Nyhetsplock

På tal om kunskapsförakt

Vi talar ju ibland om det där med kunskapsförakt, hur folk inte respekterar varken andras kunnande eller utbildning, och om hur folk glatt blandar ihop sina egna åsikter med vad som kan betraktas som vedertagen fakta. Normalt tycker jag att det är oroväckande utveckling som inte borgar för ett öppet och innovativt samhälle. Och så kommer den nya regeringen, som jag hjälpte till att rösta till makten eftersom jag förväntade mig att de ville satsa på utbildning och allmänbildning, och stryper finansieringen för tre bärande, humanistiska institut i Medelhavsområdet. Bara så där.

Utan att göra utredningar. Utan att förstå konsekvenserna. Kunskapsföraktet har gjort en budget.

Ett av problemen är säkert att de inte förstår vad humanistisk forskning bidrar med, eftersom det inte går att mäta i direkt avkastning. Det är kanske lättare att stödja teknik och naturvetenskap, där man kan beräkna hur mycket pengar man tjänar på det. Många tänker sig säkert också att det är på grund av naturvetenskapen som vi kommit så långt, att det är naturvetenskapen som skiljer oss från vår oupplysta historia och som är fundamentet i vår avancerade civilisation.

Har ni hört talas om medeltiden? Fint. Har ni hört talas om renässansen, som kom liksom efter medeltiden? Leonardo da Vinci? Michelangelo? Niccolò Machiavelli? Empirisk bevisföring? Logiskt resonemang? Allt det hör till den tidiga humanismen. Allt det som vände vårt samhälle från medeltiden (som ni vet att jag älskar) mot den moderna tiden skapades av humanisterna. Ingen av de tidiga humanisterna hade dock kunnat verka om det inte vore för att de finansierades av rika mecenater och visste att kunskap och bildning sträcker sig bortom geografiska gränser. Hur tror ni det hade gått för Galileos forskning om någon tvingat honom att budgetera för den och se till att gå på plus? Hur tror ni det hade gått för David Hume, Erasmus och Petrarcha om någon sagt till dem att det inte finns värde i institut annat än i hemlandet? Humanisterna lade grunden till naturvetenskapens framväxt och den vetenskapliga metoden. Humanismen är vad som kännetecknar vårt bildningsideal och som har skapat det fria, öppna samhället.

Det är samma principer som den humanistiska forskningen i dag bygger på. Att ju mer vi vet om hur vi människor och de samhällen vi bygger fungerar desto bättre kan vi göra dem. Att samhällen, ledare och invånare går att studera och bör studeras. Att vår historia är en del av vår nutid. Och framförallt att det finns ett egenvärde i kunskap.

Alla ska läsa Christines lysande inlägg i frågan och sedan skriva under namninsamlingen mot nedläggningarna.

Om ni därefter inte känner er tillräckligt nedslagna kan ni läsa det finska Undervisnings- och kulturministeriets pressmeddelande om hur forskningssystemet bör förnyas. Minister Kiuru menar att

”Finlands mål är att uppnå produktivitet, ekonomisk tillväxt samt internationell konkurrenskraft som baserar sig på kunskap och kompetens. Detta sker genom att man specialiserar sig på områden som kräver hög kompetens.”

Hon har uppenbarligen inte heller förstått vad vetenskap och forskning de facto går ut på, det vill säga att ta fram nytt kunnande. Och dessutom: om man vill att folk ska specialisera sig på områden som kräver hög kompetens skulle en väldigt bra start vara att låta de som har den höga kompetensen syssla med forskning istället för att värja sig mot byråkrati och sköta alla de indragna assistenttjänsternas sysslor. Som ett litet tips bara.

Uncategorized

När det är större att tänka rätt

Som ni vet är jag med i diverse diskussionsgrupper med inriktning mot genus och som ni vid det här laget också vet är det långt ifrån alltid som jag känner mig särskilt hemma i de där grupperna. I dag var det någon på en grupp för genusmedvetet föräldraskap som ställde en fråga om medfödda betingelser. Hon funderade över hur det kommer sig att samma genusmedvetna människor som hävdar att kön bara sitter i normer och är något man socialiseras in i också kan ställa sig bakom transpersoners känsla av att vara felkönade. Tanken på om transpersoner inte skulle finnas i en värld där kön var helt oviktigt kom upp.

Inte alldeles oväntat brakade helvetet lös.

Någon menade att cispersoner minsann inte ska sitta och föra intellektuella diskussioner om transpersoners existensberättigande. Ordet ”transfobi” slängdes i vanlig ordning i väg. Folk kände sig så kränkta att de yrkade på att hela tråden borde stängas ner.

