Etikettarkiv | Mycket ska man höra innan öronen ramlar av

Motion och kompensation

Kan nu meddela att det bästa sättet att tillgodogöra sig rapporter från Nickby är in person. Jag och Micaela gick en hurtig motionsrunda på något av rekord(långsam) tid, dels för att det är svårt att gå fort när man pratar mycket och dels för att jag varit sjuk i tre dagar och fortfarande inte var helt på topp. Tog en solnedsgångselfie där vi ser riktigt arga ut för att kompensera att kvinnor alltid ska se så glada ut på bild.

När jag kom hem åt jag glass direkt ur paketet. För att kompensera risken att jag motionerat på rundan.

20140903-222647.jpg

20140903-223057.jpg

Om arbete och sex

Eva bad mig läsa och kommentera en artikel på The Economist, som handlar om prostitution. Artikelförfattaren menar att Internet gör köpandet och säljandet av sex både enklare och säkrare och att regeringar måste sluta försöka förbjuda prostitution. Även om tanken säkert är god – ny teknik gör prostitution tryggare – är artikeln fylld av otroligt tveksamma utgångspunkter och därmed synnerligen vanskliga slutsatser.

För det första genomsyras artikeln av att anledningen till att prostitution är olagligt är att folk i allmänhet är pryda. Därför menar artikelförfattaren också att prostitution över nätet är något vi borde jubla över eftersom vi inte längre behöver se det på gatorna. Och visst finns det en dimension av prydhet, särskilt i USA, men prydhet är givetvis inte anledningen till att prostitution är olagligt eller att de flesta av oss inte känner oss bekväma med konceptet.

Nej, för de flesta av oss handlar det om den prostituerades säkerhet, om trafficking och utsatthet, om beroende och socialt stigma. Till viss del tar artikeln upp dessa aspekter, men i de mest bisarra sammanhang.

”The problem of sex tourism plagues countries, like the Netherlands and Germany, where the legal part of the industry is both tightly circumscribed and highly visible.”

Jo, sexturism är ett problem i Nederländerna och Tyskland och jo, det är länder där prostitutionen är reglerad men ändå synlig. Det stämmer. Men att antyda att dessa saker har något som helst samband är verkligen märkligt. Sexturism är ett betydligt större problem i andra länder, så som Thailand eller Dominikanska Republiken – länder som verkligen inte är kända för att upprätthålla lagligt skydd för prostituerade. Kanske skulle prostituerade där få det bättre med Internet, men sannolikheten att de omtalade apparna med säkerhetsfunktioner någonsin skulle komma dessa prostituerade till godo får nog sägas vara beklämmande liten. Problemet med sexturism kommer alltså inte alls att avhjälpas med Internet. Och sexturism är inte ett problem för att den lagliga delen av industrin är kringskuren. Förstås.

Artikelförfattaren menar också att förskjutning till Internet normaliserar prostitution.

”The shift makes it look more and more like a normal service industry.”

Vad artikelförfattaren fullkomligt bortser ifrån är dock att det likväl inte är en vanlig servicebransch. Forskning visar förvisso att prostituerade under århundradena har betraktat sig som sexarbetare med fokus på arbete snarare än sex. Genushistorikern Julia Laite skriver på den underbara bloggen Notches följande:

”We have evidence of collective identities and labour association amongst prostitutes in the nineteenth century: dozens of women marching through the streets of Aldershot banging pots and pans to protest brothel closures makes for just one striking example.”

Kvinnorna själva ser sig som arbetare. Laite menar därför att prostituerade – eller sexarbetare, vilket torde vara en mer korrekt term – inte bör ses i ljuset av sexualitet utan i ljuset av kvinnors tillgång till arbete. Till viss del håller jag med, men samtidigt är det så mycket mer komplext än så. Prostitutionens långa historia – det sägs ju vara det äldsta yrket – är nämligen intimt kopplad till kvinnors underordning och till kvinnors förbjudna sexualitet. Det går inte bortse ifrån och därför är prostitution inte en helt vanlig servicebransch som bara behöver legaliseras och få ett bättre regelverk och Internet för att fungera felfritt. Intressant nog sätter artikelförfattaren utan att själv märka det fingret på exakt varför sexbranschen är så komplicerad.

