Etikett: Jo jo och nu är hon psykolog

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om oönskade julklappar

Charlotte8 kommentarer

Av en händelse hamnade jag på en diskussion om hur man som genusmedveten förälder ska hantera julklappar som går emot allt vad genustänk heter. Det handlade rätt mycket om vilka julklappar barnen minsann inte skulle få leka med, vad man hade kastat och hur man hanterar släktingar som inte förstår. Självklart är det här en sån där typisk sak som var och en måste få avgöra för egen del, där det inte finns några givna regler, inga föreskrifter, ingen genusmedveten-förälder-manual. Därför hoppas jag att ingen nu upplever att jag försöker pråckla min egen syn på dem, men jag tänkte berätta hur jag ser på det här med oönskade julklappar.

För det första handlar det väl till viss del om hur åt helvete dåliga julklapparna är. Jag har aldrig haft några sådana problem, för min barn får helt enkelt inte julklappar från folk som inte känner både mig och barnen och har åtminstone grundläggande förståelse för vad som är lämpligt för barn. Men som sagt, det där med lämplighet kan ju vara rätt flytande. Om man inte tillåter att ens dotter får rosa dockor, vilket jag inte har något emot att min dotter får, kan det förstås vara svårare än om man drar gränsen vid saker de exempelvis kan skjuta av sig en hand med. Så alltså. Har man folk omkring sig som ger barnen julklappar som inte är för barn, alls, då har man kanske större problem än att tant Agda inte förstår sig på genus. Har man folk runt omkring som vill ge barnen julklappar och som utgår från vad de tror att barnet skulle uppskatta – men kanske missar – tycker jag personligen att det är rakt ut oförskämt att påtala missen. Någon gick igenom bekymret att ge ditt barn en gåva. Att ge barnet en genusmedveten uppfostran förstörs inte av det, och kommer heller inte att vara mycket värd om barnet får lära sig att man får ställa krav på gåvor.

För det andra handlar det så otroligt mycket om vad man gör med sakerna man får. Alltså inte om man ska kasta dem direkt i sopen eller bränna dem under rituella former, utan hur man använder sakerna tillsammans med barnen. Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core). Kanske barnet får en riktigt gammaldags bok med superstereotypa könsroller och smygrasism? – Så läs boken som ett historiskt dokument. Prata öppet med barnet om att för 100 år sedan hade pappa inte fått vara hemma från jobbet för att umgås med barnet, och mamma hade inte fått jobba. I en del länder är det fortfarande så. Tokigt va?

Som jag ser det finns det en chans att tala med folk innan införskaffandet av gåvor. Ibland frågar de om önskelistor, och då kan man få vara specifik och då kan man påverka givarens inställning. Men när gåvan väl är införskaffad, och framförallt när den redan blivit överlämnad, då har man bara en sak att göra: överväga sin egen inställning. Inte till genus och till vad man tycker är viktigt för sitt barn, men till hur man reagerar på när någon försöker vara snäll men kanske inte lyckas. Den inställningen är nämligen, tycker jag, fruktansvärt viktig. Ett barn som växer upp till en normbrytare behöver en förlåtande och kreativ inställning till en omgivning som inte riktigt förstår. För vad är genustänk om inte förståelse för att andra människors erfarenheter har gett dem andra ramar?

 

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om skillnaden på pojkar och flickor

Charlotte12 kommentarer

Det är skillnad på pojkar och flickor. Det finns ingen anledning att betvivla det. Men vad forskningen visar är att det är större skillnad mellan flickor och flickor samt mellan pojkar och pojkar än vad det är mellan pojkar och flickor. Det är alltså skillnad på olika barn, mer än vad det är skillnad på pojkar och flickor.

