Kulturkrockar · Nyhetsplock

Folk som irriterar sig på bloggar

Peppe skriver om hur tröttsamt det är att lyssna på bloggkritiker som hakar upp sig på att bloggare visar förskönade verkligheter. Det är inte alls något nytt ämne. Underbara Clara har fått skit för att allt är lyckligt och pastellfärgat och Linn Jung för att hennes ungar är söta. Bland andra. Det finns förstås flera dimensioner av kritiken, om man vill försöka vara lite välvillig. Till exempel kan det handla om att våga stå för den man är, och att visa upp en tillrättalagd verklighet blir en flykt från densamma. Kritiken skulle då kunna beröra vikten av att slå ned fasader och låta människor vara vad de är. Problemet är förstås uppenbart; vem är mer berättigad än den som skriver bloggen att avgöra vad verkligheten är? Själv har jag en tendens att lämna stora klädhögar efter mig; på stolen i sovrummet, på bänken i badrummet, på golvet i vilket rum som helst. Jag har aldrig sett mig själv som en som lever i en förljugen verklighet för att jag hivar in dessa högar i första bästa skåp om vi får gäster. Att välja att visa upp den sidan som inte har lika uppenbara skavanker är inte samma sak som att låtsas som om de inte finns. Vad man väljer att visa upp är en minst lika viktig del av den person man verkligen är som det man väljer att inte visa.

En annan dimension skulle kunna vara – och det här är ett vanligt argument – att den som läser bloggen mår dåligt av för mycket pastell och sockersöta leenden. Läsaren tänker då på sin egen skitiga vardag, får fotsvamp och blir självmordsbenägen. Om vi för en stund bortser från att bloggar inte har lästvång är det likväl ett märkligt argument. Det finns ingen forskning alls som visar att människor i misär (oavsett vilken grad) på något vis skulle må bättre av att läsa om andras misär, förutsatt förstås att det inte samtidigt förekommer ett positivt förändringsmoment. Själv har jag lite svårt för pysselbloggar eftersom jag inte har tid att pyssla. Nu är jag så pragmatiskt lagd att jag heller inte läser pysselbloggar, istället för att öppna en burk chokladglass och gräva ner mig i det tragiska faktum att jag inte är en DIY sorts person. I samma veva låter jag bli att kommentera att människor som gör sina egna hamapärlor inte har något liv eller att de som byggt sitt eget soluppvärmda hus av avlagda tandpetare är ekologiska hobbits i behov av en reality check på dessa bloggar.

Kritiken mot tillrättalagd verklighet är inget nytt, rent historiskt sett, utan har varit tämligen utbredd i det västerländska samhället sedan 1800-talets realism. Men även om yrkeskritiker och krönikörer tenderar till att slå ner på vackra bloggar får bloggare av alla sorter ta emot ungefär lika berättigad och lika verklighetsförankrad (pun intended) kritik – ett faktum som ger kritiken mot vackra bloggar ett närmast modebetingat sken. Sigrid som är pagan anser att alla ska få tro vad de vill men får likväl skit för vad hon själv tror och inte minst för sättet som hon utövar sin tro på. Hannah är en synnerligen stark förespråkare för allas rätt att säga sin åsikt och har skapat en plattform för dialog mellan olika synsätt, men får ändå höra att hennes egna åsikter inte har existensberättigande. Själv står jag för att män och kvinnor och alla däremellan ska få ordna upp sina inbördes relationer efter vad som bäst passar dem och får därför ofta höra att det är typiskt kvinnor att skylla sin situation på männen – en koppling jag i ärlighetens namn inte riktigt greppar.

Folk irriterar sig på allt möjligt. Säkert är det många som irriterar sig på det här inlägget också. Det gör inget. Alla kan ju inte gilla allt. Den stora frågan är istället vad man gör med irritationen. I en del sammanhang kan man försöka öppna för en dialog. I andra är det bättre att hålla käft. Fler människor borde lära sig att avgöra skillnaden.

