Etikett: Kulturen

Kulturkrockar · Vardagslivet

Äpplena faller inte långt från päronträden

Charlotte7 kommentarer

Mina barn har helt avgjort tagit efter både sin mor och far. Vilho har mina ögon, Tilda sin faders. Till exempel.

Och det är ju kul.

Sen finns det sånna där små egenheter som visar att barnen redan i denna späda ålder har en genetisk anpassning till två olika kulturer. Från finska sidan har ungarna fått det där med att äta rågbröd precis som riktiga ugrer gjort i tusentals år, trots att de som äkta svenska ungar envisas med att ta bort kanterna på vanlig vit limpa för att kanterna liksom är för hårda.

Från finska sidan kommer också reflexen att gå ut i köket och hämta en kniv (inte av den vassare sorten tack och lov) för all form av ickeverbal problemlösning. Tilda är en hejare på att pilla loss leksaker som fastnat. Med kniv.

Från den svenska sidan kommer det där med att ungarna tamefan kan prata oavbrutet. Vilho har nu pratat i 43 minuter utan att ens andas.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Där allting är lite bättre

Charlotte4 kommentarer

Här i Finland finns det en klyscha om att allt är lite bättre i Sverige. När jag läser om förslaget om att införa en genuspedagog på alla förskolor (vilket är det svenska ordet för dagis) kan jag ju inte annat än att hålla med. Det måste fan vara bättre i Sverige.

För här i Finland försöker man fortfarande desperat få ner barngruppernas storlek, renovera lokaler så att personal och barn får trivsam miljö när det mesta verkar byggt på det brunmurriga 60-talet då ergonomi och luftkonditionering inte direkt fanns på prioriteringslistan och garantera att alla som vill få en dagvårdsplats får det inom en rimlig tid och ett rimligt geografiskt avstånd.

När man vill lägga 10 miljoner kronor på att ge förskolorna varsin genuspedagog måste ju de där sakerna redan vara fixade. Eller?

PS: Vad är en könsstereotyp enligt skollagen?

Vardagslivet

Så slår vi runt kring ett en-grise-snår

CharlotteLämna en kommentar

När jag lyssnar på min son som sjunger

”Små grisarna, små grisarna
och nu så ska ni DÖÖÖ”

inser jag att Angry Birds kommer att förstöra klassisk kultur för en hel generation.

Morsgrisar faller vi ihopa, allihopa, faller hopa
Räven raskar över isen – Fågeln överraskar grisen

Kulturkrockar

Maassa maan tavalla

CharlotteLämna en kommentar

Det finns få saker som jag tycker så illa om som uttrycket att man ska ta seden dit man kommer. Visst ska man alltid visa respekt för värdarna, men det måste fostras med respekt för gästerna.

I Finland kallas det maassa maan tavalla. I landet på landets sätt. When in Rome, do as the Romans – när du är i Finland gör som finnarna. De som med högst röst framhäver uråldriga traditioner har nästan uteslutande bristfällig kännedom om det egna landets historia och saknar vett att förankra traditionerna i en historisk verklighet.

Särskilt gäller det förstås alla dem som tror att maassa maan tavalla skulle betyda att man ska prata bara finska. Det är nämligen en nymodighet att man med sådan hängivenhet att det övergår i enfald envisas med att tala ett särskilt språk att man helt bortser från att vitsen med att prata med varandra inte är att jämföra ordförråd utan att utbyta tankar, idéer, kunskaper och erfarenheter.

Och så står jag och lyssnar på den upprörda berättelsen om ”den där som är från ett annat land, typ Afrika, men här ska han inte tro att han är nåt. Här är det maassa maan tavalla”. Ska vi säga som så, att det funkar bättre när man har ett enormt imperium för inaveln blir inte ett lika utmärkande drag. Och Afrika är inte ett land, det är en jävla kontinent.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland manliga män och finska presidenter

Charlotte2 kommentarer

En av de punkter Haavistos kritiker väljer att lyfta fram i debatten om vem som är lämpligast att bli Finlands president är att han gjorde civiltjänst i stället för militärtjänst. Eftersom Finlands president också ska vara överbefälhavare anser många att en civare inte kan komma på tal.

Vad jag kan minnas var det här med militärtjänstgöring inte ett problem när man återvalde Tarja Halonen.

Men hur som helst. I dagens Husis publicerar man en stor bild där Haavisto och försvarsmaktens ex-kommendör poserar framför en bil fullastad med vad som ser ut som lokala soldater i ett land med mycket öken. Titta här! Han skulle visst kunna vara överbefälhavare! Och faktum är att som överbefälhavare skulle Haavisto möjligen rentav ha mer att komma med än Niinistö, eftersom den förre deltagit i fredsoperationer runt om i världen. Men allt det där är sådant som debattörerna på båda sidor redan vet och sliter fram och tillbaka. Och hade diskussionen gällt sakkunskaper och meriter hade den säkert sett annorlunda ut. Sånna saker kan man lättare kontrollera.

