Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnors sexuella makt och matriarkatet

Först och främst tycker jag att alla ska läsa Hannahs utmärkta recension av Pär Ströms bok Mansförbjudet. Men det var egentligen inte det som jag tänkte skriva om här. Istället skulle jag vilja kommentera kommentarerna till recensionen. Många av kommentarerna på Hannahs recension är just så nyanserade och välgenomtänkta att de tillför något, men en alltför stor mängd faller ner i de där gamla mönstren som återkommer även i kommentarer på den här bloggen emellanåt. Ni vet, det där när det är så synd om alla män eftersom kvinnor roffar åt sig (sic!) och att alla feminister är elaka manshatare som kollektivt måste stå för vad enskilda individer som kallar sig feminister säger. Och sedan, förstås, det oerhört tröttsamma i att det på något vis skulle ha funnits ett matriarkat som parallell till ett historiskt patriarkat.

Jo. Ni skrattar nu. Tanken är rätt bisarr. Trots det finns det ett alldeles oförklarligt stort antal som på riktigt endast godkänner idén om patriarkatet om man samtidigt accepterar att patriarkatet endast existerade i männens sfärer men att det minsann rådde ett matriarkat i kvinnans sfärer. Så låt oss tala genushistoria en stund.

Idén om att det skulle ha funnits ett historiskt matriarkat i Sverige (och här vill jag göra absolut klart att det inte finns en historiker som skulle acceptera detta – det är helt och hållet en populistisk uppfinning) är nära relaterad till vad Pär Ström och Pelle Billing skulle kalla sexuell makt. Män vill ha sex. Kvinnor kan erbjuda sex. Alltså har kvinnor ett övertag – sexuell makt. Nu är ju inte sexuell makt (sexual power) ett nytt begrepp uppfunnet av manliga jämställdhetsförespråkare utan ett koncept som genushistoriker har diskuterat sedan 1980-talet. Kathryn Gravdal hade sexual power som ett centralt begrepp när hon skrev om kärlek vid hovet i det medeltida Frankrike år 1991. John Carmi Parsons använder begreppet (men inte som ett bärande begrepp) i sin bok om medeltida drottningar från år 1997. Listan skulle kunna göras väldigt lång. Vad jag vill säga är att kvinnors sexuella makt inte är något främmande för genushistoriker, utan tvärtom något som ofta diskuteras och studeras.

Men det finns ingen koppling mellan kvinnlig sexuell makt och ett matriarkat i en historisk kontext och det finns en väldigt simpel förklaring till det. En make kunde inte våldta sin hustru. Hon hade ingen rätt att säga nej till honom. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965 i Sverige och så sent som 1994 i Finland. Den sexuella makt man möjligen skulle kunna tillskriva unga attraktiva kvinnor, eller kanske en förhandlande hustru, var alltså begränsad på så vis att makens ord (och handlingar) ändå avgjorde.

Det samma kan sägas om alla aspekter av det tilltänkta historiska matriarkatet. De som menar att kvinnor hade makt över hushållet och barnen och att den sfären således var ett matriarkat bortser från att gifta kvinnor inte kunde bli myndiga förrän år 1921. Kvinnors makt i hushållet var således helt avhängig makens godkännande. Han hade rätt att upphäva köp hon gjort om de övergick en viss summa, han hade rätt att prygla henne så mycket som det krävdes för att hålla henne inom anständighetens ramar (och det var i vissa fall rätt mycket att döma av rättsprotokollen) och han hade det juridiska ansvaret för att hushållet sköttes som det skulle. Jag vet inte hur jag ska säga det här för att det ska bli tydligt nog, men det fanns inga sfärer där mannens ord inte vägde tyngre än kvinnans, ingenstans där han inte hade rätten att bestämma om han ville det.

