickor som är handelsvara i flyktinglägren på Haiti, de kvinnor i Afganistan som inte får ta körkort, de flickebarn i Indien som kommer att innebära en så stor ekonomisk börda att de inte tillåts ta fler än några andetag – för de flickorna är det där med sexuell makt helt egalt. Det männen vill ha tar de. Som många SSSM-förespråkare påpekar är män byggda för att öka möjligheten till en avkomma genom att så att säga sprida möjligheterna men det är en jävligt klen förklaring att ge en elvaåring som om några månader ska föda ett barn skapat när femton män i tjugoårsåldern fångade henne när hon skulle hämta vatten. Jag vägrar att tro att män ska funka så, även om jag kan se de biologiska kopplingar till att det kan hända. Att se de strukturer (fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet) som sätter männen i en situation när de tillåter sig själva att göra så är att ta skuldbördan från männen som grupp – mannen som biologisk varelse – och lägga kraften på vad vi kan förändra. Utan fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet hade det förmodligen aldrig hänt.

3: Människan är ett av de få djur som klarar av att gå emot sina biologiska instinkter. På så vis är vi det enda djur som hanterar eld och vilken betydelse det har haft för människans utveckling säger sig självt. Under de senaste årtusendena har vi genom biologiska förutsättningar delat upp arbetsbördan på kvinnosysslor och manssysslor. Det här är i sig inte ett problem. Problemet kommer först senare när vår kultur har utvecklats på ett sådant sätt att kvinnosysslorna och manssysslorna värderas olika – men värderingen är inte en följd av biologin utan av kulturen vilket bevisas av att värderingen är både spatialt och tidsmässigt bunden. Genom att studera strukturerna som skapat värdeskillnaden och upprätthåller den kan man utan att skuldbelägga någon förändra – antingen strukturer eller värden eller både ock.

4: Ofta förklaras männens framgång med att uppfinna saker med att män är skapade mer uppfinningsrika och äventyrslystna. Förutom att det inte finns några biologiska bevis på en sådan skillnad är man blind om man inte ser hur patriarkala strukturer har hindrat kvinnor från de förutsättningar (tid, pengar, kontext, utbildning) som har gett männen möjligheter att uppfinna och ge sig ut på äventyr. Marie Curie var inget biologiskt undantag, hon var en kvinna som genom sin make fick en chans att bryta sin tids patriarkala ramar och leva ut sin kapacitet.

5: Vissa strukturer, normer och stereotyper som har bundit män och kvinnor vid särskilda kulturellt betingade uppgifter finns kvar i Sverige. Det är inte männens fel. Men det betyder inte att man inte ska uppmärksamma dessa rester och ge män en chans att ta hand om sina barn och kvinnor en chans att köra lastbil om det är vad de vill göra.

Vardagslivet

Pojkar och långt hår

Charlotte5 kommentarer

Min son har… ska vi säga långt hår för att vara lite diplomatiska? Hans kalufs växer så det inte finns någon hejd på det, och han låter mig inte komma nära med vare sig borste eller sax. Det är inte alls så att jag inte vill att han har långt hår, han får bli en manlig Rapunzel om han så vill, men det hänger ju ner i ögonen och jag blir liksom lite frustrerad bara av att titta på det. Så Vilho har bestämt sig för att han ska låta det växa så att luggen når ner till hakan och sedan får jag eftersom jag tjatar så hemskt klippa två runda hål för ögonen.

Jag tog mig friheten visa honom några bilder på hur det kan se ut om man har långt hår men liksom ändå någon sorts frisyr av det. Jag tänkte mig att någon av följande skulle passa:

Och medan jag skrollar ner genom bilder på män med långt hår är sonen på det stora hela taget rätt ointresserad. Sedan plötsligt hojtar han till.

”DÄR, mamma! Just SÅ!”

Vardagslivet

Inredningsdrömmar som går i uppfyllelse

Charlotte2 kommentarer

Vi var på besök hos familjen B. De har nyligen köpt ett fantastiskt hus nere vid havet och är just sådär oförskämt nöjda som man är när man bara är en segelbåt vid den egna bryggan från att leva det Finlandssvenska Idealet. Lyckan kunde inte ens grusas vid tanken på att man helt enkelt inte skulle kunna få en segelbåt in i fjärden på grund av en illa placerad bro och man skulle bli nödgad att förtöja sin segelbåt vid en hamn och köra dit med en vräkig motorbåt från egna bryggan.

