Etikettarkiv | Medeltiden

Om den heliga Birgitta och varför man måste förstå medeltida graviditeter

Jag sitter och plitar på en artikel till Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon om Cecilia Ulfsdotter, och efter att ha grävt igenom allt jag kunde hitta från 1300- och 1400-talen läste jag för skojs skull Wikipedia. Där hittade jag ett så underbart klassiskt exempel på varför man måste kunna den tidsperiod som man skriver om för att förstå vad man ska skriva (ibland får jag imposter syndrome och är livrädd för att jag egentligen inte vet någonting, men det är en annan story). Om vi bortser från syftningsfelet i att Cecilia givetvis inte är Birgittalegendens barn, utan barn till den heliga Birgitta, och istället fokuserar på den påstådda aborten.

Så här står det på Wikipedia (min gulmarkering):

Den som kan ens lite om antingen medeltida eller katolsk syn på ofödda barn börjar säkert skruva lite på sig vid ett påstående som antyder att den heliga Birgitta skulle ha övervägt abort.

Det finns två originalkällor till händelsen. Den ena är Diarium Vaztenense, ett diarium från klostret som grundades i Vadstena av Birgitta, och den andra är en krönika skriven av en abbedissa, Märta Clausdotter, i samma kloster. Möjligen har Märta Clausdotter förlitat sig på diariet i sin krönika, men båda återger en berättelse från när Birgitta (som förövrigt fick totalt åtta barn) var gravid med Cecilia. Birgittas äldsta dotter, Märta, hade blivit bortgift med en man som beskrivs som en riktig rövare och allmän ondis och på grund av detta var Birgitta förkrossad. Hon grät hela tiden. Där ska babyn i magen ha talat till henne och sagt ”kära mor, dräp mig inte”. Birgitta svarade att hon ingalunda skulle dräpa det som gud gett liv, och så gick och tog på sig finkläder och alla var glada.

Jag förstår absolut hur man kan få det till att Birgitta valde att inte abortera, men det är alltså en groteskt anakronistisk läsning. För det första var abort givetvis lika illa som mord och Birgitta var inte ens en vanlig, katolsk kvinna utan ett flipping helgon. Abort fanns inte ens i hennes värld, liksom. Däremot så var man helt övertygad om att det som hände med modern under graviditeten påverkade fostret i magen. En typisk skröna är att man kunde få missfall om man såg en svart katt. I en läkebok från tiden meddelas att man ska se till att det inte finns några knutar i närheten av en födande kvinna, för då blir det en komplicerad förlossning. Det knyter sig, så att säga. En kvinna kunde alltså bli så sorgsen, och gråta så mycket, att barnet i magen dog av det.

Det är vad Birgitta menar med att hon inte ska dräpa det som gud gett liv. Hon menar att hon ska skärpa till sig, dra på sig finstassen och sluta grina, för babyn i magen förtvinar av hennes sorg.

Sånna här grejer är jätteviktiga att förstå rätt och det finns förstås massor att lägga till. Anteckningen i diariet är till exempel från Cecilias död år 1399, medan hennes syster var gift och hon själv född allra senast 1341 – inte helt obetydliga 58 år tidigare. Märta Clausdotter blev abbedissa i Vadstena senast 1473 och dog i klostret 1486. Det finns alltså ingen samtida källa som gör att vi ens kan vara helt säkra på att en förgråten Birgitta själv har trott sig höra den ofödda Cecilias röst och därefter gaskat upp sig. Men för berättelsens skull är det inte så viktigt, för inte ens någon av dem som fört vidare berättelsen har trott att Birgitta övervägt abort.

Berättelser om helgon är för övrigt grymt svårtolkade, även för den som är helt insnöad på medeltiden. De har alltid dimensioner av religiositet (förstås) men också av synnerligen världslig propaganda och politik. När Märta skrev sin krönika var hon samtidigt inblandad i försöken att få Birgittas andra dotter, Katarina, helgonförklarad och givetvis tjänade det hennes syften att Cecilia nog hade ett gudomligt skimmer kring sig hon också.