Så även om kvinnor i praktiken kunde ha viss makt inom hushållet och om kvinnor hade vad som kan kallas sexuell makt (som förstås också var beroende av ålder och social klass) har det aldrig funnits ett matriarkat i Sverige.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer

Pelle Billing bad mig kommentera hans inlägg om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer. För det första måste jag säga att jag tycker att det är en läsvärd text, med många intressanta punkter. Hans slutsats tror jag att de flesta kan skriva under på:

”Vi lever i en privilegierad tid, och har helt nya möjligheter att ha ett konstruktivt samtal om jämställdhet, kvinnofrågor och mansfrågor. Det vore olyckligt om ett sådant samtal präglas av de gängse missuppfattningar som finns om det förgångna. Insikten om könsrollernas historiska oundviklighet borde kunna leda till ett lugnare tonläge och mindre bitterhet över de epoker som förflutit. Kvinnor har inte varit passiva mesar, och män har inte varit utstuderade patriarkala förtryckare.”

Vi lever i en privilegierad tid och om vi ska kunna föra jämställdhetsdebatten framåt måste vi sluta skuldbelägga och börja tänka konstruktivt.

Kärnan i Billings inlägg är, om jag har förstått rätt, att så länge kvinnor föder barn och män på grund av sin fysiska styrka sköter de farliga och tunga uppgifterna gör ett socialt kontrakt att männen får de högsta posterna och den formella makten. Ett förindustriellt samhälle är alltså oundvikligen ett patriarkat.

Min största invändning mot Billings inlägg är att det är alltför generaliserande. Utvecklingen de senaste 10.000 åren har inte skapat några större biologiska förändringar i oss människor, men däremot inneburit enorma kulturella förändringar vilket medför att en biologisk förklaring inte räcker till. Billing nämner konflikter med ”intilliggande kulturer och samhällen” i samhällen som inte har demokrati och hänvisar till Steven Pinkers TED-föredrag där Pinker menar att upp till 60% av männen i jägarsamlarsamhällen dog som en direkt följd av en annan man. Hela Pinkers föredrag visar på skrämmande lite förståelse för förfluten tid även om slutsatsen att den sociala acceptansen av våld har minskat drastiskt med säkerhet är korrekt. Däremot är det meningslöst att jämföra ursprungsbefolkningar med moderna västerländska samhällen och konstatera att dödligheten var extremt mycket högre i ”primitiva” kulturer som en direkt följd av ett våldsammare sinne utan att ta den moderna sjukvården i beaktande. Alla de mindre skador som smärre bråk orsakat och som modern läkarvård kan bota men som tidigare kunde ha lett till döden, för att inte tala om de enorma sjukvårdsinsatserna i väpnade konflikter, måste påverka siffrorna.

Att siffrorna är snedvridna motsäger dock inte principen att så länge män måste försvara samhället krävs ett patriarkat. Billing menar att ”[d]en farliga miljö som Pinker redogör för är grogrunden för patriarkala styrelseskick” eftersom män var de enda som kunde offras. Kvinnorna behövdes för att barnafödandet inte skulle bli lidande. Följden blir enligt Billing att ”framgångsrika kulturer är […] de kulturer som använder männen som “förbrukningsvara”, och som begränsar kvinnans roll till mer trygga miljöer. Att dessa framgångsrika kulturer även blir patriarkat är relativt lätt att förstå”. Men patriarkatet handlar inte om en uppdelning av sysslor i hemmamammor och bortapappor – ett system som förövrigt kom först med industrialiseringen – utan om att män har den ekonomiska och politiska makten. Sådan makt fanns inte ens i jägarsamlarsamhällena eftersom ekonomisk makt förutsätter ett överflöd av resurser (något som kom med bofasthet) och politisk makt är direkt relaterat till ekonomisk makt. Jägarsamlarsamhällena var alltså inte patriarkala eftersom både män och kvinnor av allt att döma sågs som lika viktiga för samhällets fortlevnad. Christine Saidi (2010) argumenterar för att kvinnors produktion gav daglig överlevnad medan mäns produktion gav tillgång till lyx och status (s. 15) men att de trots att de fyllde olika funktioner ansågs lika viktiga.

