Etikettarkiv | Manlighet

Drottning Kristina och transhistoria

Mar30

Jag ska börja med en disclaimer: jag är inte expert på drottning Kristina. Det finns människor som grävt ner sig betydligt djupare i forskningen kring henne än vad jag har gjort. Bara så att jag har det sagt.

För jag skulle gärna vilja kommentera Aleksa Lundbergs debattartikel på Aftonbladet. Aleksa skriver bland annat att hon under det senaste året har ägnat sig åt ”en slags historieforskning” och skrivit om flera olika transpersoner, bland annat om drottning Kristina tillsammans med en fotograf. Och här är det någonting i historikern i mig som drar öronen åt sig.

Det är inte svårt att hitta personer man skulle kunna kalla trans i historien. Inte alls svårt faktiskt. Men det krävs en oerhört gedigen kunskap om historia för att kunna placera in dessa transpersoner i det rätta sammanhanget. Det finns en jätterisk att journalister och fotografer och andra utan tillräcklig utbildning och erfarenhet i ämnet gör hela transhistorian en björntjänst. Allting handlar om respekt för människan och människans uttryck.

Om vi nu tar drottning Kristina som ett exempel. Hon föddes i värld där hennes far var en mycket välkänd konung och där hon, som hans förstfödda och sedan enda barn, föddes rakt in i en färdig roll. Under 1600-talet (och tidigare också för den delen) var könsuttryck väldigt flytande. Forskare talar om ”det enda könets värld” vilket baserar sig på Laqueurs enkönsmodell: det fanns bara ett kön – det manliga – och människor befann sig någonstans på den glidande skalan mellan jättemanlig och inte alls manlig (vilket i princip var att vara kvinna). Att tala om transpersoner i en kontext där människor inte ser två kön i dikotomi med varandra är väldigt problematiskt. Det fanns ingen snäv övergång från det ena till det andra. En människa kunde under sin livstid befinna sig på flera olika ställen på skalan.

Det här tycker jag personligen skulle vara otroligt viktig information att få ut. Enkönsmodellen och det faktum att man under tidigare århundraden aldrig har uppfattat endast två kön med fasta könsuttryck är livsviktigt. Och det här är det inte journalister som ”forskat” fram. Det här är vad modern genushistorisk forskning grundar sig på. Det här är att betrakta som fakta.

När man lägger etiketten ”trans” på en sådan som drottning Kristina anser jag att man kränker henne. Vi vet inte om hon var trans, om hon, ifall hon föddes i dag och kände till termen, hade ansett att den passade henne. Och är det något vi ska passa oss för att göra så är det att sätta etiketter på folk utan att de själva tillåts definiera sig.

Mäktiga kvinnor under 1500- och 1600-talen refererade titt som tätt till sig själva i manliga termer. Ingeborg Åkesdotter Tott, som styrde stora delar av Finland när hennes make gått bort och som var en konstant vagel i ögat på svenska regenten och riksrådet kallade sig själv ”herre” när hon argumenterade för att hon inte kunde släppa ifrån sig sina slott. Det betyder inte att hon var trans, utan att hon kände till tidens politiska spel. Flera av de kvinnor som klädde sig i manskläder och gick med i armén gjorde det säkerligen inte heller för att de var trans och kände sig som män utan för att de ville ha tillgång till någonting som bara män hade tillgång till. Att befinna sig på den manligare delen av skalan var att öppna dörren till sådant som annars var utom räckhåll, men det måste inte ha varit ett sätt att leva ut det kön man kände sig som.

Därför skorrar det i mig när Aleksa Lundberg skriver att hon sökt ”historiskt material om Drottning Kristinas önskan att bli man”. Drottning Kristina hade en önskan om att leva upp till de krav som ställdes på henne (ett tag). Det finns en mycket viktig nyansskillnad här. Redan från första början skolades drottning Kristina att bli regent och regent var ett manligt uppdrag. Hon skulle inte bli drottning utan envåldsfurste. Riksrådet kommenterade situationen så här: ”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kunde ändra könet.” Har man ett barn som uppfostrats till vad samtiden såg som en helt manlig roll går det inte att avgöra vad som är vad längre. Vi vet inte om Kristina såg sig själv som manlig, som kvinnlig eller som något mitt emellan. Vi vet inte vad hon själv skulle ha velat, förutom att hon fick nog av hela skiten, abdikerade och stack till Rom. Mig veterligen (rätta mig om jag har fel) finns det ingenting som tyder på att hon under sin tid i Rom – när hon blev friare – försökte leva som någonting annat än en kvinna av sin tid. Att hon kände sig som en kvinna när hon inte tvingades att vara manlig.