När fantasin inte räcker till för medeltida genus

Jag är med i en förening som heter SCA och som sysslar med återskapande av medeltiden. I SCA är världen indelad i kungadömen, varav vi befinner oss i kungadömet Drachenwald som inkluderar Europa och Sydafrika. SCA styrs av en Board of Directors (BoD) med bas i USA, men varje kungadöme styrs av en kung och en drottning som kommit till makten genom att en av dem vunnit över alla andra kandidater i en kronturnering som hålls två gånger per år (så att en regeringstid är 6 månader).

För ett tag sedan diskuterade BoD om man skulle tillåta att en fighter i en kronturnering slogs för en consort av samma kön. Man kom fram till att frågan skulle avgöras av regerande kung och drottning inför varje turnering och Drachenwalds nuvarande regenter beslutade sig för att inte godta samkönade par för att upprätthålla traditionen att det ska finnas en kung och en drottning. Kungen och drottningen behöver förresten inte vara i ett parförhållande, utan kan vara kompisar – det ska tilläggas. När beslutet fattades brakade hela helvetet lös över regenterna, och även om det är väldigt medeltida med upplopp, högafflar, facklor och sånt så är det kanske inte så lyckat när det gäller en nutida lek.

Jag personligen stöder att kungen och drottningen får fatta det beslut de vill och så får väl nästa regentpar riva upp beslutet om de tycker att det var felaktigt. Det är trots allt inte särskilt lång tid det gäller och det är bara på skoj. Men så finns det många som ser beslutet som ett horribelt övertramp mot homosexuellas rättigheter och jag försöker förstå. Visst, på ett plan förstår jag ju hur varje situation där samkönat inte godtas kan tolkas som diskriminering men samtidigt talar vi här om en frivillig lek och ett beslut som kan stå sig i som högst några månader. Det är bara på låtsas alltihop ändå och beslutet är ju inte skrivet i sten, liksom. På min privata Facebook skrev jag att jag inte ser hur HBTQ-personers varande i SCA skulle förändras av det här beslutet. Så kom en av de smartaste typerna jag vet och frågade varför jag hade satt dit ett T.

Och sanningen är att jag klumpade ihop och generaliserade. Situationen för transpersoner inom SCA är fullkomligt bisarr, och en del av en betydligt större härva av konstiga genusuppfattningar och missförstånd angående medeltiden. Och stupiditet. En hel del stupiditet.

För i SCA så får man ta sig en persona – man får bygga sin medeltidskaraktär – men den måste vara ”period”. Den måste passa in i medeltiden. Man får alltså inte ha ett namn från 1500-talets Frankrike på en karaktär från 1100-talets Sverige. Man får inte ha en vapensköld som inte passar med det namn och den plats och den tid man valt och man ska försöka klä sig i kläder som inte avviker alltför mycket. Man får heller inte överskrida några genusgränser. En kvinna får inte ha en manlig persona och man får inte ha en persona utan genus.

Och det är någonting med fantiserad medeltid och genus som får folk att bli helt sjukt insnöade och traditionalistiska. Det samma gäller populärkultur. Det finns inte en medeltidsinspirerad film där inte någon ruggig typ förgriper sig på skrikande kvinnfolk och man kan glatt kvotera in PoCs på positioner de inte skulle ha haft men inte kvinnor (se t.ex. Thor, Merlin, Robin Hood). Fantasin räcker liksom inte till för att överskrida genusgränser. Allting annat kan man föreställa sig, men vid tanken på varierande genus, där skiter det sig med fantasin. Det hade säkert inte gjort mig lika trött om det inte var för att de genusgränser som inte får överskridas de facto är nutida fabriceringar som medeltidens människor sannolikt inte skulle ha känt igen. Vi är betydligt mer bekymrade över könsroller och genus och manligt versus kvinnligt än vad man var då.

