Etikett: Mammahjärtat

Skilsmässor · Vardagslivet

19

CharlotteLämna en kommentar

Min äldsta unge har fyllt 19 år. Helt galet hur tiden rinner iväg. Det var ju inte länge sedan jag för första gången satt med honom i famnen och tittade in i hans underbara, mörka ögon. Han var så lugn. Låg bara nöjd och tittade tillbaka. Insöp allt runt omkring honom med stilla nyfikenhet.

Nu är han huvudet längre än mig, men har kvar samma lugn och samma nyfikenhet. Tonårsfasoner, jo visst, och ibland så luras man att tro att han inte hört ett skit man sagt, men jag förundras ständigt av hur mycket av det som händer omkring honom som han faktiskt har hört, sett och ofta förstått på ett mycket större och förunderligare sätt än vad jag har.

Han lärde mig att bli mamma. Även om det ibland har varit hjärtskärande tunga lärdomar är jag tacksam för dem.

Ni som hängt här länge vet att han ett tag efter skilsmässan valde att bo mer hos sin pappa. Inlägget om hur galet ont det valet gjorde är ett av de mest lästa jag har skrivit och ni är många som har hört av sig och varit i liknande situationer. Så här, typ sju år senare, kan jag dela med mig av några reflektioner.

För det första: det är en av de värsta upplevelserna jag har haft. Skilsmässan var en dans på rosor i jämförelse. Jag har förstås varit hans mamma hela tiden, men eftersom han inte har bott tillsammans med mig så har jag inte fått vara förälder. Om ni förstår vad jag menar. Den uppfostrande rollen kunde jag inte ta.

För det andra: Ungens väl och ve är det viktigaste. Min sorg är inte hans problem och jag försökt att helhjärtat stödja hans beslut. Jag tror att det har lyckats. Jag hoppas det.

För det tredje: Jag är otroligt nöjd över att jag genom det här har stått för vad jag tycker är viktigt, och hållit fast vid mina värderingar. I mitt hem följer man vissa regler och vi behandlar varandra på ett visst sätt. Jag har valt att ställa krav på barnen för att jag tror på deras kapacitet. Som en del av min tro på deras kapacitet har jag valt att ”ta fighter” med dem när jag upplever att de inte följer regler eller behandlar varandra bra. När föräldrarna inte bor ihop finns möjligheten för barnen att komma komma bort från det och det är som förälder galet svårt att stå för det man tror på när man kanske skulle kunna böja sig. Så ja. Enkelt är det inte, varken filosofiskt eller praktiskt, men jag tror att det är viktigt och det har varit min ledstjärna.

Och ungen? Han är så jävla fin. 19 år. Min baby.

Vardagslivet

Övermäktigheten

Charlotte1 kommentar

Det är verkligen fascinerande hur fysiskt trött man kan bli av psykiska påfrestningar. Jag tror att varenda käft som någonsin haft någon sorts psykisk överbelastning (utbrändhet, anpassningsstörning, depression, whatever) kan vittna om att det inte sitter främst i huvudet. Det sitter i kroppen.

I händer som inte orkar hålla taget. I blytunga ben som inte vill bära. Kramp i muskler man inte visste man hade som ändå inte vill fungera när man behöver dem. Ögonlock som knappt hålls uppe. Hjärtklappning av ansträngningen att ställa in mjölkpaketen i kylen. Mjölksyra i armar och axlar av att tvätta håret.

Och det går liksom inte att sova av sig det. Tröttheten är kvar ändå.

Jag får tipset om att göra sånt jag tycker om att göra, men jag orkar inte. Ibland tror jag att jag ska orka men så tar det slut. Det ska väl erkännas att jag annars också är bra på att starta projekt och inte bäst på att avsluta dem, men då brukar det vara för att jag hittar något annat jag hellre vill göra – inte för att jag ger upp. Min studsiga hjärna tar liksom bara ett studs nu. Och gör inga mjuklandningar.

Psykologen frågar om jag klarar mig och jag svarar att jag inte förstår vad hon menar. ”Säg om du känner att det blir övermäktigt” förklarar hon, som om det skulle klara upp något. Och jag tänker på då för tre år sedan när jag hade spytt i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset och sedan var hemma med en då treårig Gabriel. På när socialen skulle komma och hjälpa till med städning och matlagning men Gabriel kom hem från dagis med vinterkräksjukan och det bara var han och jag igen.

”Övermäktigt”.

Jag tror inte att jag vet vad det är riktigt. Och jag vet inte om det betyder att jag liksom gett upp inför att min situation har varit övermäktig redan länge, eller om jag helt enkelt inte kommit dit än. I mitt stilla sinne tror jag att det är det första. Om situationen inte hade varit övermäktig hade jag ju inte varit sjukskriven ju.

Vardagslivet

Ät inte snö som blivit gul

CharlotteLämna en kommentar

Lille Gabriel har, nu 4,5 år gammal, börjat överlägga med sig själv. Ibland antar jag att han använder det som ursäkt för att han inte tänker sluta prata trots att han vid upprepade tillfällen blivit ombedd att göra det. Som på kvällarna när han ska sova. Då pratar han med sig själv (eller katten – men vem gör inte det om kvällarna liksom).

Så en morgon vid frukostbordet satte han allvarsamt sin lilla hand på min arm, lutade sig närmare mig och sa med stadig röst:

”Mamma, i dag tänker jag inte äta snö på dagis.” Snöätande är, som alla vet, en konstant diskussionsfråga med barn av den här åldern. Jag berömde honom. Påpekade att det var ett moget och bra beslut. Så höll han upp ett mycket viktigt pekfinger och förkunnade att han behövde prata med sig själv varpå han satte sig och stirrade ut i ingenting.