Men framförallt skulle jag önska att alla dessa människor som läser bloggar och irriterar sig över att bloggare lägger tid och energi på vad det än må vara förstår hur fantastiskt privilegierade de är som får irritera sig över sådana petitesser. För det är banne mig en ynnest att inte behöva fundera på hur man ska få maten att räcka till, hur man ska överleva den kalla vintern utan en ordentlig bostad, vem som ska orka sköta en när man blir gammal, utan istället bli förbannad över att någon fotograferat ett loppisfynd med en egentillverkad spetsduk i ett vackert kök som bakgrund.

Vardagslivet

Hämta tidigt

Så jag hämtade barnen en timme tidigare än vanligt bara för att jag kunde. De har bara två dagar kvar på dagis nu innan sommarlovet. Vilhos två sista dagisdagar någonsin. Så vi sommarlovstränar, njuter av den sista tiden jag får bestämma hur mycket jag kan och vill ha barnen hemma innan vi kastas in i över ett decennium av skolplikt, tidiga morgnar och andras rutiner.

Tilda sitter och målar avskedskort till dagistanterna och sjunger sina egna påhittade sånger. Och jag tänker att de där som himlar med ögonen och suckar att det är en töntig klyscha när man lite gråtmild talar om den villkorslösa kärleken som övertar allt när man får barn – de har aldrig känt det så här.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vårkyrka på dagis

I dag hade barnen vårkyrka på dagis. Jag sitter och funderar på hur jag ska fortsätta den här berättelsen. Inga andra föräldrar har reagerat över det problematiska i att man håller vårkyrka med dagisbarnen och jag får för mig att jag överreagerar, men samtidigt är det någonting genuint fel med kombinationen dagis och kyrka.

Jag tycker att religion är viktigt. Så mycket av vår världsbild, vår kultur och våra traditioner vilar på en kristen grund att jag ser det som självklart att alla barn här får höra berättelserna om varför vi firar påsk och hur det kommer sig att julen har att göra med stjärnor. Men jag ser det som lika självklart att de här berättelserna framställs som berättelser och inte som sanningar för ska vi prata religion och sanningsmonopol då rör vi oss väldigt långt ifrån kärleksbudskapet och betydligt närmare häxprocesser, korståg och fördömande. Och det, det är saker som barn i dagisåldern inte behöver veta något om.

Barn i dagisåldern tror på vad man berättar för dem om man som vuxen säger att det är sant. Barn i dagisåldern vet inte tillräckligt mycket om världen för att själva ta ställning till hur världen är beskaffad. Men barn i dagisåldern tänker mycket större än vad de flesta tror och brottas med lika svåra existentiella bryderier som vuxna. Varför finns jag? Och vad händer när jag inte längre finns? Det är min uppgift som förälder att hjälpa mina barn att hitta tillfredsställande svar på de frågorna. Jag och barnen pratar ofta om Gud och jag berättar om Jesus, om änglarna och om himmelriket. Och så berättar jag om reinkarnation, om heliga kossor, om att bli allt med kosmos. Om magi, om rymden, om stjärnorna, om maskar, om kretslopp och om drakar.

Och så berättar jag det enda som vi faktiskt vet om religion, nämligen att ingen vet säkert vad som är rätt och vad som är fel. Att varje människa själv får bestämma och tro det som känns rätt och att man aldrig någonsin får tvinga någon annan till tro.

Jag är medveten om att barnen förr eller senare kommer att konfronteras med att alla inte delar min syn men jag hoppas att de då är stora nog för att veta att de inte är skyldiga till någon världsomspännande synd, att de aldrig kommer att pinas i skärselden och att motgångar inte är bestraffningar för vad de tror. Dagens vårkyrka skulle handla om Noas ark och hur man ska vända den berättelsen till en som inte handlar om ond bråd död för orättfärdiga och Guds ord som den enda sanningen vet jag inte.