Drottning Kristina funderade jättemycket på könsuttryck och på kvinnligt och manligt och skrev ner sina tankar. På så vis kan vi lära oss mycket om dåtidens syn på kön från henne. Men vi ska inte sätta en etikett på henne själv, inte på en kvinna som fostrades till man och sedan gjorde något så drastiskt som att fly från det. Det är inte rättvist.

En riktig man kan ju inte ha flickiga höfter

Okt21

Det har med hjälp av datorteknik gjorts en bild av hur man tänker sig att kung Tutankhamun (min stavningskontroll föreslår ordet ”Munkhättan” istället) har sett ut. Jag älskar sånna bilder. Jag älskar när det känns som att historien tittar tillbaka på en. Vi kan väl kalla det yrkesskada om inte annat.

Men jag hinner inte läsa långt i The Daily Mails artikel innan jag är redo att slå någon på käften. För det första framhålls det som någonting nytt och sensationellt att den genetiska undersökningen visade att Tutankhamuns föräldrar var syskon. Låt vara att man inte har varit helt överens om vem som mest sannolikt var föräldrar, men det är inte märkligt att de var syskon. Tvärtom var det vanligt att kungliga syskon fick barn tillsammans för att behålla blodet rent (på ett filosofiskt, inte medicinskt, plan) och särskilt i samhällen där kungens/faraons/kejsarens/dark overlords krafter kom från det gudomliga. Kungligheter var inte vanliga människor – de stod i direkt förbindelse med det gudomliga. Även efter att man förstått att det inte kanske ger den mest gudomliga avkomma att inavla i alltför många led fanns tendenserna kvar att gifta sig och få barn med ganska nära släktingar.

Men ok. Det står längre ner att det ”stöder bevis”. Och det är inte hela världen. Men så kommer det här:

”Presenter Dallas Campbell, said: ‘Trying to navigate through the intense speculation and politics that surround one of the most famous characters in history is both daunting and thrilling in equal measure. 

‘Foolhardy perhaps! But using solid science and a truly multi-disciplinary approach we’ve finally been able to put to bed some of the myths and pre-conceived ideas that have surrounded his life and death, and hopefully add a new chapter that will ensure the Tutankhamun story continues to fascinate.'”

Jag betvivlar inte att just Tutankhamun har varit fokus för extra mycket spekulationer, men det är någonting inom mig som blir helvetiskt förbannat när åratal av historisk forskning viftas bort för att man nu har ”solid science”. Nej, de säger inte rakt ut att historisk forskning och egyptologi är skräp men eftersom man samtidigt framhåller hur saker som att Tutankhamuns föräldrar var syskon upptäcktes av Albert Zink genom att studera DNA är det tvivelsutan den bilden man ger. Historikerna har spekulerat i åratal. Nu vet man.

Men riktigt rabiat blev jag inte förrän jag kom till det här:

”With strong features cast in burnished gold, Tutankhamun’s burial mask projects an image of majestic beauty and royal power.

But in the flesh, King Tut had buck teeth, a club foot and girlish hips, according to the most detailed examination ever of the ancient Egyptian pharaoh’s remains.”

”Girlish hips”? GIRLISH HIPS?? För det första är termen ”girlish hips” knappast en allmänt vedertagen term för… någonting alls. För det andra framhåller skribenten hur man hade kunnat förvänta sig att en kille som Tutankhamun skulle spegla majestätisk skönhet och kunglig styrka som en motsats till att han hade handikapp och flickiga features. För en riktig man kan ju inte ha handikapp eller flickhöfter.

Jag har inte läst forskarnas rapport så jag kan inte säga var felet ligger, men att felet finns är pinsamt uppenbart på Daily Mail. Det finns ingenting av vad vi vet om historiska regenter som tyder att bredden på höfterna ska ha spelat in som annat än modedetalj. Eller vad sägs om det här som flickiga höfter:

Sannolikheten att någon annan än de inom den närmaste kretsen ens skulle ha sett Tutankhamuns höfter är synnerligen begränsad och hans höfter hade ingenting att göra med hur han framstod som farao. Ingen pekade på honom och sjöng retiga sånger om kung Tuts töntiga flickhöfter. Faktum är att inte ens hans klumpfot finns nämnd i några källor (låt vara att de skriftliga källorna från tiden inte direkt är uttömmande). Inte ens hans klumpfot måste ha haft betydelse för hans möjligheter att utöva kunglig makt. Och varken hans höfter, hans klumpfot, hans tänder eller ens det faktum att hans föräldrar var syskon måste ha haft betydelse för hur samtiden uppfattade hans manlighet. Det faktum att han fick en så tjusig mask tyder snarare på att det var så han uppfattades.

Vi ska passa oss väldigt noga för att applicera vår syn på manlighet på tidigare århundradens män. Och framförallt måste folk sluta framhäva ”makt” och ”flickigt” som motsatser. Halva jordens befolkning förtjänar bättre.

