Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så sumpar man tillfället att objektifiera män

Igår följde jag med oväntad spänning Ellos reklam för den nya kollektionen. Den börjar med en man som drar in magen för att vara attraktiv för den kvinna han står och väntar på. Sedan är det mannen i hissen som drar bort ett näshår i storleksordningen lian eftersom en snygg tjej kommer in i hissen. Därefter är det mannen som i lugn och ro avnjuter sitt kaffe när han får syn på en kvinna, varpå han i all hast knäpper sin skjorta som varit öppen nästan till naveln.

Och jag sitter nästan och jublar av förtjusning! Äntligen gör man reklam som visar männen som objekt, som fåfänga, som villiga att anpassa sig för kvinnor! Undrens tid är inte förbi, och så vidare.

Men så möts man av det här:

och ett hurtigt ”Mode som gör skillnad”. Men hallå! Här sumpar man världens chans att för en gångs skull göra männen till objekt och lyckas istället vända den lovande starten till en sensmoral om att kvinnors värde ligger i deras utseende. Snyggheten kvinnorna uppnår genom att klä sig i Ellos nya kollektion belönas med männens uppskattande blickar och manlig uppmärksamhet; sånt där som kvinnor nästan överallt får höra är meningen med livet. Ellos är glada över att få hjälpa till. Själv tycker jag inte att den utseendefixerade objektifieringen behöver mer hjälp.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad är sexigt hos män?

Den alltid intressanta Hannah skriver om den nästintill obefintliga manliga objektifieringen. Det där med att många män inte vet att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Att många män aldrig får känna uppskattning på det viset. Därför frågar sig Hannah, och nu också jag, vad som egentligen är sexigt hos män, rent fysiskt.

Och allt jag kan tänka på är ”när han har förstånd nog att ta av sig strumporna”.

Men visst finns det en djupare och viktigare dimension i den manliga objektifieringens obefintlighet, särskilt när den kontrasteras mot den synnerligen utbredda kvinnliga objektifieringen. Jag själv, liksom många andra, som försöker tänka till kring vad som är sexigt med män tenderar till att lyfta fram egenskaper snarare än utseende. Den sexige mannen spelar gitarr. Den sexige mannen sjunger också. Den sexige mannen är stark som en oxe men kan klättra i träd för att rädda små mjuka kattungar. Kvinnors sexighet däremot brukar mätas i utseende: en utvald kroppsdel med adjektivet ”stora”. Stora ögon, stora bröst, stor rumpa. Hannah, och många med henne, konstaterar att många män faktiskt vill bli lite mer objektifierade.

För let’s face it. All objektifiering, om vi nu ska tolka det som fokus på yttre istället för inre kvalitéer, är inte nödvändigtvis av ondo. Som gammal skruttig tvåbarnsmorsa måste jag ju erkänna att om främmande människor påpekar att någonting med mig är snyggt eller sexigt (och det händer inte så ofta men jag fortsätter att intala mig att det är för att jag inte går ut) är min reaktion väldigt sällan negativ. Om vi säger så. En kille som jag minns som riktigt snygg men som kan ha varit Frankensteins deformerade lillebror utan att jag hade brytt mig om det kom fram till mig just när jag och några vänner skulle gå från en bar mitt i natten. Han tog min hand, såg mig i ögonen och utbrast: Oh no! You’re leaving? Just when you realize you’re in love she’s gone!

Det lever jag fortfarande på. Och lär göra jävligt länge ännu. Men hur många killar är det som får uppskattande kommentarer av kvinnor? Hur många kvinnor är det som tar modet till sig att objektifiera lite? Är det kanske dags att börja? Jag och min man har en vanligt förekommande dialog som oftast utlöses av att jag ber honom hålla käft och koncentrera sig på att vara snygg, till vilket han svarar ”oh, treat me like an object” och jag svarar ”shut up, ash trays don’t talk”. Men kanske ni har några andra förslag?