Etikett: Livet

Vardagslivet

Det här med att gå ner i vikt

CharlotteLämna en kommentar

Efter julen brukar diverse motionsanstalter uppleva ett rejält uppsving i besökarantalet. Själv grubblar jag mycket över det där med vikten. Teoretiskt sett är jag överviktig. I praktiken är det rätt skönt med ett visst lager späck i vinterkylan. En del av mig vill gå ner i vikt. Länge har jag trott att det är den där delen av magen som efter två graviditeter ser ut som en zebra som lagt sig att dö över mina lår. När jag graciöst hoppade upp i min mans famn och nästan skickade honom till sjukhus med sprucken mjälte av ansträngningen att fånga mig fick jag, förutom ett uhmpf, en uppenbarelse. Jag vill inte gå ner i vikt på grund av min egen fysik utan på grund av de fysiska lagarna om gravitationens inverkan på massa.

För om sanningen ska fram…

Jag vill ha det så här:

Och när jag har dansat färdigt, då vill jag ha det så här:

Kanske jag istället borde skicka min man till gymmet så att han orkar bättre? Jo, det lät som en bra lösning.

Vardagslivet

Snälla barn och julhandlande

CharlotteLämna en kommentar

Igår kom jag på den spännande idén att jag efter dagis skulle ta med mig barnen till ett enormt köpcentrum för att handla julklappar. Med två trötta och hungriga ungar var det förstås kanske inte så genomtänkt, men efter ytterligare en regnig decemberdag med en timmes halvtaskigt dagsljus kände jag ett visst behov av stark belysning och syntetisk lycka.

Och till min stora förvåning uppförde sig barnen som små änglar, trots tre timmars(!) shoppande. Jag ska inte ge några ingående beskrivningar men om vi säger så här: ungarna skötte sig så bra att jag övertygades om behovet av en sån där mus som sjunger We wish you a merry Christmas. Då har man haft snälla ungar.

Vardagslivet

Drömhuset

CharlotteLämna en kommentar

Enligt en undersökning är drömhuset för en svensk en herrgård på landsbygden. Det ska vara ett lyxigt kök och gärna sjöutsikt. Hear, hear! Jag skulle inte tacka nej!

Mitt eget drömhus är sådär 400 kvm på hyggligt gångavstånd från metron, med utsikt över havet och en enorm trädgård med plats både för ett efterlängtat woodland och ett rejält växthus.

Till det skulle jag förutom en bättre inkomst även behöva någon som städar – erfarenheten säger att det knappast görs av någon i den här familjen – och tillräckligt långt till havet för att barnen inte ska riskera att drutta i när de är ute och leker. Dessutom borde de andra lyxvillorna i omgivningen bebos av lagom pratglada grannar med snälla barn i passlig ålder att underhålla mina egna.

Ett boende är ju så mycket mer än ett hus! Jag skulle vilja ha vansinnigt många fler kvadratmeter förutom de dagar det är dags att dammsuga. Jag drömmer om tinnar och torn tills det är dags att betala elräkningen.

Mitt drömboende är ett lagom stort hus på lagom avstånd från storstaden, med en trädgård liten nog för att förbli en njutning att pyssla om, med lekkamrater till barnen runt varje knut, med en sprakande brasa i öppna spisen och tre vilda katter i gardinerna lugnt sovande i soffan. En modest dröm men en lyxig vardag.

SvD

Den kanske snyggaste finlandssvenska boende-bloggen heter Lundagård!

Vardagslivet

Om att gråta på julfester

Charlotte8 kommentarer

Innan jag fick barn brukade jag hånfullt flina åt töntiga föräldrar som satt och snyftade medan deras snoriga ungar på något likaledes töntigt uppträdande tvångsmässigt kraxade tipp, tapp, tipp, tapp. ”Lipa ni bara, det förstår jag att ni gör när ni tvingas lyssna på något så överjävligt falskt. Nejmen titta så gulligulligt, nu ramlade tomteluvan av. Halledudanedå.”

Nu är jag själv en av de där föräldrarna som med kameran i ena handen och en näsduk i andra handen med illa dold förtjusning snyftar mig igenom barnens uppträdande på dagis julfest. Varför i hela friden måste man lipa? Varför kommer tårarna just då? Med tanke på att sonen sin vana trogen ratade finbyxorna och drog på sig ett par skitiga baggy jeans istället och att dottern fortfarande inte låter mig kamma hennes hår kan man tycka att det finns andra saker som lättare skulle få mig att både skrika och gråta (och då talar vi högklassiga i-landsproblem). Men ändå…

När ett Luciatåg med nervösa femåringar träder in i salen, lamporna är släckta, syret nästan slut, treåringarna sitter med sina tomteluvor på svaj och beundrar de stora barnen, då är det något som händer i mitt mammahjärta. Den där stjärngossen, min son, som tränat och tränat på sångerna i veckor. Som lärt sig alla orden, som emellanåt träffar rätt i melodin och som hävdar att han är bäst på att sjunga för att han blir färdig först. Tänk att han är min, att jag har varit med att skapa honom. Tänk att han nu är så stor, en riktig liten människa. Var det inte just som jag för första gången fick honom i mina armar? Var det inte just som han för första gången plirade med sina mörka ögon mot mig? Vet han hur stolt jag är över honom? Vet han att han är den finaste sonen man kan ha? Kan jag någonsin få honom att förstå hur mycket han betyder och hur tacksam jag är över att han är den han är?

