Vardagslivet

En bra sak och en dålig

Dålig sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet.

Bra sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet och fick, då när jag inte själv ens får hålla i ratten, äntligen chansen att knäppa ett foto på den underbart vackra nejden.

20130304-123057.jpg

Vardagslivet

Rumpnissar

Nu har jag och min högt vördade make gett Tilda ovärderliga insikter kring det emellanåt besvärliga tonårslivet och därtill färdigheter att hantera dessa. Vi satte nämligen upp en lätt improviserad teaterföreställning som vi på grund av scenografiska effekter och manusets subtila hänvisningar till klassisk litteratur valde att kalla ”Rumpnissarna”. Tilda har nu både lärt sig att hennes föräldrar är oförbätterliga töntar och att den rätta reaktionen är att rulla med ögonen så mycket att man nästan välter.

Vardagslivet

En av många saker jag och min make kommer att behöva diskutera senare

Vid matbordet.

Jag: Don’t laugh at him (Vilho)! You’ll only encourage him!
Maken: But he showed his ass at the dinner table! That’s frkn hilarious!

Vardagslivet

Tänk så olika det kan vara!

Jag säger inte att vi blev en smula osams igår eller så, men jag skulle vilja rikta ett tack till den stackaren på Brazi-jutsun som sparrade med min högt vördade make senare på kvällen. Han som tydligen fick sig sitt arsle serverat på ett fat. Jag fick blommor.

20130201-102528.jpg

Vardagslivet

Och ändå är det svårt med att räkna ut konsekvenser

I vad som blev slutet på den så att säga verbala delen av en diskussion:

Maken: Isn’t it cool how I know exactly what you’re going to say. It’s like I’m a ninja.

Vardagslivet

Stoppa korv

Eftersom både jag och min högt vördade make älskar att laga mat brukar det bli en hel del sådant inför jul. Till exempel gör maken julkorven helt från början. Eller alltså. Vi har inga grisar, vi hade inte ens grisar innan korvtillverkningen började, men vi gör korv nästan helt från början.

Barnen älskar att hjälpa till och i år har de båda två blivit stora nog för att faktiskt vara till hjälp. Vilho stoppade så många korvar och vevade köttkvarnen så frenetiskt att han vid läggdags kom och förklarade att om hans armar var människor så hade den här armen (den som inte vevat) frågat den här armen (den som vevade) hur i hela friden den orkat. Katterna väntade tålmodigt runt bordet. Själv är jag mer för att baka vackra grejer och lite mindre för att med våld slaska i malna djur i en gristarm. Men det är ju så olika det där.

korv

Resterna av korvstoppningsverkstaden förpassades till en soppåse som ställdes utanför dörren i väntan på att någon (läs: maken) skulle orka bära den hela vägen bort till sophuset på andra sidan parkeringen. Med tanke på våra egna tre katter och resten av grannskapets diton var det, så här i efterhand, kanske inte en helt välgenomtänkt idé, även om katterna inte verkar ha misstyckt alls. Exakt hur grannarna kommer att reagera på att det numer hänger en bit gristarm i deras buske på andra sidan staketet återstår att se. Lite glitter på det där och det slår de helvetes blinkande färggranna ljusen grannarna på andra sidan har i alla fall.

Vardagslivet

Otäcka barn

Peppe skrev om det där med hur ens barn ibland kan nära på skrämma livet ur en. Inte så där som när de gör något farligt liksom, utan som när de gör något som skulle ha fått Hitchcock att pissa ner sig. Själv är jag paniskt rädd för vampyrer, vilket inte passar speciellt bra ihop med att ha en son som tappat sina framtänder och numer sportar ett första klassens vampyrgap. Inte blir det heller bättre av att han nu är inne i en fas när han enligt egen utsago ”bara inte kan låta bli” att gömma sig i tid och otid bara för njutningen i att folk skriker för livet när han hoppar fram. Och jag skriker. Varenda. Jävla. Gång.

Jag har försökt prata med honom om det där att jag blir så rädd att det inte är roligt, men det argumentet faller rätt platt eftersom han skrattar så han knappt får luft. Så nu har jag försökt att dra en sugar coated variant av sanningen; att om han skrämmer mig så där så är min första reaktion att ge honom en liten knäpp på näsan. Med knytnäven.

Min man kan intyga att det inte är något jag säger för att vara otrevlig. Vad som mellan oss allmänt brukar kallas för Incidenten visade med all önskvärd tydlighet att det nämligen är just så jag reagerar. Det var så här, förstår ni, att jag ville titta på True Blood för att alla sa att det var en så himla bra serie så en sen kväll bänkade jag och min högt vördade make oss framför TVn. För säkerhets skull höll jag för ögonen så att jag bara såg ena hörnet av TVn, men när den första vampyren dök upp gick det ändå inte bättre än att jag i ett allt annat än värdigt tillstånd, uppkrupen i fosterställning i en fåtölj, med händerna för ögonen, skrek något nyanserat och behärskat i still med ”STÄNG AV FÖR I HELVETE JAG KLARAR DET INTE”.

Därefter gick vi för att borsta tänderna och när jag står där med ännu rusande hjärta och försöker intala mig själv att jag är en jävla fjolla tittar min make på mig. Och jag tittar tillbaka på honom. Och så gör han någon i ärlighetens namn jävligt konstig knackig rörelse med huvudet varpå jag… ni vet… knäpper honom lite på näsan. Med knytnäven. Utifall att han tänkte förvandla sig till en vampyr. Han påstod sedan att han bara tittade på sig själv i spegeln bakom mig och att jag var oresonlig och våldsbenägen. Personligen är jag övertygad om att det är just så en vampyr skulle säga om den försökte lura någon.