I stycket efter att författaren konstaterat att det visst är en normal servicebransch skriver hen följande, med anledning av att prostitution också kan analyseras som en helt normal servicebransch:

”We have dissected data on prices, services and personal characteristics from one big international site that hosts 190,000 profiles of female prostitutes. The results show that gentlemen really do prefer blondes, who charge 11% more than brunettes. The scrawny look beloved of fashion magazines is more marketable than flab—but less so than a healthy weight.”

Vad det här stycket visar är inte hur bra det går att analysera prostitution som servicebransch utan hur otroligt nära kopplad prostitution är till kvinnlig objektifiering. Om vi bortser från att det förmodligen finns ganska få kvinnor som inte automatiskt blir fly förbannade över omdömet ”flab” eller begreppet ”healthy weight” och att dessa inte på något vis är fullgoda analytiska kategorier är själva sexualiseringen det viktiga. Artikelförfattaren konstaterar att ”sex säljer” och att det bara är att betrakta som fakta vi inte kan göra något åt, men sanningen är att det inte är sex som säljer utan sexualiserade kvinnor som säljer. Förra veckan ringde Linn Jung från Myteriet upp och frågade om min syn på fenomenet att unga kvinnor erbjuds typ drinkar och cigg mot att ha sex med äldre män eftersom det verkar bli allt vanligare (läs även My Tengströms krönika). Och det är just det här; prostitution och sexualiserande av kvinnokroppen hänger ihop vilket medför att det är långt ifrån endast de kvinnor som faktiskt är sexarbetare som får ta konsekvenserna. Den sexualisering som sexbranschen bygger på är en del av samhället i stort och verkar hämmande på kvinnor i alla branscher. Det är ett bedömande och fördömande av kvinnors kroppar som om kvinnorna inte hade något annat att erbjuda. Ett nedvärderande av kvinnors kunskaper (även inom sex) till förmån för utseende. Inte ens artikelförfattaren diskuterar vad kvinnorna är bra på, utan deras utseende.

Om sexarbetare är ett yrke så är det det enda yrke som kvinnor förväntas utföra utan att de själva har anmält intresse för det. Det enda yrke som en helt vanlig random kvinna kan bli tillfrågad om en fredagskväll.

Samtidigt är prostitution, precis som Laite påpekar, även en fråga om kvinnors arbete. Artikelförfattaren på The Economist vill se prostitution ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv och menar bland annat att det är ”oliberalt” (en term som säkert fungerar bäst i en amerikansk kontext) att kriminalisera ens delar av prostitution. Likväl missar artikelförfattaren det viktigaste angående sexarbete ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, nämligen att det handlar om just kvinnors arbete och att det i allmänhet är en väg som kvinnor väljer på grund av bristen på alternativ. Problemet med prostitution skulle alltså lika gärna kunna sägas vara ett problem baserat på tillgången till trygga anställningar för kvinnor – och då särskilt unga kvinnor och ensamstående mödrar. Som Laite uttrycker det:

”The difficult truth is that testimonies of historical as well as present-day prostitutes provides ample evidence that women do choose sexual labour in the face of dire economic circumstances and terrible labour alternatives. Perhaps this is why we find it so difficult to imagine prostitution as work, and to take the organization of sex workers seriously. It involves a recognition that sex work is deeply connected to the exploitative capitalist economy of which we are all a part.”

Artikelförfattaren på The Economist väljer rubriken ”A Personal Choice” på sin artikel för att framhålla att prostitution är ett val. Personligen tycker jag att det är hög tid att diskutera alternativen. Det är inte för att vara moraliserande, utan för att prostitution – oavsett hur man väljer att betrakta det – handlar om kvinnors rättigheter.