Jag är mamma till en pojke och en flicka. De är inte likadana och i ärlighetens namn skiter jag fullkomligt i varför – vad i de där skillnaderna som kommer av att det är en pojke och en flicka – för de är sig själva. Det är därför jag försöker vara genusmedveten; för att det inte har någon betydelse varför det är skillnad på mina barn. Jag bemöter dem förutsättningslöst, lär känna dem som de är, försöker ge dem vad just de behöver och älskar dem utan förbehåll. Det tycker jag nämligen att de förtjänar, oavsett kön.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det där med varför män älskar boobs

CharlotteLämna en kommentar

I går kväll hamnade jag på en artikel om varför män älskar bröst – en fråga som psykiatriprofessorn Larry Young nu tycker sig ha svaret på. Youngs teori kännetecknas av ungefär exakt de sakerna som gör att jag får krupp när mänskligt beteende ska förklaras med hur evolutionen påverkat människans sinne:

1: Det är sensationella aspekter; varför alla män älskar alla bröst på alla kvinnor (utom Angelina Jolie som själviskt nog opererade bort sina och skaffade plast) i alla tider.
2: Huvudargumentet, och det som alltför många läsare utanför akademien fastnar för, är att det verkar så troligt; män älskar bröst för att de är ett sätt att hetsa upp kvinnan så att hon ska älska honom.
3: Skilda bevisade biologiska funktioner ges kausalitet; oxytocin som utsöndras vid bröstvårtestimulans och möjligen är till för att stärka bandet mellan mor och barn vid amningen sägs nu också vara till för att stärka bandet mellan sexpartners.
4: Det finns absolut noll förankring i historien.
5: Hela beskrivningen och troligheten i argumenten utgår från nutida, västerländska heteros.

För om män älskar bröst för att stimulansen stärker bandet mellan kvinnan och mannen och därmed gynnar evolutionen, varför är då inte kvinnor lika fascinerade av penisar? Och om evolutionen har gynnat stora bröst, varför finns det då så många kvinnor med små bröst kvar i dag trots att storlek i hög grad är ärftligt?

Om vi dessutom ska börja dra in i historia, vilket kan tyckas vettigt om man vill argumentera för att att något kontinuerligt varit viktigt under hela människans utveckling, blir det ännu mer komplicerat. Att just brösten ska ha rönt sådan fascination i äldre tider finns det nämligen inga belägg för. Medicinskt var man övertygad om en koppling mellan livmoder och brösten, bland annat genom att menstruationen blev till bröstmjölk under graviditeten. Men som särskilda sexobjekt? Nej. Det var hud i allmänhet och anklar i synnerhet som var grejen om vi går tillbaka i tiden. Det var därför den romerske poeten Ovidius beklagade sig över långa klänningar. Och håret! Finns det något som har drivit män galna så är det kvinnors svallande hår, och det är först under de senaste hundra åren eller så som kvinnor även här i väst inte täcker sitt hår. Ger vi oss dessutom utanför västvärldens snäva gränser finner vi en uppsjö av kulturer som inte bryr sig om bröst alls. Kvinnorna täcker inte brösten, bröst har ingen mystik, och män är inte som bebisar som bara tänker på boobs.

Professor Young menar att bröst även i andra kulturer och tider varit en del av det sexuella spelet. Självklart. Men tidigare har de beskrivits som en naturlig del av kvinnan medan boobskulten i dag existerar helt oberoende av kvinnan de sitter på. Den här sjuka fascinationen för bröst som finns i västvärlden i dag är ett kulturspecifikt fenomen och ska inte berättigas genom att det på något vis skulle vara naturligt för män att älska bröst och att det är så det ska vara.

Så. Varför älskar män boobs då? För att de är symboler för kvinnor och kvinnligheten, och det funkar för många hetero män i vår kulturkrets.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det magiska bandet mellan mor och barn; eller hur man håller kvinnor hemma

Charlotte34 kommentarer

I ett svar till Peppes intressanta intervju med Johanna Ögren och Daniel Åberg angående deras nya bok om föräldraliv skriver en arg kvinna i HBL att det är skamligt att man så totalt kan ignorera mammans speciella band till sitt barn. Kvinnan hänvisar till ”åratal av psykologisk forskning” som visar på detta magiska band och den livsviktiga symbiosen mellan mor och barn, och menar att det är ”så här fanatiska ideologier fungerar, man negligerar och och sopar undan fakta om de inte passar in” med tanke på svårigheten med att kombinera symbios och jämställdhet.