Men jag vet ju inte vad som exakt sägs när församlingen håller vårkyrka på dagis. Det kanske är jättediplomatiskt och trevligt framställt, så kan det mycket väl vara. Men jag tänker inte ta den risken. Jag vill inte att mina barn konfronteras med ”sanningar” de är för unga för att kunna stå emot och jag vill inte att mina barn för höra att de har fel i sin egen tro. Dessutom blir jag uppriktigt sagt heligt förbannad över att vuxna som jag som förälder inte känner får bedriva missionsarbete på den plats till vilken jag betalar en rundlig månatlig summa för att mina barn ska få tillbringa sina dagar utan ideologisk påverkan. Vi föräldrar har inte ens givits något alternativ till att barnen är med på vårkyrkan utan det ses som självklart att alla barn ska gå. Men det är inte självklart, och faktum är att barnen inte alls måste gå med. Det gjorde inte mina idag. De fick stanna i lekrummet och leka istället, för det ville de hellre. Men jag ska inte behöva ställas inför valet att låta dem lyssna på Guds ord eller ställas utanför gruppen. Guds ord hör inte hemma på kommunala dagis.

Vardagslivet

Flygande underkläder

Min man och jag diskuterade på förekommen anledning huruvida Flying Underwear är ett legitimt Kung Fu Ninja vapen. Jag antar att det beror lite på hur länge underkläderna i fråga varit i aktiv användning.

Historikerns historier · Vardagslivet

Liten i en stor värld

Jag tror att människan alltid har känt sig liten i den stora världen. Jag tror också att det är en av de största anledningarna till varför vi har religion.

Att vi är små i den stora världen hade säkert inte varit ett existentiellt bryderi om det inte samtidigt vore för att människor tenderar till att sitta och fundera över det. Och dessutom – och det här är det viktigaste – uppfatta det som ett tecken på ensamhet. Idag talar man om hur världen krymper. Alltså inte rent fysiskt, men i den betydelsen att det inte längre tar en livstid att resa till Sydafrika, att vi ständigt får information om vad som händer runt om hela världen och att internet har givit oss en möjlighet till omedelbar kontakt med någon på andra sida klotet.

Om världen krymper borde människan i förhållande till världen bli större, men tvärtom är det bara fler och fler som känner sig små och i förlängningen ensamma.

För idag är det inte längre lika självklart att känna sig som en del av något, trots att hela världen ligger för våra fötter. I historieskrivningen brukar man tala om mikrorum och makrorum. Mikrorummet är i motsats till vad nutidsmänniskan kanske tror inte rummet med mikron, utan en enskild människas närmaste rumsliga enhet. Den världen där man kan röra sig, som man känner till och som man har en (företrädesvis) förstahandsuppfattning om, som man har erfarenhet av. Makrorummet är världen utanför, men är inte begränsat till den fysiska världen utan kan inkludera exempelvis himlen eller rymden och där möjligen bosatta varelser.

För några hundra år sedan var en enskild människas mikrorum inte tillnärmelsevis lika stort som det är idag. Det sträckte sig kanske inte ens utanför den egna byn. Men den grupp av människor som den enskilda individen identifierade sig med var betydligt större i förhållande till mikrorummet. Kanske såg man sig som en del av byn – en del av hela mikrorummet? Allra minst var man en del av en släkt, man tillhörde en gård och en familj. Idag är storleksskillnaden mellan mikrorummet och den där gruppen man känner sig som en verklig del av fullkomligt enormt. Släkterna är upplösta, familjerna splittrade och individen står själv. Liten och ensam i ett gigantiskt mikrorum.

Kanske det är därför som vi nu ser en ökning av nationalism? Syntetiska grupper för att fylla ut mikrorummets tomhet? För vad ska man göra när man helt plötsligt inser att man är så liten att man nästan försvinner, att det egna jaget inte är stort nog? När man uppfylls av alltings storhet men krossas av att man är ensam däri?

Man ska för ett ögonblick skjuta undan sitt eget jag och se alla andra ensamma själar runtomkring. Säga hej till den där grannen man plötsligt inser har bott där i fyra år utan att man vet vad hon heter. Tacka busschauffören när man stiger av bussen. Sluta ha dåligt samvete för att man inte kontaktar sina gamla vänner tillräckligt ofta och istället njuta av dem man har omkring sig.

Och man ska ta en stor kopp kaffe, gå ut i trädgården och känna sig trygg i vetskapen att det där med att vara liten faktiskt inte måste betyda att vara ensam om man inte vill det.