 

En medeltidshistorikers syn på det naturliga i våldtäkt

Jag har alltid trott att jag varit en sån där som förespråkat så många olika perspektiv som möjligt. På allt. Alltid. Men den trend som nu finns med att förklara allt mänskligt beteende med evolutionen, utgående från grundtesen att människan är ett djur och en skapelse av evolution, den klarar jag mig bättre utan. Varför?

För att jag hittills inte läst en enda sådan teori som inte gör anspråk på att 1) vara ultimat sanning och 2) vara feminismens motsats. Och om vi säger så här, att all forskning som vill positionera sig själv som motsats till en politisk ideologi istället för, säg, som komplement till andra forskningsdiscipliner, förlorar direkt i trovärdighet.

Jo, vi är skapelser av evolutionen, och jo, vi har biologiska drifter. Men det som gör mänskligt beteende så spännande är att vi oberoende av tid och rum – över kronologiska och geografiska gränser – fortsätter att forma och upprätthålla ideal som inte gynnar reproduktionen och går emot våra drifter. Det första en medeltidshistoriker kommer att tänka på är säkert klosterväsendet, när människor över hela Europa valde att ingå äktenskap med Gud och tjäna honom hela livet. De enorma donationer klostren mottog och den makt de hade talar tydligt för att även de som inte själva gick i kloster stödde idén och att det fanns en genuin tro på att man genom att ägna sitt liv endast åt Gud de facto gynnade mänskligheten. Människans otroliga förmåga att skapa immateriella band och filosofiska tankekomplex är helt avgörande för det mänskliga beteendet, och det enda generella man kan säga om denna förmåga är att den inte följer några biologiskt givna mönster. Våra regler och lagar är skapade av kultur och tankar, inte enkom av behov och naturlig logik (fast människor själva ofta hänvisade till naturlagarna). Detsamma gäller normer och genus.

Har ni hört om boken A Natural History of Rape: Biological Bases of Sexual Coercion? Den kan förstås inte klassas om vedertagen på något vis, för den har blivit kritiserad från alla håll, men ändå är det just sådan populistisk, anti-feminismforskning som ofta plockas upp av dem som inte tror på genus. I A Natural History of Rape argumenterar biologen Thornhill och antropologen Palmer för att våldtäkt är en adaption, alltså en anpassning, som vuxit fram hos män i syfte att öka deras chanser till avkomma. Väldigt kortfattat är alltså våldtäkt en naturlig manlig strategi.

Ta en stund och WTF-a den slutsatsen. Det behövs.

Det finns redan forskare som tagit upp sådana saker som våldtäkt mot barn och åldringar (som inte är reproduktiva), mord i samband med våldtäkt (som är ganska korkat om man vill öka sina chanser till avkomma) och våldtäkt av män (vilket man förstås inte kan räkna med om man vill argumentera för att våldtäkt har att göra med sex och reproduktion snarare än säg makt och förnedring). Den mesta grundläggande sågningen finns här, tack till @planckskonstant.

Som medeltidshistoriker tänker jag också på hur själva konceptet våldtäkt påvisar att det rör sig om någonting helt annat än en manlig reproduktionsstrategi. Det började som latinets raptus och kunde lika gärna innebära att en kvinna helt sonika blivit bortförd som att någon våldfört sig på henne. Hiram Kümper, bland andra, har visat att brottet raptus åtminstone fram till 1200-talet inte hade någonting med kvinnans samtycke att göra. Brottet raptus var inte beroende av ifall kvinnan hade gått med på att föras bort, eller sagt nej till annat, och svarande i raptusmål var heller inte kvinnan utan hennes närmaste manliga släktingar eller hennes målsman. Att våldta på 1100-talet var alltså, som koncept, att ta en kvinna från hennes familj och hennes rätta plats i samhället och var i vissa lagar straffbart med halshuggning. Däremot var det inte raptus om en man med våld såg till att hans fru uppfyllde sina hustruliga förpliktelser. Den medeltida synen på våldtäkt har alltså förvånansvärt lite med samtyckt sex att göra, och desto mer med de där immateriella banden och filosofiska tankekomplexen att göra.