Tutankhamun (illustrated) was reliant on a walking stick thanks to his club foot, which may have been due to the fact that his parents were brother and sister

Kuriosa: Det där med hudfärg är ju knepigt, men ser han inte lite ljus ut för att vara fornegyptier…?

Mannen som krigaren

Maj16

Som en uppföljning till inlägget om mannen som jägare kommer här ett om mannen som krigare. Krigarmannen är ytterligare en av de där positionerna som är hypermaskuliniserade – alltså väldigt starkt förknippade inte bara med män utan med själva manligheten. Argumenten för att krigande är karlagöra låter ungefär likadana nu som de gjorde för några hundra år sedan; mannen är starkast. Det bara är så. I dag tycks många debattörer också framhålla testosteronets inverkan på mannen som en anledning, tidigare talade man även om att kvinnan med sin vekare fysik och sitt bräckligare sinne inte var lämpad för varken styrkeprov eller blodstänk. Summa summarum: mannen är av naturen född till krigare.

Att det genom historien varit flest män som krigat råder det knappast något tvivel om. Att det kan finnas biologiska förklaringar till det verkar troligt. Men ändå (ni visste att det skulle komma, va?) så finns det tre viktiga aspekter av bilden av krigarmannen som är värda att ta i beaktande när man talar om biologiska betingelser och mannen som krigare.

För det första så finns det genom historien en mängd kvinnor som gjort karriär som krigare.

Jean d’Arc på 1400-talet ledde den franska kungliga armén i flera avgörande slag under det Hundraåriga kriget mot England. Hon avbildas ofta i krigarmundering och blev helgonförklarad (av fransmannen, engelsmännen brände henne på bål som häxa).

Hua Mulan i 200-talets Kina tjänade i den kejserliga armén och även om det är svårt att avgöra hur mycket som är mytologi av berättelserna om henne ses hon som en historisk person.

I Sverige försvarade fruar slott och herresäten och anvisade trupper när det behövdes. Detta var förstås inte unikt för Sverige, utan var något som kvinnor över hela Europa gjorde när det behövdes, ibland i flera år. Det visar inte att kvinnor i allmänhet krigade, och det är svårt att veta i hur stor utsträckning de faktiskt deltog i själva slagen, men det visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor var tillräckligt insatta i krigets omständigheter för att leda trupper. Här ser vi Johanna av Navarra på slutet av 1200-talet (bilden är mycket senare) kväsa hertigen av Bar när han försökte starta uppror mot henne.

Antoine Louis Francois Sergent-Marceau:Jeanne de Navarre 1271-1304 Takes the Count of Bar Prisoner, engraved by Jean Baptiste Morret fl. 1790-1820 1788

Flera medeltida krigarordnar tog upp kvinnor, bland andra Tempelriddarna, Tyska orden och Order of the Garter, men förmodligen hade kvinnorna inte roller i armén utan runt om. Det fanns också ordnar bara för kvinnor, så som Order of the Hatchet som skapades efter att kvinnor hade spelat en avgörande roll i försvaret av staden Tortosa – de hade klätt sig i manskläder och kämpat med vapen i hand – på 1100-talet. I Order of the Glorious Saint Mary, skapad i Bologna på 1200-talet, kallades de kvinnliga riddarna militissa vilket indikerar att de också deltog i strid. Samma språkliga förändring skedde på andra håll i Europa, där man började skilja på chevaleresses (kvinnor som assisterade) och chevaliers (kvinnor som slogs). (Se bland annat Handbook to Life in the Medieval World, avsnittet om ”Women’s Arms” för sammanfattningar.)

Det hände alltså att kvinnor drog på sig rustning och gav sig ut i slag som ledare för ansenliga trupper. Till och med i tidsåldrar när rustningarna vägde 30 kg och kvinnor inte alltid sågs som myndiga.

För det andra har kvinnor fram till 1800-talet spelat väldigt stor roll i krig, inte bara på själva slagfältet utan också runt om, även om de inte gjort karriär. Nu var det långt ifrån så att kvinnor bara lagade mat och särade på benen för att glädja soldaterna, kvinnor var med och plundrade för att samla förnödenheter – ett synnerligen blodigt, fysiskt tungt och förmodligen också mentalt påfrestande uppdrag – bland annat i Europa under 1500- och 1600-talets krig. Men kvinnor har i andra samhällen spelat roll också på slagfältet. I Dahomey (nuvarande Benin) var kärnan av armén kvinnor i slutet av 1800-talet.

Av de folk som hade kvinnliga krigare (och det fanns många) innan kolonisation och ”modernisering” förändrade levnadsmönstren var det många som blev misstolkade av de vita män som beskrev dem. När vita upptäcktsresande kom till byar som styrdes av kvinnor sökte de upp och intervjuade de män som de antog hade makten, men fick en beskrivning speglad av det västerländska patriarkatet snarare än av de verkliga samhällen de skulle beskriva.