Och fru B har inrett huset så att det ser ut som om en liten överviktig shabby chic trollfé har exploderat där. Allt är ljust, allt är vackert och huset doftar av maten som fru B på något vis alltid har tagit sig tid att laga. Golvet är så där rent som vårt golv var då under den första veckan efter att vi hade lagt det och som det aldrig kommer att bli igen, så när jag hittar två smulor på golvet i köket blir jag nästan lite skadeglad. Ett brott mot perfektionismen! Fru B beklagar att hon inte hann tvätta golven. Jag medger att det var mina ungar som smulade.

Fru B. I fönsterblänket en avbild av vad familjen B såg av mig den kvällen jag anlände till deras gudomliga hem med min nya kamera.

Dukning. Med silverljusstaken. Förstås.

En fåtölj i hörnet ute på den uppvärmda glasverandan så att man kan sitta och dricka sin konjak och titta ut över havet. Förstås.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om genusmedvetenhet och att försvara någons rätt

Charlotte7 kommentarer

Det här är min son. Han heter Vilho, har just fyllt sex år och har tränat så mycket på att vissla att han ett tag inte kom ihåg hur man andades utan vissel.

Vilho talar finska och svenska helt flytande, läser långa ord på båda språken och både förstår och pratar lite engelska. Han kan gräva tunnlar som får kaniner att bli gröna av avund och han kan lyfta påsar långt tyngre än han själv. När någon gråter brukar Vilho bli orolig för det känns som om gråten finns i honom också och när hans lillasyster är ledsen sätter han sig på knä, klappar henne och tröstar ”såja, jag kan bygga något roligt lego till dig!”. Vid julen samlar Vilho in de leksaker han inte längre leker med för att ge dem till barn som annars inte får några julklappar och när jag förklarar att det finns alltför många barn i världen som inte har någon som bryr sig om dem och tycker om dem förklarar han högtidligt att han tycker om de barnen.

Så går Vilho till dagis och eftersom han inte har några extra långärmade tröjor i sin korg får han låna lillasysters tröja, en mjuk och fluffig polo, så att han inte ska frysa när de ska gå ut. Men då är det som om alla de där sakerna som är bra med honom inte längre har betydelse. Allt som har betydelse är att tröjan han har på sig är rosa. Han hinner knappt få den på sig förrän de första retsamma kommentarerna kommer.

Vilho sätter sig ner, tårarna bränner bakom ögonlocken och han är arg hela vägen in i själen över den dumma tröjan. Jag sätter mig ner med honom och förklarar högt nog för att hans närmaste kompisar ska höra att det inte är så lätt för barn som är ganska små att förstå att rosa inte är en flickfärg, och att de vuxna minsann vet att även pojkar – pappor – kan ha rosa. När de där som retas har blivit lite äldre förstår de säkert också att man får ha på sig vilken färg som helst, och att det inte är färger som gör skillnaden mellan flickor och pojkar. Flickor har snippor, pojkar har snoppar – det är den enda skillnaden. Allt annat får man göra som man vill. Han nöjer sig med den förklaringen och tittar på kompisarna som nu vill vara stora nog för att ha förstått att flickor och pojkar får klä sig i vad de vill.

Det här kanske är en liten sak. En petitess. En piss havet.

Men det tycker inte jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen får lära sig att alla de där bra sakerna som gör dem till fantastiska ungar är tusen gånger viktigare än om de är pojkar eller flickor. För barn i den åldern är pojkar och flickor färgkodade och även om det inte finns ett problem i sig i att flickor klär sig i rosa och pojkar i blått kan det vara just en av de där grejerna som blir en väg för vuxna att förklara att även om det finns pojkar och flickor finns det inte pojkfärger och flickfärger, inte pojksaker och flicksaker, och inte färdigdragna pojkvägar och flickvägar. I barnens värld kommer den färgkodning som kan tyckas ofarlig tyvärr ofta färdig med en uppsjö olika förbud och hårda straff i form av glåpord och utfrysning för den som bryter mot kodningen.

Så ni som vill utrota genusmedvetenheten i barndagvården; hur skulle ni försvara Vilhos rätt att klä sig i rosa?