Men presidentvalet verkar just nu handla om manlighet och där är militärtjänstgöringen en viktig del. Jag hör ofta finska män skryta om sin tid i värnplikten, se ner på civare och dunka sig själva i ryggen över deras duglighet i diverse testosteronstinna uppvisningar. Riktiga män har gjort värnplikt, krälat i smutsen, klättrat berg och kastat granater. Men ändå – militärtjänstgöringen har inte varit en debattfråga i presidentvalen tidigare så varför just nu?

Att man nu väljer att lyfta fram att Haavisto är civare har ingenting med hans kompetens att göra utan är illa förtäckt kritik över hans homosexualitet. I tidningarna försöker man diskutera fakta om vem som gjort vad och fått vilken medalj, vilket säkert är det enda man kan göra, men de som mest högljutt kritiserar Haavisto som civare kommer inte att ta till sig fakta eftersom militärtjänstgöringen får stå som ett politiskt korrekt slagträ mot vad de ser som en omanlig man. Hans sexualitet rubbar ordningen i den förskönade kärnfamiljens värld där mamma, pappa och barn kan sitta i sitt pastellfärgade kök och äta husmanskost som mamma lagat.

Det där är något som Niinstö verkar ha fattat. Han ser att alla behöver någon där hemma som kan laga mat åt dem och stryka deras skjortor. Jag antar att han som riktig man menar att han ofta ställer upp för sin fru genom att laga mat åt henne och stryka hennes skjortor eftersom att han vet att hon är trött när hon kommer hem. Väyrynen hade också fattat och menade att presidentens slott behöver en husbonde.

Jodå. Debatten om vem som är lämpligast som president handlar just nu om manlighetsideal där husbondetraditionen ställs mot kärlek som trotsar alla odds.

Må bäste man vinna!

Kuriosa: Ett uttalande som Niinistös hade varit politiskt självmord i Sverige.

 

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att hylla favorisering på grund av sexuell läggning

Charlotte8 kommentarer

Sällan har det väl varit så accepterat i frisinnade rörelser att välja baserat på sexuell läggning som i det finska presidentvalet. För om sanningen ska fram är det nog en stor del av Haavistos väljare som inte har en aning om den politik han vill driva eller vilka frågor han tycker är viktigast.

Han är gay. Det räcker.

Egentligen är det lika befängt som att med kvotering få fler kvinnliga brandmän. Om man ska kunna vara motståndare till kränkande särbehandling måste man vara motståndare till positiv dito. Sexuell läggning ska inte få spela roll. Samtidigt är den stora mängden röster på Haavisto en symbol för något annat.

Det finnarna gjorde igår var att rösta med hjärtat. De röstade för öppenhet, förståelse och mänsklighet där farhågor om instängdhet, antipati och fientlighet mot normbrytare har frodats. Det är blåögt att inte medge att det faktum att Haavisto är gay skulle ha spelat roll, men just nu finns det få aspekter av valet som är värda att hyllas mer än just det.

Jag är svensk. Vi ser oss själva som mer jämställda än de flesta. Finnarna röstade just på en gay kille som efterträdare till sin kvinnliga president. I all ödmjukhet: tillåt mig gratulera.

Kuriosa: I DNs presentation över de finska kandidaterna står det att Haavisto är homosexuell men inte att Niinistö är nästan dubbelt så gammal som sin fru.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Här i Finland pratar vi finska!

Charlotte5 kommentarer

Anna Järvinen berättar sin intressanta historia om en finländares flytt till Sverige på SvD. Hon berättar om känslan av skam och att vara lägre stående på grund av sitt språk och jag kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är att vara inflyttad svensk i Finland idag. Knappast finns det många ställen där svenskar har så dåligt rykte som här. Det finns ett utbrett missförstånd om ländernas gemensamma historia och svenskans existensberättigande på båda sidor av pölen.

De problem Anna har upplevt i Sverige finns här i Finland idag också. Som svensk kommer jag ganska lätt in i det finlandssvenska sociala sammanhanget (även om jag inte har segelbåt och alltså inte kan bli fullvärdig finlandssvensk) men står på många vis utanför det finska. Jag får fortfarande glåpord titt som tätt om hur jag borde ”åka hem” och jag har på känn att det där med att bussen går först om tio minuter inte har med saken att göra. Ibland får jag höra hur jag borde hålla käft, inte bara för att det vore bra att lära sig, utan för att jag pratar just svenska. Titt som tätt nekas jag hjälp på vårdcentralen och på en universitetskurs fick jag göra alla grupparbeten själv eftersom ingen ville ta sig an den där svensken.