Och det är liksom där någonstans som jag känner vanmaktens raseri och bara vill ge upp att alls försöka hänga på diskussionsgrupper för genusfolk för vad i helvete håller de på med? Det är så viktigt att man håller sig inom de snäva ramar som det ”fria” genustänket skapat att första som ens vågar sig i närheten av gränserna får en pöbel på sig. Jag har också blivit kallad transfob. Det var när jag, i mitt eget tycke lugnt och sansat, försvarade några andras rätt att inte använda ordet hen om de inte kände sig bekväma med det. Till saken hör dessutom att alla de som inte ville använda hen var överens om att om de träffade någon som såg på sig själv som hen skulle de givetvis respektera det och att alla hade rätt att använda det om de så ville. Grejen var bara att de inte kände sig bekväma med att använda det ex tempore. När jag menade att det måste vara deras rätt att inte använda ordet och att det knappast var något att bråka över blev vi allihopa beskyllda för att vara transfoba troll som inte hade där att göra.

Dagens katastrofala fråga rörde inte transpersoners existensberättigande. Inte överhuvudtaget. Det var en känslig, smart och relevant fråga om genus. Är det något som transpersoner visar så är det ju nämligen att kön inte alls är så enkelt som att vi skolas till att vara man eller kvinna. Om så vore fallet skulle ju ingen kunna felkönas för det skulle bara vara att ”skola” den personen till att matcha kön och det går inte. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner mig som kvinna, men jag är innerligt tacksam för att jag även inför omvärlden är kvinna och aldrig har behövt slåss för min rätt att vara det. Det skulle vara lätt för en sådan som mig att ta för givet att allt det som gör att jag definierar mig som kvinna är sådant som samhället lagt på mig för jag har aldrig upplevt den konflikt som blir när man felkönas. Så är det dock inte för alla.

Det kan inte råda några som helst tvivel om att vi föds med könskomponenter som går bortom det biologiska könet. Däremot är det mycket oklart hur de komponenterna ser ut. Ofta kallas de mentalt kön och är det kön man själv upplever sig som. Att vara kvinna eller man är dock inte det samma i dag som det var för 500 år sedan eller vad det är i andra kulturer. Det vi kallar ”man” och det vi kallar ”kvinna” är bundet till tid och rum och det har aldrig funnits bara två genus – två binära vägar att vara manlig eller kvinnlig. Det där är grymt komplicerade grejer utan självklara svar. Som jag ser det är det enda man kan göra att lyssna på dem som känner att de hamnat i kläm, att respektera att andra inte upplever kön på samma sätt en själv och att vara öppen för nya perspektiv. Inget av det är dock liktydigt med att skrika transfob.

För nej, ingen borde diskutera transpersoners existensberättigande. Det borde vara alldeles självklart att samma rättigheter ska gälla alla oavsett kön, sexuell läggning, inställning till LOL-cats och whatever. MEN nota bene! Det är inte per definition transfobiskt att filosofera över genusöverskridande eller att diskutera faktorer bakom kön och genus. På ett fundamentalt plan handlar det om något så enkelt som att alla vi som uppfyller cisnormen behöver lära oss om hur det är att inte göra det (vare sig vi vill eller inte). Ingen vill dock vara transfob och så länge andra cispersoner anklagar folk för att vara transfob för vad som uppenbart är ärliga och uppriktiga funderingar kommer vi bara åstadkomma en terrorregim av korrekta saker att säga och nackskott för alla dem som tänker fritt. Det handlar inte om att skapa ett trevligt debattklimat (det finns inget att debattera) utan att skapa ett fritt och öppet diskussionsklimat (för det finns massor att diskutera). Skräm inte nyfikna till tystnad.

På ett annat plan handlar det om möjligheten att vetenskapligt undersöka genus. Jag menar på intet sätt att det var vad som gjordes i gruppen för genusmedvetet föräldraskap, men jag hävdar med bestämdhet att det var ett litet spår av sådant tänkande. Ett ifrågasättande – inte av transpersoners existens utan av alltför många människors förutfattade meningar om vad genus är. Gränstrakten mellan genus och biologi är svår och behöver utforskas mer. Det kommer att gynna oss alla, men kanske främst dem som inte är cis. Vi ska inte ta saker för givet.

 

 

Vardagslivet

Föräldramöte

Jag är på föräldramöte på barnens skola. Jag är den där svensken som tjatar om genus. Att sitta tyst och inte lägga sig i sket sig någonstans där när det blev tal om hur pojkar och flickor inte kan sporta tillsammans för att man sedan har en massa gråtande flickor.