För hur ska man se på våldtäkt? Som historiker är jag benägen att svara att det är ett fenomen som måste betraktas utifrån en specifik kontext. Det går inte att förutsätta att raptus i 1100-talets rättsprotokoll innebär sex, ändå var det vad samtiden klassade som våldtäkt- vad samtiden ansåg gjorde våldtäktsskada. Dessutom är det nästintill omöjligt för oss i dag att bedöma i vilken utsträckning våldtäkt inom äktenskapet förekom eftersom hustrun skulle uppfylla sina plikter. Det kunde alltså vara våldtäkt att föra bort en aldrig så villig jungfru som mannen sedan sjöng romantiska ballader för och plockade blommor till, men inte våldtäkt att tvinga sig på sin hustru. Det förstnämnda, som man riskerade halshuggning för, kunde förvisso betraktas som en manlig strategi men knappast gynnad av evolutionen. Beträffande det sistnämnda är det svårt att tänka sig att det i någon större utsträckning skulle gynna mannen. Kanske det blir några bebisar fler än utan tvång? Kanske det går på plus minus noll för att sexuellt våld avbrutit andra graviditeter?  Men eftersom grundtesen i A Natural History of Rape är att våldtäkt också är kopplat till männens behov av att sprida sin säd kan det där med att våldföra sig på sin fru (vilket inte var straffbart i Finland före 1994, det vill säga ytterligare sisådär 800 år från det ovan diskuterade) knappast betraktas som en särdeles effektiv strategi. Om han inte våldtar andra kvinnor ibland också då förstås.

Att lyfta bort våldtäkter från den sociala och historiska kontexten går inte, och även om tanken är motbjudande för oss i dag har det tidigare varit fullkomligt självklart att det är en stor skillnad på om mannen hade rätt till kvinnan eller inte – en rättighet given av andra än kvinnan själv. Även om det inte är det sociala brott det var under medeltiden är det fortfarande ett brott som går långt bortom sexualitet och reproduktion, och också handlar om makt, om kvinnors plats i samhället och om kulturellt betingade uppfattningar om vad som är okej och inte. Det finns något universellt över våldtäkter, men det finns inget naturligt med dem. Och framförallt, ingen man ska någonsin få tro att evolutionen gett dem våldtäkt som en strategi, som en Plan B för att sprida sina gener. Män som våldtar är avvikelser, inte adaptioner.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat från förordet till A Natural History of Rape:

”Rape is horrific for women. The mere thought of rape arouses anxiety, revulsion, and anger, so it is not suprising that women are very ambivalent about subjecting rape to scientific scrutiny. […] The authors […] are familiar with various expressions of such ambivalence, and they understand why women are so anxious. As scientists, they value knowledge and assume that trying to understand everything about why rape occurs is far more beneficial for women in the long term even if the scientific inquiry inspires anxiety and revulsion. […] Thornhill and Palmer are doubly handicapped by the topic and by their theoretical approach since most people have no relevant background in evolutionary biology.”

När ”kvinnor” ställs mot ”forskare” och måste få förklarat för sig varför de förmodligen inte kommer att förstå utan bara gå på känsla är inte min första reaktion alls oro, utan hederlig, okvinnlig, antievolutionär vill-slå-någon-på-käften-ilska. Hade jag ändå varit man så hade jag kanske kunnat vetenskapligt resonera kring våldtäkt!

Kuriosa: Jo, jag vet att män kan bli våldtagna också. Så behöver den som kände att det bara måste inflikas inte inflika det utan att tänka  konstruktivt.