Hur som helst. Jag väntar på att Vilhos nya framtänder ska växa ut.

Som om det inte vore nog, vilket det faktiskt vore, så roar sig Tilda med att stå vid fönstret och skrika ”MAMMA TITTA DÄR!” samtidigt som hon pekar på något där ute i mörkret. Hon tänker på söta små tomtar som kollar vilka julklappar barnen borde få. Det gör inte jag.

Dessutom har båda barnen den här kvällen uppfört sig så att den där tjejan i Exorcisten plötsligt framstår som en riktigt välartad och trevlig liten unge. Mina stackars nerver nu alltså. Hade jag druckit alkohol så hade det här varit en sån kväll då jag hade kunnat tänka mig en liten whiskey. Direkt ur flaskan.

Historikerns historier · Vardagslivet

Jag borde inte ha frågat min man

Funderar på att testa den nya tröjan.

Jag: So, sweetheart, what do you think about this?
Maken (lärt sig att titta upp innan han svarar): Looks fine!
Jag: You sure?
Maken: Sure.
Jag: But I’m going to a lecture. Is it not… too low cut?
Maken: Too low cut?
Jag: Hmm… Since it’s a lecture and all.
Maken: Sorry. Too. Low. Cut?
Jag: Well, yes.
Maken: I don’t understand the question.


Så om jag nästa gång tittar mer i spegeln och litar mindre på min makes omdöme.

Vardagslivet

Klara sig själv

Min högt vördade älskade make var i Frankrike förra veckan, så jag skötte hela alltet här hemma själv. Tvättade, lagade mat, körde ungar till dagis och förskola, jobbade, hämtade samma barn och ibland några till, lekte, lagade mat, städade, tvättade, slocknade och började om igen. Och grejen är den att det inte ens var särskilt svårt. Visst hade jag inte direkt något överskott av det där småbarnsföräldrar brukar kalla för egentid och minns som något man hade förut men inte förstod att uppskatta, och visst var jag lika klämkäck och engagerad som en zombie igår, men samtidigt gick det bra.

Och ska jag vara riktigt ärlig är huset renare och snyggare när maken är i Frankrike. Jag kan hålla fortet. Jag kan ordna allt själv. Jag behöver inte honom.

Kanske är det några som blir förfärade nu. Några som tycker att man inte får säga så där. Men det är helt sant. Jag är inte beroende av honom. Och vet ni vad? Det är den bästa känslan i världen att kunna sitta ner på kvällen och ha klarat allting själv, känna min egen styrka och veta att jag kan. För att sköta mina barn, mitt jobb, mitt hus behöver jag i grund och botten bara mig själv. Det är den här känslan jag skulle önska att så många som möjligt fick uppleva, den där att man alldeles helt på riktigt och statistiskt bevisat (barnen klarade sig, huset står kvar) är bra nog.

För i dagens samhälle finns det en obehagligt romantiserad syn på parförhållanden som vi alla får tryckta ner i halsen men som framförallt flickor får lära sig att de måste upprätthålla för att inte världen ska gå under. Tvåsamheten är det vackraste som finns. Ensamheten är farlig. När man hittar mannen i sitt liv blir man hel, man kan inte leva utan honom, han förstår att man är vacker och med honom vill man dela allt. Varför är detta något som så många ser som Målet, som det mest romantiska i världen, och inte som början på ett riktigt stort problem?

Att jag helt glatt skriver att jag kan leva utan min man och att jag inte går sönder om han inte finns vid min sida betyder inte att kärleken är död. Tvärtom. För när jag sitter nöjd på kvällen och njuter av tystnaden när barnen somnat så saknar jag honom när han inte är där. Inte för att jag inte klarar mig utan, inte för att jag inte är hel som jag är, utan för att han tillför något i mitt liv som jag vill ha – något som gör mitt liv lite bättre. Han är inte någon jag är beroende av utan någon jag vill ha. Och jag menar absolut inte att jag inte skulle gråta mig röd och puffig om han lämnade mig för det skulle jag. Inte heller menar jag att man inte ska vara där för varandra, att stötta och hjälpa och ibland bli lite obekväm för det ska man. Men samtidigt måste man kunna klara sig själv för det är en oerhört tung börda att lägga på någon, den där tvåsamheten där man inte kan leva utan den andre. Det är inte romantiskt, det är förödande.

För seriöst, hade vi inte sett Colin Firth för vår inre blick, hört regnet smattra mot paraplyet och svagt uppfattat de ljuva tonerna från en vacker sång hade romantiken i liknande kärleksförklaringar varit stendöd. Tänk er tröttheten när man bär för mycket, den gråa vardagen, snöslask och blekfeta Berra istället. ”Jag kan inte leva utan dig”. Man ba’ nähä. Tough shit.

Vardagslivet

Det är inte som att jag är bitter eller så

Min högt vördade älskade make är på jobbresa till Frankrike där det är typ 10 plusgrader och solsken. Hans jobb går ut på att åka runt till olika trevliga slott och prova viner och kulinariska specialiteter.

Här hemma är det 5 centimeter halvfruset snöslask och ingen har städat kattlådan.

Patriarkaliskt förtryck i sin mest utstuderat ondskefulla form!