För de som säger att man inte kan ha två drottningar eller två kungar på tronen eller att man inte kan få vara kvinna och klä sig som en man för att man inte gjorde så på medeltiden är ute på väldigt tunn is. Jag kan på rak arm nämna betydligt fler fall då kungar eller drottningar regerat tillsammans med andra diton och kvinnor levt som män än vad jag kan nämna fall då man avgjort vem som ska bli kung med en turnering. Hela SCA och största delen av den medeltidsinspirerade populärkulturen är ändå ett enda jävla cherrypickande så att man ska sitta och hålla så vansinnigt hårt på allt genusbaserat exkluderande är för mig fullkomligt obegripligt. Jag är ok med att skylla på att kungen och drottningen får göra som de vill – för det får de ju enligt reglerna i vår lek – men jag får tokspunk när man försöker motivera det med någon sorts kvasiakademisk ståndpunkt angående hur det ”verkligen var”. Om vi ska leka som det verkligen var får vi ge kungen rätt att halshugga mer eller mindre godtyckligt, och ge pöbeln rätt att avsätta honom om de lyckas inta hans borg. Dessutom borde han ha en massa älskarinnor att avla barn med. Väldigt medeltida.

Jag antar att alla ni som inte är med i SCA är rätt chockade, om ni fortfarande är kvar. Vad jag försöker säga, och vad som blev väldigt tydligt för mig när det här bråket uppstod, är att historien är brokig. Genus var aldrig enkelt. När vi låter oss inspireras av historien (och till och med när vi försöker återskapa delar av den) har vi möjligheten att tolka genus betydligt mer öppet än vad vi ofta gör. Det gäller både maktförhållandet mellan män och kvinnor och inte minst genus som betydligt större än bara två kön. Det skulle inte vara en nutida efterkonstruktion, utan ett sätt att vara lite mer ödmjuk inför förflutna tider.

Dessutom vill jag också säga att jag ska bli bättre på att inte klumpa ihop alla bokstäver jag kan komma på när jag egentligen menar homosexuella. Det är en himmelsvid skillnad på att vara trans och att vara homosexuell. Skärpning gäller!

Hur bildas nya familjer?

Ni får ursäkta om jag behandlar bloggen styvmoderligt (vad är det för sorts sexistiskt uttryck egentligen, va?) men det är rätt mycket nu. Dels är det förstås det konstant pågående arbetet med avhandlingen vilket borde resultera i att jag är färdig att presentera ett kapitel för seminariet i april (as if). Dels så är det bara några veckor kvar till Dies Medievales – Finlands största konferens för medeltidshistoriker – då jag ska presentera delar av min forskning.

Temat för i år är relationer. Jag tänkte tala om de familjerelationer jag har hittat i mina källor. Hur skapades nya familjer? I Norden har vi nästan uteslutande haft patrilokalitet, vilket innebär att kvinnan när hon gifter sig flyttar in till mannen istället för tvärtom. Men hur påverkades hennes band till födelsefamiljen?

Grejen är att jag har hittat jättemånga mågar. När till exempel en man och kvinna som är gifta med varandra vill donera till kyrkan eller whatever var det vanligt att deras måg – med eller utan sin hustru, deras dotter – var med när affären genomfördes. Men varför? Vad betyder hans närvaro för familjerelationerna? Vad säger det om nya familjekonstellationer?

Det här funderar jag på nu.

Det senaste om genushistoria

Den internationella konferensen Gender and Transgression 2013, som hölls i St. Andrews, var som vanligt alldeles lysande. Det var mängder med oerhört intressanta papers som presenterades, vansinnigt trevligt folk och därför också synnerligen givande diskussioner. Som avslutning hade vi en round table, där vi diskuterade konferensen som sådan och vad som händer inom genushistoria just nu. I stora drag diskuterades följande:

* Genus som verktyg i historisk forskning håller på att normaliseras, även om det fortfarande på vissa håll finns ett visst motstånd. Vi var rörande överens om att när man väl börjat läsa in genus och blivit medveten om kategorin så kan man inte längre förneka den stora betydelsen. Det går helt enkelt inte att beskriva förflutna verkligheter utan att ta genus i beaktande – mäns verkligheter har inte sett likadana ut som kvinnors verkligheter oavsett klass, etnicitet och kultur.

* Det fanns inte bara två genus under medeltiden, men det är också vanskligt att tala om ”ett tredje genus” som förklaring. Istället är det viktigt att alltid ta i beaktande att det fanns ett spektrum av olika manligheter och olika kvinnligheter, som inte nödvändigtvis är varandras motsatser på en skala. I största allmänhet är det problematiskt att arbeta med dikotomier, eftersom de är förenklingar och snarare fast i det sena 1800-talets analytiska kategorier (då motsatser som offentlig/privat, man/kvinna, stark/svag, rationell/känslostyrd var rådande) än i medeltida verkligheter.

