Etikett: Mansförakt

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Saker som man tydligen har skrivit om kvinnor

Charlotte40 kommentarer

Jag menade att man fick skriva negativa saker om kvinnor. Andra menade att man inte fick det, att sådant aldrig skulle få publiceras. Men här i Finland, där de flesta större tidningar har bloggar knutna till sina webbsidor, är det långt ifrån svårt att hitta officiella texter, publicerade under nyhetsportalers skydd, som framställer kvinnor i långt ifrån positiva ordalag. Upprätthållen av samlingsportalen för de regionala tidningarna finns bland annat en blogg som heter Satunnainen herrasmies (ung. Den otippade gentlemannen) där en äldre herre menar att ingen vill dansa med kvinnorna som har inre skönhet, eftersom deras skönhet är gömd så djupt och att kvinnor, eftersom de är känsligare och upplever med känslor istället för sans, är lättare att lura. Därför tror också kvinnor på mirakeldieter trots att det enda rätta alternativet vore fettsugning.

Så borde man inte räkna det här som att det är publicerat i ”stor media”, vilket var vad som efterlystes? På samma portal bloggar riksdagens talman och socialdemokraternas tidigare ordförande Eero Heinäluoma. Räcker det? Eller vad sägs om den insändare i Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, som menar att förut var det kvinnan som skulle städa, laga mat och fixa barnen men nu för tiden är det minsann mannen som ska ta ansvaret för barnen och för att tillfredsställa kvinnan (HS 7/2)?

Man får skriva kritiskt om kvinnor och man kan bli publicerad när man skrivit kritiskt om kvinnor. I vilken utsträckning det görs om kvinnor och om män är en annan sak (nu gällde det OM det tillåts om kvinnor i stora media), men jag sällar mig till dem som ser att det är lättare att kritisera stereotypa män för att den stereotypa mannen är en man i en maktposition. Att kritisera och problematisera personer i maktpositioner är en del av den fria journalismens kärna. Ska man lämna de stora medierna (typ dagstidningar och deras nätbaserade plattformar) och ge sig ut på forum upprätthållna av andra instanser möts man av fullkomligt ocensurerade, generaliserande och synnerligen negativa texter om kvinnor. På Uusi Suomi, Finlands mest lästa nättidning, finns en bloggportal med mängder av antifeministiskt material – en bloggportal som är tänkt för att ge vanliga människor en röst, med enorm spridning.

Frågan man bör ställa sig är alltså om stora medier är så censurerade och indoktrinerade att de vägrar publicera texter som är kritiska mot kvinnor, kvinnlighet, feminister eller liknande. Men DN tog in en lång text av Pär Ström som replik till Maria Sveland, och dagen efter gick turen till Pelle Billing, som ytterligare exempel. Expressens Niklas Orrenius skriver om hur jämställdhetsministern som inte gillar ordet feminist sätter myror i huvudet på de andra och har en klart feminismkritisk ton. Roland Poirier Martinsson beskriver feminismen som en rörelse som kan sorteras med frenologi och freudianism i en kolumn på SvD. Man får kritisera. Man bör kritisera.

Kan det handla om hur kritiken framförs istället, och i så fall gå att jämföra med när redaktionschef Lars Alkner parodierade på den rasistiska agendan många av de insändare han vägrar publicera har. Det vill säga, kan det vara så att många av de kritiska rösterna inte uttrycker sig på ett sådant sätt att någon ansvarig utgivare vill ställa sig bakom dem och att dessa kritiska röster sedan tror att utgivarna har någonting emot hela rörelsen – när allt egentligen rör hur man talar i offentliga rum?

För det är en stor skillnad på vad för sorts text man skriver och hur man skriver. Den omtalade krönikan Ohlsson skrev är en krönika, en nyhetskommentar med en personlig vinkling, en text som ska spela på läsarens känslor – inte en faktatext, en intervju, en argumenterande text, en artikel. Jag fick frågan om jag kan hitta något som är lika hatiskt mot kvinnor som Ohlsson krönika är hatisk mot män. Men jag ser inte att den är hatisk mot män, utan att den kritiserar ett fenomen som nyligen väckt stor debatt i Sverige. Lars Alkners kolumn är inte hatiskt mot SD, den är kritisk mot att så många ur partiet tror att de censureras för att de just tillhör SD när problemet är att de inte skriver texter som man kan publicera när man står som ansvarig utgivare.