Historikerns historier

Genusvetenskap som vetenskap. Igen.

Charlotte44 kommentarer

Så jag gav mig in i en diskussion som egentligen inte ger mig annat än magsår. Men jag vill ändå försöka förklara och så får man gärna fråga mer om något är otydligt.

Som ni ser rör det alltså frågan huruvida genusvetenskap är en vetenskap eller – vilket de flesta där verkade tycka – är en politisk ideologi. Och ska vi vara riktigt ärliga kan det vara jävligt svårt att se skillnaden så som genusdebatten går i Sverige just nu.

Problemet är som så många gånger förr att alla dem som faktiskt sysslar seriöst med genusforskning kanske tar en snabb titt på rabiata feminister och fradgetuggande jämställdister, tänker ”fuck no, de får ta död på varandra” och kryper tillbaka ner i arkivet. Tro mig, med tanke på hur mycket skit som hävs över genusforskare utan att ta någon som helst notis om skillnaden på forskningsresultat och forskaren som kommit fram till dem – saklig kritik och personangrepp – är det mycket möjligt att det här är enda gången jag orkar sticka upp näsan ur arkiven. Men, vi provar!

Om någon mot förmodan missat det är jag alltså genushistoriker och sysslar med svensk juridik 1350-1550. Bara så att grunderna är klara.

Vad gäller genushistoriska teorier är den viktigaste att det är skillnad på kön (som är biologiskt) och genus (som är socialt) och helt fundamentalt är att genushistoria rör sig om dynamiken mellan män och kvinnor, inte om könskamp eller kvinnohistoria. Av de genusvetenskapliga modeller som jag själv använder är de viktigaste enkönsmodellen och tvåsfärsmodellen. Den första, som utvecklades av Thomas Laqueur, innebär att man först för ett par hundra år sedan insåg att det finns två kön. Dessförinnan var man övertygad om att det bara fanns män. Det där med att somliga inte hade snopp förklarade man med att de befann sig längst ner på en glidande skala där manliga män var högst upp och att de andra inte var riktigt färdiga män. Min egen syn på enkönsmodellen är att den är väldigt tydlig när man tittar på medicinsk kunskap och biologiska teorier men att den i mitt eget material (juridiska källor) inte alls är lika tydlig. Tvärtom verkar det som om tvåsfärsmodellen skulle vara bättre på mitt material. I den modellen menar man att det fanns en sfär (ekonomisk, juridisk och politisk) som var för männen och en sfär (hemmet) som var för kvinnor. Ofta säger man den offentliga och den privata sfären.

Och nu kommer det viktiga, det som gör genusvetenskapen till en vetenskap, eller åtminstone gör genushistoria till vetenskap. När jag som genushistoriker tolkar vad jag ser är det inte min uppgift att döma någon utan att med hjälp av modellerna försöka förklara hur människor såg på sin verklighet – men modellerna är förstås sentida konstruktioner och ingenting annat! Trots att tvåsfärsmodellen passar bäst in på mitt material finns det helt klart en flytande gräns mellan sfärerna och undantag kan man alltid hitta. Som genushistoriker är det min uppgift att redogöra för alla dessa undantag och försvara varför jag väljer en viss modell över en annan, men som i all forskning handlar det om att teorier och modeller i ljuset av ny kunskap kan behöva omvärderas. Vilket är tur, för annars hade det knappast funnits något behov av historiker alls.

Frågor på det?

Läs också gärna om vems fel allt är!

Får man bara inte nog utan vill läsa ännu mer kan jag rekommendera exempelvis Maria Ågren Domestic Secrets (2009), Anu Lahtinen Anpassning, förhandling, motstånd (2009) och Christer Winberg Grenverket (1985).

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Där allting är lite bättre

Charlotte4 kommentarer

Här i Finland finns det en klyscha om att allt är lite bättre i Sverige. När jag läser om förslaget om att införa en genuspedagog på alla förskolor (vilket är det svenska ordet för dagis) kan jag ju inte annat än att hålla med. Det måste fan vara bättre i Sverige.

För här i Finland försöker man fortfarande desperat få ner barngruppernas storlek, renovera lokaler så att personal och barn får trivsam miljö när det mesta verkar byggt på det brunmurriga 60-talet då ergonomi och luftkonditionering inte direkt fanns på prioriteringslistan och garantera att alla som vill få en dagvårdsplats får det inom en rimlig tid och ett rimligt geografiskt avstånd.