Alltmedan barnen glatt blandar verserna i ”Nu tändas tusen juleljus” passerar hela livet i revy. Det känns som om hjärtat ska gå sönder av stolthet över vem han är och rädsla över att han kommer att förändras, och det enda sättet att hålla hjärtat helt utan att gå fram och riva åt sig sin stjärngosse och aldrig släppa honom igen är att låta några tårar falla. Töntigt, men så är det.

Vardagslivet

Lucia i fina salonger

Charlotte2 kommentarer

Sedan inbjudningskortet med det guldfärgade emblemet damp ner i brevlådan har barnen längtat efter luciafesten på Sveriges ambassad. Två små uppspelta, uppklädda barn höll mig hårt i handen när vi gick uppför mattbeklädda trappor och trängdes bland finklädda firare. Vi grundade med pepparkakor och saft innan det – ungefär femtielva enträgna ”komme int den dä santa Luciiiia snat?” senare – var dags att bänka sig för ett efterlängtat luciatåg. Om jag förstod det rätt så var det elever från Hanken som lussade, och de var alldeles fantastiskt duktiga! Extra mycket uppskattar jag att luciatågets uppställning även innehöll tre män, vilket inte bara gör sångarrangemangen ännu vackrare utan även jämnar ut könsfördelningen och skapar förebilder. Sonen var mäkta imponerad, och dottern tog bara ögonen från Lucia under det korta ögonblick hon vände sig om, spände ögonen i barnet bakom som satt och pratade, lade fingret över läpparna och argsint hyssjade.

Efter uppträdandet släpptes barnen lösa i rummet med godisbuffén. På uppmaning från barnen(!) gick vi och minglade lite. Barnen blev mest glada över att få säga hej till Lucia. Själv var jag rätt imponerad av samlingen kändisar. Oturligt nog är jag patetiskt dålig på namn, och vis av erfarenhet går jag inte längre fram till folk som ser vagt bekanta ut och säger ”ursäkta, men känner vi varandra?”. Jag kände åtminstone igen en presidentkandidat. Statistiskt sett heter han Paavo. På plats var också Maria Sid. Hon frågade – gissningsvis sina egna barn – om allt var bra och min son svarade henne glatt med ”jo tack”. Äpplet faller inte långt från päronträdet. Vi tittade också på de vackra tavlorna av forna svenska kungar och drottningar och historikern i mig sattes på hårda prov (det där med namn på kändisar igen). När det började bli dags att gå föreslog jag att vi först skulle gå och tacka ambassadören för att vi fick komma. Utan att tveka stegade sonen fram, bockade sig och deklarerade: ”Tack så mycket för att vi fick komma”, till ambassadörsparets stora förtjusning och min ohöljda förvåning. Ge ungen en heltäckningsmatta, salonger i fil och guldbelagda detaljer och rätt som det är beter han sig som en kunglighet.

Väl ute hade Tilda inte alls fått nog av Lucia, snarare tvärtom, och vi fortsatte till Senatstorget för att se Finlands lucia skrida nedför trappan.

Den här bilden är från Pappan och havet. Vi stod på andra sidan en god bit bort och såg bara något så länge jag lyfte barnen över mitt eget huvud. Att lyfta barnen blev snabbt tungt, men som två räddande änglar kom ett par av mina gamla elever och svingade upp sonen så att han skulle få se. Fint var det!

Kuriosa: Finlands Lucia 2011 är min gamla elev.

Kuriosa 2: Det gör mig ungefär 57 år gammal.

Vardagslivet

Vad mamma önskar sig i julklapp

Charlotte2 kommentarer

Sitter i köket och småpratar med barnen medan vi äter glass. Köket ser ut som om någon väldigt stressat just tillrett en måltid för tre utan att ha plockat undan det minsta från de två föregående måltiderna – vilket inte är så konstigt. Jag tittar ut över röran och ser drömmen om en filt, en sprakande brasa och ett nytt avsnitt av The Good Wife efter att barnen somnat dunsta bort som den intorkade såsen på spisen.

Jag: Suck. Orkar bara inte städa i köket. Yäk.

Vilho: Men mamma, du får önska dig i julklapp! Önska dig en köksstäd!

Ja tack, snälla tomten! Jag tar en årsuppsättning sånna!

Vardagslivet

Luciatåg och växande barn

CharlotteLämna en kommentar

Visst, barn ska växa. Det är ju lite grejen med att de är barn. Men måste de göra sånna där spurtar just när man lyckats skapa en fungerande garderob? Idag ska vi på luciafirande på ambassaden och som den välorganiserade moder jag är såg jag till att sonen redan i går kväll provade sina finskjortor, mest för att se om han ville ha den svarta eller den röda. Till min stora förskräckelse och sonens bubblande förtjusning hade han på de två månader som gått sedan han sist provade dem vuxit så till den grad att glada tre centimeter saknades vid ärmen. Tre centimeter?! Inte ens om jag får honom att liksom dra ihop axlarna och hålla armarna lätt böjda går det att dölja att skjorthelvetet inte passar.

Tillägg till de två miljoner saker jag ska hinna göra idag:

– Köp ny skjorta till sonen.

Godsaker · Vardagslivet

Det här med systrar

Charlotte4 kommentarer

Uppmuntrade glatt min lillasyster att smaka en av de chokladtryfflar jag gjort. Underbart goda, med lagom mycket hasselnötskross och apelsin. Först när lillasyster efter en liten stunds mumsande liksom stelnade till och frågade om det är nötter i kom jag ihåg att hon är allergisk.

Oooops.