Billing menar att ”[p]atriarkatet är […] en konstruktion där män i genomsnitt får mer formell makt än kvinnorna, mot att de i genomsnitt tar på sig huvuddelen av de farliga uppgifterna” vilket är en generalisering så grov att den förlorar kontakt med verkligheten. Den enskilt mest farliga sysslan var (och är i samhällen utan modern sjukvård) barnafödande där den nutida mortaliteten i exempelvis Afghanistan visar att så många som 1 av 6 kvinnor dör (att jämföras med Sveriges 1 av 30.000) som en direkt följd av barnafödande. Jag håller helt med Billing om att indelningen i ”manliga” och ”kvinnliga” sysslor ursprungligen inte är något som män och kvinnor själv valt utan en effekt av biologiska förutsättningar. Man kan tycka att det är orättvist att kvinnorna ska föda alla barn, men så länge det är kvinnorna som har livmoder är det avgjort enklast så. Däremot är inte en uppdelning i manliga och kvinnliga sysslor den avgörande faktorn och sysslornas farlighet har av allt att döma ingenting med patriarkatet att göra.

Så om det inte handlar om vem som har farligast sysslor, vad handlar det då om? Mycket förenklat skulle jag vilja föreslå att det handlar om möjligheten att köpa sig tid och inte minst om värderingen av mäns och kvinnors insats. Om vi rör oss från jägarsamlarsamhällena till jordbrukets tid, den neolitiska revolutionen för ungefär 10.000 år sedan, vet vi fortfarande oerhört lite om hur samhällena styrdes. Vi vet dock att jordbruket innebar att människor för första gången producerade mer resurser än vad vardagen krävde och att detta drastiskt förändrande vardagen. En effekt var att somliga fick tid till icke-producerande sysslor och exempelvis prästerskapet uppstod. Vi vet också att sociala hierarkier, klasser, uppstod när vissa samlade på sig fler resurser än andra och sedan i tider av missväxt eller andra svårigheter klarade sig bättre eller rent av kunde sko sig på dem som inte hade ett överskott. De som kunde dra nyttan av den här förändringen torde ha varit män, eftersom kvinnor fortfarande var upptagna med allt det där dagliga som drev livet vidare. Och igen, detta är mycket förenklat, men med överskottet föddes ekonomi och politik och eftersom det var mäns tid som frigjorts och huvudsakligen mäns arbetsuppgifter som förändras var det följaktligen män som sysslade med ekonomi och politik.

Men är det ett patriarkat då? Jag skulle säga nej. Som Saidi har visat fanns det gott om samhällen i Afrika som hade just den uppdelningen utan att ha en patriarkal struktur. Nyckeln ligger i vem som bestämmer över resurserna och arbetet. Så länge kvinnorna själva bestämde över sin sfär, sitt arbete, sin tid och sina resurser, var det inget patriarkat (somliga forskare menar att det då var matriarkat men i betydelsen ”jämställt”). Ett patriarkat innebär ju inte bara att männen innehar vissa positioner utan att samhället tolkar dessa positioner som viktigare. Ett ”primitivt” samhälle behöver alltså inte vara ett patriarkat, och alla förindustriella kulturer har inte varit patriarkat. Patriarkatet är således ingen oundviklighet.

Så varför blev det då patriarkat i Europa? Den frågan skulle behöva mycket mer utrymme än vad jag kan ge den här, men patriarkatet är en effekt av en övergång till jordbruk, mer tillgång till tid, överskott av resurser och en omvärdering av nyttan av olika uppgifter och som ledde till att män genom uppkomsten av ekonomi och politik i en komplexare samhällsstruktur fick makten över resurserna. Men det var – precis som Billing säger – långt ifrån en medveten statskupp utan en utveckling över säkerligen tusentals år som ledde till uppkomsten av patriarkatet och inget som någon ska straffas för idag!