Jag kan villigt erkänna att när jag för första gången hörde om juridiska aborter så lät det som en grymt bra idé. Den man som är på väg att bli pappa mot sin vilja skulle kunna frånsäga sig faderskapet och ingen skulle behöva gråta någon särskild sorts tårar över ofrivilligt föräldraskap eller rätten till abort.

Men det finns alltså en sanslös massa saker med juridiska aborter som är så problematiska att de uppväger det positiva i att slippa lyssna på gnäll. Inte minst hur det skulle se ut i praktiken när blivande fäder kan frånsäga sig barn som de facto kommer att knata runt i världen. Det är ju inte som att barnet slutar existera för att mannen inte vill kännas vid det. ”Syns inte – finns inte” fungerar inte i verkligheten.

Har man varit med och skapat ett barn tar man ansvar för det barnet. Vare sig man tycker att det passar in i ens stressade schema eller inte. Och har man varit med och skapat ett barn man vill ta hand om men som växer inne i kroppen på någon som inte vill ha kvar en inneboende i 9 månader så är det tyvärr så illa att man bara får gilla läget. Vad som finns i någon annans kropp har man helt enkelt inte rätt bestämma över, även om man råkar dela gener.

Det finns nämligen ett mycket enkelt sätt att undvika faderskap om man absolut inte vill ha det. Man kan låta bli att ha penetrerande, oskyddat sex.

För någonstans så är det lite vad det handlar om. Mäns rätt till penetrerande sex utan ansvar. Igen. Och jag är ledsen om det nu är jag som låter gnällig istället, men just det där är jag i ärlighetens namn rätt trött på att se som argument.

Den man som inte vill bli förälder får se till att skydda sig. Ta lite jävla ansvar.