När man vill lägga 10 miljoner kronor på att ge förskolorna varsin genuspedagog måste ju de där sakerna redan vara fixade. Eller?

PS: Vad är en könsstereotyp enligt skollagen?

Historikerns historier

Det svagare könets utbildning

Charlotte4 kommentarer

Jag tycker att det är fint att man försöker ge unga kvinnor utbildning. Den här postern till exempel, uppmanar till att ge pengar för den livsviktiga utbildningen för flickor.

Och flickor över hela världen behöver stöd för att få utbildning. I Finlands största tidning Helsingin Sanomat talar alla fyra annonserna för förberedelsekurser för att det är just flickor som behöver dem.

För det kan väl inte vara så att man försöker sälja lite bättre genom att ha bilder på tjejer? Right? Och det kan väl inte vara så att man i feministisk välmening inser att det vore nästintill omöjligt att få pengar till unga utsatta pojkars utbildning eftersom vi ser flickornas behov som störst?

Det känns rätt töntigt att slå ett slag för pojkars rätt till utbildning. Historiskt sett har det liksom varit en helt annan grej och faktum är att ännu idag är flickor i fattigare länder betydligt mer utsatta. Men ändå. Det är något som har gått väldigt fel. Vad sägs om en annons om insamling till pojkar i slummen i Ukraina? Handen på hjärtat, skulle den verkligen funka? Behovet finns. Tänk bara vad utbildning och ett sammanhang skulle kunna göra för de unga pojkar som annars fastnar i våldsspiraler och gängverksamhet. De båda bilderna ovan kommer för visso från helt skilda världar men båda speglar med oroväckande tydlighet trender i vårt eget samhälle.

* Bilder på flickor säljer.

* Vi uppfattar flickor som så svaga att de behöver extra hjälp.

Enligt FN:s livsmedelsprogram hindras 75 miljoner barn från att gå i skolan och de behöver hjälp. Skit samma om det är flickor eller pojkar.

Nyhetsplock

Skrämselpropaganda mot abort

Charlotte15 kommentarer

I Texas inför man nu, liksom tidigare i Oklahoma och North Carolina, nya regler gällande abort. I avskräckande syfte ska kvinnorna som vill göra abort innan aborten kan göras höra en läkare analysera ultraljudsbilder av fostret och dessutom se bilder av det.

Visst, det finns en oroväckande mängd aborter som sker alltför lättvindigt och framförallt graviditeter som blir för att man inte vågar tala om hur man ska skydda sig. Men ju mer tabu man gör ämnet sexualitet, desto fler oönskade graviditeter och påföljande aborter kommer man att stå inför. Historien har visat oss att sexualupplysning och tillgång till p-medel är helt avgörande, och det är där man borde sätta in krafterna – inte på skrämselpropaganda för den som redan hamnat i en mycket tung och komplicerad situation.

Sist – men definitivt inte minst: var finns männen i allt detta? Varför ska kvinnorna – som ju ändå får utstå själva det medicinska ingreppet – hållas ensamma ansvariga för vad som per definition kräver manlig inblandning? Knappast sker de flesta aborterna bland kvinnor som lever i trygga parförhållanden, utan bland kvinnor som är ensamma och utsatta, och dessutom ofta väldigt unga. Så om man lyckas med att bryta ner en kvinna tillräckligt för att hon ska ändra sig, gå igenom graviditeten och föda sitt barn, vad finns det då för planer på hur man ska hjälpa henne vidare? Hur tryggas hennes ekonomi med ett litet barn och varifrån får hon stödet att orka i vad som även i de bästa av förhållanden är en tung period? Inte kan det vara så viktigt att föda nya barn till världen att det får tillåtas bli ett självändamål utan långsiktiga planer på hur barnen ska få växa upp till trygga och starka vuxna.

Den kvinna som tar det svåra beslutet att göra abort ska stöttas, inte skuldbeläggas, och den man som gör en kvinna gravid ska ta sitt ansvar som medskapare av ett nytt liv och vara delaktig i besluten kring vad som ska hända med detta liv.

DN, SvD, SVT, GP