Ni vet hur vi ibland pratar om det där med förenklingar? Att förenklingar krävs för att förklara vår komplexa verklighet, men att långdragna förenklingar ger en skev bild.

Idag skickade en kompis en artikellänk där psykolog Tony Dunderfelt förklarar parförhållanden. Artikeln är förvisso tre år gammal, men innehållet är högaktuellt. Tony menar att människorna under årtusenden levt i traditionella parförhållanden där kvinnan inte hade en egen vilja. Detta är steg 1. I steg 2, som inträffade för ungefär hundra år sedan, fick kvinnan fullkomlig självständighet i förhållandet och mannen blev översnäll. Nu, i steg 3, ska mannen vara man, hård på det rätta sättet men samtidigt mjuk och öppen. Steg 3 möjliggörs för att basbehoven (mat och värme) är uppfyllda och det är tid för något nytt.

Tanken är intressant, men samtidigt (åtminstone i den formen den gavs i artikeln) så otroligt fördummande. Alla män och alla kvinnor vill inte ha samma sak, tänder inte på samma grejer, har inte samma behov. Det finns ingen universell logik som säger att en kvinna mår bättre när mannen sätter gränser och inga belägg för att parförhållandets kärnproblem är jämställdhet. Det är en himmelsvid skillnad mellan en man som står för vad han tycker (för det tror jag de flesta kvinnor vill ha på samma sätt som män vill ha kvinnor som står för vad de tycker) och en man som sätter gränser för kvinnan. Jag sätter mina egna jävla gränser, tack så mycket.

Och vad det gäller den historiska redogörelsen är den om möjligt ännu mer meningslöst fördummande än Pinkers uttalanden om medeltida barbarer. Ett ”traditionellt parförhållande” har ingenting med historiska realiteter att göra och det är helt grundläggande inom all historisk forskning att den dåtida familjen inte endast kretsade kring parförhållandet. Även om man diskuterar kärnfamilj versus utökad familj var det aldrig fråga om bara paret, om bara en man och en kvinna. Går vi till steg 2 och kvinnans så kallade självständighet i förhållandet under de senaste hundra åren finns det en ännu större brist. Det är först 1921 som en gift kvinna får en åldersreglerad myndighet och kan myndighetsförklaras när hon fyller 21. Om kvinnan inte är myndig är det väl ändå en god bit kvar till självständig? Lite senare under de där 100 åren då mannen varit översnäll och kvinnan helt självständig har vi hemmafrumodet, då damtidningarna fylldes av tips på hur kvinnan kunde underlätta sin makes arbetssamma vardag.

Självklart kommer parbildning idag att se annorlunda ut än vad den gjorde förr. Vi lever för första gången i en tid då kärlek (vad nu det är) får gå före ekonomisk planering, släktingarnas vilja och anrika efternamn. Dessutom är det första gången som det där valet vi gjorde när vi var rusiga av kärlek och sket i att ekonomin gick åt fanders, släktingarna grät och att kvinnans namn blev Ann Al inte måste vara för alltid. Vi har ett val att både ge oss in i och ta oss ut ur förhållanden i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Det om något borde betyda att det behövs ett ännu större utbud av olika sorters män och olika sorters kvinnor, eftersom alla inte söker samma sak.