Jag blir illa berörd av att det finns svenskar som behandlar sverigefinnar så som Anna beskriver, för trots mina år här i Finland ser jag mig som svensk och jag har för första gången i mitt liv fått veta hur det känns att inte få medalj, inte få saft och bulle, inte vara på toppen. Det är en obehaglig lärdom och jag hoppas att folk på båda sidor av pölen ska kunna lära sig av andras erfarenheter så att nya generationer kan få växa upp utan förstahandskunskaper av utanförskap. Näin on.

Alltså:

En finlandssvensk är en finländare med svenska som modersmål.

En sverigefinne är en finländare som flyttat till Sverige.

En rikssvensk är en svensk som flyttat till Finland.

Saft och bulle, någon?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Men det är väl klart att alla kan latin!

Charlotte4 kommentarer

I dagens Finland där man diskuterar behovet av att lära sig svenska, och där en oroväckande stor del av befolkningen anser det meningslöst, sitter jag med C. J. Schlyters transkribering av Magnus Erikssons Landslag från 1862 och fnissar förtjust. Själva lagtexten är intressesant, men det kan vi behandla en annan gång för just nu ska vi koncentrera oss på inledningen. Schlyter rör sig nämligen helt obehindrat mellan svenska och latin, med inslag av tyska och fornsvenska, och anser inte någonstans att det vore befogat med en översättning. På sida LXV (och jodå, alla sidor i inledningen är skrivna med romerska siffror) skriver Schlyter i en not för att underlätta förståelsen av en svår passage i den vanliga texten följande underbara förklaring:

”Brefvet […] innehåller en förmaning till ordentligt erläggande af tionde, och börjas sålunda: Cum solucio decimmarum et ex ceteris testamenti institucione et ex noue legis approbacione et pocius de primiciis tam frugum quam aliarum rerum de quibus consueuerat decimari sit iusta consideracione ac deuota merita facienda […]. Det skulle kunna synas som om här talades om en nyligen antagen lag, hvilken då naturligtvis måste vara Landslagen. Men man finner lätt att detta icke är meningen.”

Eller hur? Visst finner man det lätt?

För 150 år sedan var det självklart att folk inte begränsades av språk, och Schlyter hade väl trillat av sin professorsstol om han blivit konfronterad med sådana löjliga påståenden som att det skulle vara meningslöst att lära sig språk. Språk är alltid viktigt, och nya ord är aldrig bortkastad kunskap. Språk är både dörren och nyckeln till andra människor, till andra erfarenheter och till andra världar. Språk är inte begränsande eller avvisande utan inkluderande och välkomnande.

Språk är botemedlet mot den livsfarliga och våldsgenererande bristen på ord.

Visst kan det tänkas befängt att i Google Translates gyllene tidsålder lära sig språk, men Google Translates stora popularitet tyder ju på att det finns ett enormt behov och en vilja att kunna. Ett av de stora problem i tänkandet kring språkinlärning idag är att vi tror att vi måste lära oss språket så bra att vi kan det nästan flytande innan vi har något nytta av det. Vanitas! Nytta av språk har man genom de enskilda orden, inte av språket som helhet. Ju fler ord, ju större nytta möjligen, men redan genom något så simpelt som att kunna säga tack har man vunnit något.

Sic!

Kuriosa: På tal om det där med att man inte måste kunna allt för att försöka tappert – läs Svensken!

Kulturkrockar

Vad finnarna vill ha

Charlotte4 kommentarer

I söndagens tidning publicerade HBL en artikel om vad finnarna söker i sin nya president. Visst, jag gillar ytliga generaliseringar med en måhända lös bakgrund i verkligheten, men statistiken över finnarnas drömpresident är helt i linje med alla mina fördomar.

Den 22 januari är första omgången i presidentvalet, och den egenskapen som finnarna värdesätter högst i den presidenten är fosterländskhet. Fosterländskhet? WTF. Rätta mig nu om jag har fel, men är det ens en allmänt vedertagen egenskap…? Och vad i hela friden betyder det? Är det en symbol för stängda dörrar? Ett uttryck för främlingsfientlighet? Kärlek till de fiktiva gränser som är dagens Finland?

42% anser att det är en av presidentens fyra viktigaste egenskaper. Jag fortsätter att förundras över innebörden av att vara fosterländsk och hur det ska hjälpa presidenten i dennes ämbetsutövning. Blir man kanske bättre på att hålla tal? Mingla? Förhandla?

Nej, sånt krafs är inte vad finnarna vill ha. Presidenten borde vara en av de där tysta urfinnarna, som byggt sitt eget hus med hjälp av en täljkniv, en skog och några träplugg. Som tycker att konversation är slöseri med tid och att Gud gett finnarna all denna ödemark för att finnarna ska slippa springa på varandra.

Endast 5% tycker att ”social” är en av den blivande presidentens viktigaste egenskaper. Just så.