Sedan såg han på mig igen, log med hela ansiktet och konstaterade krasst ”näe, jag äter nog snö i dag också”.

Barn alltså. Bäst i världen.

Vardagslivet

16

Charlotte1 kommentar

För 16 år sedan satt jag på Barnmorskeinstitutets sjukhus med en pinfärsk liten unge i famnen. Han var ett dygn gammal och det var jag också. Jag hade ganska precis ätit en hel prinsesstårta själv because I’m worth it och mådde jättebra och jättedåligt samtidigt. Det hade varit en fruktansvärt lång och onödigt dramatisk förlossning som jag förstod väldigt lite av, inte minst för att barnmorskan bara pratade finska. Det var tur att jag inte visste vad de närmaste månaderna skulle föra med sig i form av sömnlöshet och bröstinflammationer och blodförgiftning och felsydd, infekterad episotomi och ett känsloliv som var överallt hela tiden.

Jag bara satt där med en hel prinsesstårta i den mage som just rymt en baby och tittade tillbaka in i de mörkaste och vackraste ögon jag någonsin sett. Han grät inte. Bara låg där och tittade. Sög i sig världen. Sög i sig mig, bröstmjölk och själ. Och jag älskade honom mer än jag någonsin älskat någon. Har älskat honom varje dag sedan dess, även när han inte gjort det alldeles enkelt.

I går fyllde han så 16 år. Han är nästan ett huvud längre än mig nu. Är den som får öppna burkar och ta ner saker från översta hyllan. Han vet så mycket saker, lär sig fortfarande orimligt snabbt. Och han har kommit upp i den åldern att det börjar lysa igenom att han till skillnad från vad det ibland har känts som faktiskt har lyssnat på vad jag sagt. Låtit mig bidra till den han har blivit. Åtminstone lite.

Men allra mest fortsätter han förstås att gå sin egen väg. Och jag är tacksam för varje dag jag får följa honom.

Skilsmässor

Mors dag och identitetskris

Charlotte2 kommentarer

I går var det Mors dag i Finland. Det var en sjuhelvetes tung dag, måste jag erkänna. Som ni redan vet har mitt äldsta barn redan länge bott mestadels hemma hos sin pappa, men även dottern har meddelat att hon vill bo mer hos pappa. Och jag har slungats in i någon sorts identitetskris. Sedan jag fick barn för över 15 år sedan har jag först och främst identfierat mig som mamma. Ingen annan roll (som till exempel fru eller forskare) har varit viktigare. Ingen annan roll har givit mig mer och ingen annan roll har jag värdesatt lika mycket. Jag har inte levt genom barnen, men jag har tveklöst levt med dem – rättat in mitt liv efter deras behov.

Jag vet inte vem jag är när jag inte först och främst är deras mamma. Och när jag inte vet vem jag är kommer jag inte riktigt ifrån känslan att jag inte är någonting alls.

Två saker har hållit mig över ytan. Den ena är förstås Gabriel, som fortfarande (på gott och ont) är i den åldern att han sover på mitt ansikte och sitter i mitt knä när jag går på toaletten. Den andra är min pojkvän, som har visat sig ha en naturlig fallenhet för att navigera mina känslostormar.

Så Mors dag var tung. Visst är jag fortfarande trebarnsmamma, tekniskt sett, men det är bara ett av dem som jag faktiskt får dela vardagen med. Och jag kan inte klä i ord hur ont det gör. Mors dag firades inte alls här hemma. Det kändes bara fel.

Samtidigt försöker jag vänja mig vid nya identiteter. Undersöka vem jag kan vara när det har blivit plats för något annat än barnen. Inte för att jag egentligen på något sätt skulle vilja det, men som en överlevnadsmekanism. En fokusförflyttning bort från det stora svarta hålet och avgrundens kant, mot soluppgångar och nya dagar.

Och jag försöker hålla fast vid att barnen ju trots allt har det bra. Det är, givetvis, det viktigaste.

Vardagslivet

Saknad

CharlotteLämna en kommentar

När man får en bebis i en nyfamilj och det finns äldre barn från ett tidigare förhållande faller det sig rätt naturligt att man oroar sig en del för hur det ska gå. Mest oroar man sig förstås för de äldre barnen. Hur ska de ta en bebis? Kommer de att känna sig åsidosatta? Som att de inte passar in i den nya familjen? Det är säkert helt relevanta aspekter att fundera över, särskilt om de äldre syskonen inte är så väldigt mycket äldre.

Men ska jag vara ärlig så är det där ju frågor man ställer sig när det finns äldre syskon och en baby är på väg oavsett hur familjekonstellationen i övrigt ser ut och det behöver verkligen inte vara en nyfamiljssak att äldre syskon känner sig avundsjuka eller åsidosatta, eller för den delen att man gör sitt yttersta för att de ska slippa sådana känslor. Som mamma var jag nog lika orolig (eller mer) över Vilhos själsliga liv när lillasyster Tilda föddes när han var två, som jag har varit nu tio år senare när lille Gabriel kom. Ja, och förmodligen på grund av åldersskillnaden så har det varit betydligt lättare den här gången. Jag vet ju att kärleken räcker för ett barn till och de två äldre är stora nog för att förstå det också.

Jag läste någonstans att det där med veckovis boende för de äldre barnen och att komma hem till ett bebishem varannan vecka är småpotatis. Den som har det jobbigt är det yngre syskonet när de äldre försvinner. Det tror jag är helt sant.

Varje morgon brukar jag och Gabriel gå och knacka på hos syskonen, för att se till att de gör sig färdiga för skolan. Idag var det ingen som öppnade. Idag låg det inga syskon i sina sängar och skojade sömnigt med sin bror. Det är det här som kommer att bli det största bekymret tror jag. Saknaden efter syskonen.