* Genushistoriker är på ett sätt ett könat ord så till vida att den stereotypa genushistorikern är en (ung) kvinna. På konferensen var det dock en bra blandning av män och kvinnor, vilket förstärker att genushistoria inte är feministisk ideologi utan en särskild inriktning inom historievetenskapen.

* Genus är dock fortfarande i alltför många sammanhang nästan liktydigt med kvinnor. Det är en syn som grundas i den manliga normen där kvinnan i egenskap av avvikande är studieobjektet för könsskillnader – det som mannen gör är det neutrala, det som kvinnan gör är könat – men som är på väg att utrotas. Vi var helt överens om betydelsen av att beskriva genus i förhållande till genus, det vill säga; man kan inte beskriva en kvinnlighet utan att det finns en manlighet att förhålla sig till. Samtidigt kvarstår problemet att källorna nästan uteslutande är producerade av män och dessutom för en manlig publik. Kvinnorna är alltså definierade av männen, medan männen sällan är definierade av kvinnorna utan av sig själva. Det borde dock inte vara ett hinder för att beskriva de manligheter som kommer fram.

* Vi är på väg mot ett skifte i genushistorias inriktning och utformning, där nästa generation forskare omvärderar tidigare resultat. Detta kommer att ge plats för mer studier i olika sorters manlighet och i påverkan från den moderna tidens översättningar och tolkningar av källtexter på synen på medeltiden. Det blir också mer forskning i genus utanför normerna samt ett ifrågasättande av vilka normer vi egentligen talar om.

Äntligen är boken ute!

Nu är kioskvältaren Authorities in the Middle Ages – Influence, Legitimacy and Power in Medieval Society, där yours truly bidragit med ett kapitel, äntligen ute! Finns att köpa från förlaget, men kommer snart även till Amazon, till det facila priset av typ 90 euro (vilket är ett förvånansvärt bra kilopris).

Nya sätt att se på kvinnor i medeltidskällor

Idag var jag på en så fruktansvärt intressant presentation där professor Sabine Schmolinsky talade om synlighet i medeltidskällor. Hon menar att synlighet snarare än genus påverkar hur vi uppfattar kvinnors handlingsutrymme på medeltiden. Som ett exempel nämnde hon en drottning (som jag inte kommer ihåg namnet på men som levde i 1100-talets German Reich) och en tillhörande kung. Kungens handlingar finns bevarade i urkunder, även om det inte var någon särdeles aktiv kung, medan drottningen inte verkar ha haft någon makt alls.

Men då! (Ni visste det va? Att det skulle komma ett sånt?)

När man tar andra källor till hjälp och lägger pussel runt de traditionella och mer lättillgängliga urkunderna, exempelvis med hjälp av annaler från kloster, ser man att drottningen varit minst lika aktiv som kungen. Genom att korsreferera källmaterialet och ge kvinnorna synlighet förändras bilden av drottningens maktlöshet och det framkommer att hon varit mycket delaktig i valet av svärson, sysslat med klostrens välbefinnande och fattat en hel del beslut.

En betydande delförklaring till varför vi har sett den medeltida kvinnan som maktlös är alltså att hon inte har rört sig i de kretsarna som gett henne synlighet, inte att hon skulle ha saknat makt.

Dessutom påpekade professor Schmolinsky en annan sak som jag själv antecknat från antropologiböcker, nämligen att vi kan påverkas mer än vad vi tror av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets historieskrivning. Jag vågar mig inte på en procentuell uppskattning av hur många det rör sig om, men väldigt många medeltida texter är anonyma. Vi vet helt enkelt inte vem som skrivit dem. Influerade av 1800-talets och tidiga 1900-talets starkt patriarkaliska tolkningsram att kvinnor varken kunde läsa eller skriva uppfattades dessa anonyma skrifter som författade av en anonym man. Men vi vet att kvinnor lärde sig läsa och skriva i klostren, precis som män gjorde, så om vi lyfter bort den tolkningsramen öppnas källorna upp som potentiellt författade av kvinnor. Vem som skrev dem vet vi inte, men det kan lika gärna ha varit kvinnor.