Som historiker slår jag mig för pannan och upplyser om att moderskapsidealet som lever kvar än i dag är en effekt av 1800-talets romantiska syn på den väna moderns naturliga fallenhet för att sköta sitt barn och nationalismens uppbyggande ideal om modern som fostrare av en ny generation arier. I mina egna källor från medeltiden är det inget tal om att mamman skulle leva i symbios med sina barn. Där härskar en praktisk syn på uppfostran, där hushållets medlemmar har i uppgift att fostra hushållets barn till att förstå sin plats och kunna axla det ansvar det innebar. Huvudansvaret låg på pappan. I en del domstolsprotokoll från England där mammor som blivit änkor ansöker om vårdnaden för sina barn går diskussionen het om lämpligheten i att modern sköter barnet och man framhåller risken för att modern tar livet av barnet för att få ut arv, eller för att gynna barn i ett senare äktenskap. Det var inte ovanligt att den mamma som gifte om sig förlorade vårdnaden om barnen från det tidigare äktenskapet. Det innebär inte att medeltidsmamman inte älskade sina barn lika mycket som senare tiders mammor, bara att samhällets syn på moderskap inte var densamma. Man trodde inte på ett magiskt band. Man trodde inte på ett liv i symbios. Men man älskade sina barn ändå.

Och faktum är att psykologisk forskning under de senaste 20 åren omvärderat idén om moderns betydelse på minst två mycket betydande sätt. För det första talar man inte längre om modern utan om primary care taker (huvudsakliga vårdaren). Oftast är det den biologiska mamman, men det kan lika gärna vara till exempel en pappa, en adoptivmamma eller en farfar. Det är den personen som ett litet barn har den starkaste anknytningen till. För det andra har man förvisso bekräftat att anknytningen är jätteviktig för barnets utveckling men att det inte finns någon standardiserad form för hur anknytning skapas eftersom den skapas i växelverkan mellan barn och primary care taker. Dessutom (och det här är jätteviktigt) har man fastslagit att även mycket små barn kan forma betydelsefulla och viktiga band med andra än med primary care taker UTAN att anknytningen dem emellan påverkas negativt.

Om vi accepterar ett magiskt band mellan mor och barn blir också följden att adoptioner borde ifrågasättas. Om bandet, den där symbiosen, skapas automatiskt mellan mor och barn, hur ska då en adoptivmamma någonsin kunna vara bättre än den biologiska mamman? Nej. Adoptivmammor och pappor kan bevisligen skapa mycket stark anknytning till sitt barn, eftersom anknytning är något man skapar genom interaktion – inte genom förlossning. Och hur är det med alla de mammor som drabbas av förlossningsdepressioner? Är de naturvidriga, sämre mammor som inte upplever ”det härligaste tillstånd du kan befinna dig i”? Förstås inte. Mammor som drabbas av förlossningsdepression kan med rätt hjälp skapa en bra anknytning till barnet för gissa vad? Anknytning är något man aktivt skapar!

Det är helt avgörande för jämställdheten att vi skrotar myten om det magiska bandet mellan mor och barn. Om barnets biologiska mamma är skapad för att leva i symbios med barnet är det fel att mödrar förvärvsarbetar eftersom det inte vore för barnets bästa. Mammor här i Finland intalar sig själva och varandra att den där helt naturliga känslan att man inte ska överge sitt barn egentligen betyder att ingen annan än mamman är kvalificerad nog att sköta barnet och att den mamma som överlåter ens delar av ansvaret är en dålig mamma. Det måste sluta! Det handlar inte här om att kvinnor ska slå sig ur sina eviga bojor som husmödrar och göra vad männen i alla tider gjort, utan om att ge kvinnor samma möjligheter som män har haft under de senaste 300 åren, då förvärvsarbete dominerat som inkomstform, att bidra till familjens inkomster, att forma samhället och att utveckla sig själv utan att tryckas ner av en myt. Men det handlar lika mycket om att pappor måste sluta att klassas som andra sortens föräldrar och börja krävas på ansvar men också tillåtas ta det ansvaret. Mammor blir primary care taker genom sin roll i hushållet – inte genom en biologisk level up i samband med födseln. Pappor måste släppas in och mammor måste släppas ut.

Själv är jag mamma till två synnerligen välartade små monster. Jag älskar dem mer än allt annat på jorden och skulle någonting hota dem finns det ingenting jag inte skulle göra för att se till att mina barn är trygga. Men hur förmätet vore det inte av mig att tro att min kärlek till barnen är större och viktigare än den kärlek deras pappa känner? Hur egoistiskt vore det inte att tro att jag är den enda föräldern beredd att gå genom eld för deras skull? Och varför skulle jag ha någon rätt att kräva jämställdhet om jag inte ser pappans värde som lika stort som mitt?

Läs också Helena S!