Men kvinnor har kämpat i strid både långt efter kolonisationen och i västerländska samhällen. I 1980-talets Zimbabwe utkämpades frihetskrig till vilka kvinnor till och med fick officiell militärutbildning. Kvinnor utgjorde förmodligen så mycket som en fjärdedel av soldaterna i Zimbabwe African National Liberation Army (om detta kan man läsa mer i Tanya Lyons Guns and Guerilla Girls). Även i Amerikanska likväl som i den Franska revolutionen deltog kvinnor aktivt i stridigheterna, men till skillnad från medeltidens kvinnor var dessa oftast inte ur de högre samhällsklasserna och därför inte namngivna. De kunde heller inte göra karriär inom det militära. Redan under medeltiden deltog dock även fattigare kvinnor i revolutionära stridigheter, så som i den stora Bonderevolten i England på 1300-talet.

Kvinnor kanske således inte deltog i samma utsträckning som män, men deras insatser i krigföringen var av avgörande betydelse ändå, genom vad som ibland kallas markservice. Dessutom finns det gott om kvinnor som faktiskt deltagit som soldater, eller på annat sätt medelst vapen hjälpt till i krig.

För det tredje är det väldigt oklart hur kopplingen mellan biologi och en lyckad krigarkarriär ser ut. Det vill säga, om biologi är vad som avgör vem som blir krigare eller inte måste krigets form vara sådant att män konsekvent är mer lämpade. Vi har inte tillräckligt mycket information om krigföring från ett så långt tidsperspektiv att det går att avgöra krigets relation till genetisk utveckling. Jag ifrågasätter inte att män i allmänhet är starkare än kvinnor och att det därför, som sagt, finns en koppling, men jag ifrågasätter om den alltid har varit avgörande och hävdar att krigande åtminstone i västvärlden under de senaste två tusen åren är ett manligt ideal snarare än en biologisk betingelse. För kvinnorna i Dahomey var inte fysiskt starkare än sina manliga samtida, och det finns ingenting som tyder på att deras testosteronnivåer skulle ha avvikit från andras. Kvinnorna i Dahomey blev krigare av socialt grundade faktorer, inte biologiska. Det finns alltså samhällen med andra kulturella värderingar där kvinnor är de ultimata krigarna. Västvärldens oerhört starka ideologiska koppling mellan manlighet och krigföring är exemplifierad i utvecklingen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då krigsteknologiska framsteg förändrade krigföring. Teoretiskt sett skulle teknologin ha kunnat överbrygga den biologiskt betingade svagheten hos kvinnor. Kvinnor hade kunnat bli piloter, tankförare eller ansvariga för biologisk krigföring, men istället sågs den teknologiska utveckling som för komplicerad för den svaga kvinnan att bemästra. Visst var det kvinnor som tillverkade teknologin i fabriker och industrier, men att använda den, det var att gå för långt.

Ytterligare en faktor som talar för att krigarmannen är en ideologi snarare än en biologisk nödvändighet är homosexuella i armén. Frågan om huruvida homosexuella ska tillåtas i armén har varit stor på många håll, men fullkomligt enorm i USA. Det finns nämligen många som menar att homosexuella män inte platsar i armén, trots att det enda som skiljer en homosexuell man från en heterosexuell man är vem de tänder på. Om vi återvänder till krigarstaten Sparta var homosexualitet allmänt accepterat i armén, och det faktum att en man ville ha sex med en annan man ansågs inte negativt påverka krigarförmågan – vilket det rent genetiskt heller inte borde.

Även om män är fysiskt starkare är det alltså inte självklart att män är mer lämpade för krig, eller att männen alltid är krigarna. Och det som många framhåller i dag, både i den nutida armén och i diskussionerna kring krigarmannens biologiska drifter, behöver nyanseras. Det är ett hypermaskuliniserat ideal, den där idén om den starke krigarmannen, men det idealet är historiskt och kulturellt betingat – inte biologiskt.

Det här tänkte jag på när jag fick en länk till bilder av en av de där stammarna i Peru som aldrig haft kontakt med den yttre världen, och där männen krigar och kvinnorna tar skydd. Bilden såg ut så här:

Uncontacted tribe in Brazil

Och jag vet inte varifrån de har fått informationen om vem som gör vad på den här bilden, om nu ingen någonsin varit i kontakt med stammen. Kanske det har funnits någon kontakt, kanske det någonstans finns bättre bilder än de här, men att utifrån de här bilderna dra slutsatsen att alla med vapen är män, det är ganska vanskligt. Om vi säger så.

Den onda manligheten

Mar30

Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:

”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.

Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.

Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.