Etikett: Om jag inte skulle få vara Batman

Kulturkrockar

Småflickor och det där med att brösta upp sig

Charlotte12 kommentarer

Det händer att jag hör klagomål över små flickor som går och skjuter fram brösten redan många år innan de har några, att dessa flickor liksom anses förstörda av det sexualiserade samhället och bilden av kvinnor som våp vars största värde är deras liggbarhet. Eftersom jag själv har en flicka som älskar att dansa runt i vackra, frasiga klänningar och gör just så där som många klagar över att små flickor absolut inte ska lära sig att göra har jag funderat mycket på hur det kommer sig. I början gick funderingarna kring hur det kommer sig att hon gör så, var hon har fått det ifrån, men nu undrar jag istället varför hon inte ska göra så. Om vi gör det klassiska byt-genus-på-protagonisten-tricket och tänker oss att det är en liten pojke istället så får vi nämligen det här.

Och den som riktigt bröstar upp sig kanske i förlängning blir ungefär så här.

Att små flickor ”skjuter fram brösten” kan lika gärna tolkas som att de är orädda upptäckare, fyllda av självförtroende, istället för miniatyrvåp. För visst är det väl som en liten tuffing vi tolkar en pojke som skulle göra samma sak? Inte för att det är skillnad på dem som barn, utan för att det är skillnad på vad vi som vuxna tror att det kommer att bli av barnen. Att blotta bröstkorgen är ett sätt att visa upp sig för både män och kvinnor, men för män tolkas det som styrka och självförtroende och för kvinnor som sexualiserad undergivenhet, men det är en effekt av vår kultur där boobs av somliga ses som något så betydelsefullt att man väljer att genomgå operationer för att fixa till dem och inte en allmängiltig sanning.

Och när vi ändå har öppnat upp för tanken att det inte måste vara sexuella undertoner till att flickor bröstar upp sig, och att det inte är att underminera jämställdheten när det händer kan vi passa på att titta på vad som händer när vuxna kvinnor gör det. Om en kvinna går rak i ryggen kommer boobsen, i de fall där tyngdkraften inte tagit dem, att framhävas. Det är en naturlig effekt av att sträcka på sig, att sänka axlarna, att ta en ledig men förtroendeingivande pose på just ett sådant sätt som dem som tror på sig själva och sin makt gör (och som dessutom motverkar ryggproblem, men det är kanske en annan sak) och som människor runt omkring kommer att uppfatta som självförtroende. Så nästa gång någon tittar på en liten flicka som bröstar upp sig hoppas jag att den personen kan se igenom sina egna filter och inse att där står en liten flicka som samhället ännu inte har tryckt in i mallen där kvinnor ska slopa med axlarna och tona ner sina boobs för att bli tagna på allvar. Och sedan hoppas jag att världen hunnit förändras tillräckligt mycket för att den lilla flickan ska få fortsätta sträcka på sig även sedan hon blivit större.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Offra sig för barnens skull eller för sin egen

Charlotte2 kommentarer

Via Fröken Makelös Facebook ramlar jag på en artikel om The Motherhood Mystique, där det diskuteras vilken press det ligger på dagens föräldrar (och då framförallt på mödrar) att offra sig själva för sitt barn. Och jag måste erkänna att det här är ett av de där ämnena där jag är oerhört tudelad.

Å ena sidan så kan jag inte komma ifrån att barnen är det allra viktigaste i mitt liv och att det inte finns något som jag inte skulle offra för dem.

Å andra sidan är jag övertygad om att mina barn blir lyckligare av att ha en mamma som inte har offrat allt för deras skull – en mamma som är stark och självständig och kan visa dem världen.

Egentligen ser jag inga problem med att kombinera de här två sakerna och jag tror att alla föräldrar måste hitta sin egen balans. Vad som stör mig är dock att så många tar sig friheten att beklaga sig över andras val – andras balans. Att vara förälder är nästan alltid förknippat med dåligt samvete och det blir fan inte bättre av att förståsigpåare ena dagen varnar för att curla sina barn och andra dagen för att sätta barnen i dagis. Det största hotet mot barnens välbefinnande tror jag ändå är föräldrar som känner sig alltför pressade.

Men den där balansen kan vara så vansinnigt svår att hitta och framförallt bibehålla. Ofta tror jag att jag har den, att det funkar, att jag får vara lagom mycket mig själv och lagom mycket någon annans mamma. Men så kommer jag på mig själv med att sakna barnen, inte bara för att de är kul typer utan för att jag är liten och osäker när jag ska vara bara Charlotte. I ärlighetens namn händer det att jag nästan är gråtfärdig när jag inte har barnen med, exempelvis på fester eller till affären, för att jag vissa dagar bara har så svårt att stå för mina egna val, min egen vilja och mina egna behov. Barnen blir en sköld att gömma sig bakom, en anledning att inte behöva ta ansvar för sin egen vilja och ett sätt att ha en färdig roll att fylla.

Så när jag får den där kvävande känslan av att jag hellre vill gömma mig än gå någonstans som bara Charlotte och inte ”Vilhos och Tildas mamma” brukar jag se till att ta mig ut en stund själv. För vet ni vad? Jag är livrädd för att ge efter för frestelsen att bara finnas för dem – att helhjärtat få gå in i modersrollen och ägna mitt liv åt barnen och inte behöva tänka på vad jag vill. För i längden tror jag inte att det blir bra. Jag tror att jag skulle sakna mig själv. Och framförallt tror jag att mina barn skulle sakna mig.