Det finns områden där män förfördelas. Områden som förtjänar diskussion utan förlöjliganden av typen ”vita kränkta män”. Men jag ser helt enkelt inte att män skulle vara de enda som media får kritisera. Media kritiserar män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet, feminister, vänsterpartister och sverigedemokrater. Men i etablerad media med en ansvarig utgivare finns det inte hat mot varken män eller kvinnor.

Historikerns historier

Det där med offermentalitet

Charlotte11 kommentarer

Det finns många saker som gör mig lite arg men det finns få saker som gör mig riktigt heligt förbannad. En av de där sakerna som får mig att bli så arg att jag nästan gråter är när man på fullt allvar hävdar att män sedan tidernas begynnelse och i alla kulturer varit förfördelade och att man har hållit kvinnors mänsklighet i högre aktning.

Jag förstår tankegången. Kvinnor måste man ha för att det ska kunna födas barn och ju fler ju bättre, men det räcker med en enda man. Därför har män offrat sig för kvinnorna, skyddat dem för att skydda artens fortlevnad. Biologiskt sett verkar det helt rimligt.

Men samtidigt har det ingen verklighetsförankring.

För det är flickfoster som aborteras, flickbebisar som mördas, flickbarn som inte får sjukvård, unga kvinnor som dör en för tidig död av undernäring och änkor som stöts ut ur samhället. Det här är inte feministisk propaganda. Det är statistik, forskning och livsöden. Men visst är det i huvudsak män som drar i väpnade konflikter och som så att säga ”försvarar resurserna” men det är, och har av allt att döma varit, för att kvinnors sysslor tar hela dagen i anspråk och är helt avgörande för uppehället inte för att man prioriterar kvinnors behov eller sätter ett högre värde på kvinnor.

Men är det inte så att man alltid skyddar kvinnor och barn? Är det inte så att man minsann prioriterar dem? När trupper stormar staden har de sedan bibliska tider skrikit ”döda alla män och våldta alla kvinnor”.

Det är väl en fråga om personlig preferens om man tycker att det är bättre att bli dödad på plats eller bli våldtagen och sedan bortförd som krigsbyte, men ingenting vi vet om mänsklig kultur tyder på att det någon gång på någon plats ska ha varit förenat med respekt att bli våldtagen och krigsbyte. Däremot är det hedervärt att bli dödad i strid. Men kan man inte tänka sig att den där kvinnan som överlever och som ju dessutom blivit våldtagen löper en större chans att få föra vidare sina gener – att uppfylla sin biologiska mening? Jovisst, men människor har utvecklats från att enbart sträva efter att föra arvsmassan vidare, till att vilja leva under tiden. En del människor genom historiens årtusenden har rent av valt att inte föra sina gener vidare, trots att de kanske fått chansen – en del för att de inte vill, andra för att de vet sig vara bärare av genetiska sjukdomar.

Människan är en oerhört komplex varelse, som förvisso styrs av biologiska drifter men som också har lärt sig att genom intrikata kulturer göra saker som biologiskt sett inte är det självklara alternativet. Kanske har män på grund av sitt biologiska kön förfördelats någon gång i en så avlägsen forntid att vi inte längre har källor som berättar om det, men ingen av alla de källor till det förflutna vi har idag tyder på att män som grupp varken medvetet eller omedvetet skulle ha förfördelats, och situationen i flera länder i Afrika och Asien idag tyder snarare på raka motsatsen.

Så om man nu tycker att offermentalitet känns som ett kul inslag i debatten så ska man åtminstone ha lite mer respekt för alla dem som som inte får uppleva lyxen att öppet få diskutera sina rättigheter och för alla dem som faktiskt far systematiskt illa. Det gäller särskilt om man tänker dra stora generaliseringar kring hur män har förfördelats, men också om man vill hävda kvinnoförakt i dagens Sverige. Lite perspektiv, tack!