Etikettarkiv | Hönsen

Om förändrade drömmar och att hålla fast vid sin

Ibland skriver jag för att överleva. Det känns som om jag formar långa och komplicerade berättelser i huvudet. Och ibland är jag rädd för att skriva dem i bloggen, för att de är helt uppriktiga. Men jag vet också att det är många av er som känner igen er, så jag skriver, skriver, skriver. Sådant som jag själv skulle behöva läsa. Kanske hjälper det någon annan också.

När vi satt tillsammans där i början av oss, jag och A, var våra drömmar helt lika. Vi ville ha en stor familj, liv och rörelse, släktingar och vänner. En dörr som alltid stod öppen. Vi ville ha ett stort hus ute på landet, med potential till självförsörjning, men också så mycket yta att vi kunde erbjuda plats åt den som saknade plats i världen. Vi ville ha trädgård och odla, naturen rakt utanför fönstret, lugnet och friden i öppna vidder. Vi ville jobba tillräckligt för att kunna leva, men inte leva genom jobbet. Vi ville inte resa, för vi hade sett tillräckligt och ville bygga tryggheten, satsa hemma. Vi satt där och kände att våra liv var lika sammanflätade som våra händer.

Så vet ni ju redan att saker och ting förändrades när vi gifte oss. Att det ansvar han kände för mig övergick till att inkludera ett ansvar för saker jag sa och gjorde, för saker jag var och för mina brister. Och att det ganska så snabbt blev en synnerligen ohållbar situation. Jag levde sedan i den ohållbara situationen i ett par år, innan vi separerade. Då hade jag spenderat varje dag och natt med att försöka hålla samman allt som föll runt omkring och jag var helt slut. Under sommaren, efter att baby Gabriel hade haft många långa månader av sömnproblem och jag följdaktligen lika många månader av nattvakande, blev jag sedan väldigt sjuk. Vi ska prata mer om den biten senare, för jag försöker fortfarande själv få klarhet i vad som hände.

Nu när vi (läs: jag) faktiskt tagit beslutet att skiljas på riktigt är det med oerhört tungt hjärta. De aggressionsproblem som han drogs med, det mörker av trauman han levde i, har han jobbat bort. Det påpekade han också för mig när vi diskuterade. Att jag hade sagt till honom att han måste lösa sina aggresionproblem och att han har gjort det, så varför räcker det inte? Och jag har funderat så mycket på det här och kommit fram till att det är en kombination av saker som gör att det inte räcker.

Ibland tänker jag att det är lite som en trafikolycka. Om man kör på någon och den personen blir allvarligt skadad så är det klart att det underlättar situationen att personen som körde bilen inte gjorde det med flit. Att det var ärliga misstag och att hen inte visste bättre. Men det gör inte skadorna mindre. De finns där ändå. Läker inte snabbare.

Och så tänker jag på alla de drömmar vi hade tillsammans. De som vi byggde vår gemensamma framtid på. Jag vet inte när han för första gången sa att han ville resa, men det var kanske ett halvår in i vårt äktenskap. Tror att det var till USA han ville. Sedan ville han till Norge, Tyskland och nu senast Italien. Jag kanske kan tänka mig att åka någonstans, någon gång, men jag har absolut ingen som helst drift att resa. Nada. Sedan tycker han att mitt fina hus är för stort. Det går inte att hålla rent. Det är för tyst. För mycket jobb. Sedan har det också förstås fel färg och fel form på taket (han vill ha ett rött hus med mansardtak såatteh). Han gillar inte att det rätt som det är kan stå grannar i farstun, samtidigt som han ogillar att det inte finns något folk här omkring.

Och jag blir sårad varje gång han hittar något han inte tycker om, för huset är en del av mig. Som en poet vars poesi ständigt kritiseras, eller en konstnär som får sin konst underkänd. Jag har följt den dröm vi delade förut, jag har varje dag arbetat för att uppnå allt det där. Men det duger inte åt honom. Han vill ha något annat och jag tror inte att han själv riktigt vet vad.

Samtidigt kan jag bli så helvetes jävla förbannad, för jag vet och jag ser att han är som lyckligast när vi arbetar tillsammans med trädgården. När vi gräver och planterar, och tillsammans ser på hur det spirar. Jag vet att han älskar det lika mycket som jag gör och jag vill så innerligt gärna, att jag inte ens kan sätta ord på det, att han skulle dela allt det här med mig. Att det skulle vara vad han verkligen verkligen ville. Då skulle vi kanske kunna arbeta oss igenom de andra problemen (och gudarna ska veta att de är många) – om vi visste att vi var på väg åt samma håll. Kanske jag skulle ha orken och tålamodet att kompromissa, förklara och diskutera om jag visste att i slutet av dagen är jag allt vad han vill ha.

Men det är jag inte. Jag vet det. Och ska jag vara riktigt ärlig har jag vetat det i flera år. Det gör bara så fruktansvärt ont att erkänna det ens för sig själv. Kanske har jag väntat på att han ska vakna upp och se mig så som han såg mig när vi träffades? I mörka stunder tänker jag att när vi träffades var han väldigt sjuk. Varken han eller hans släkt trodde att han skulle leva särskilt mycket längre, och att han säkert skulle få spendera större delen av sitt kvarvarande liv i rullstol. Jag sa då till honom precis som det var, att jag skiter i om han sitter i rullstol och jag vet att han älskade mig för de orden. Sedan fick han rätt medicinering här i Finland. Han blev frisk. Fick tillbaka sin styrka. Fick tillbaka sitt liv. Och jag tror, att när han efter så många års sjukdom utan framtidstro fick tillbaka chansen att leva, kände att han kunde få bättre än mig. Jag dög när han var sjuk och alternativen var få. Nu är världen öppen för hans fötter. Satans jävlar i helvetet.

Jag lever nu vår dröm.

Visst blir jag fortfarande vansinnigt förbannad när jag tänker på att han har ändrat sig, men jag kan också ändå in i hjärteroten njuta av vad jag har. Hönsen får numer vara ute lösa i trädgården om dagarna. Kaninen likaså. De stormtrivs! Och jag har skördat de första rädisorna. Jag har också fått tillbaka mitt liv. Min dörr står alltid öppen. Just så som jag vill ha det.

Blå

Ok ok, så jag vet att det här typ har blivit en hönsblogg men alltså hörrni. Första ägget kom i dag.

img_3822

Ni kanske ser att det inte är yer old traditionella äggfärg, eller hur? Det är ljust blågrönt. Till den tidigare flocken skaffade jag nämligen två araucanor och deras specialitet är blåa ägg. Fick lägga det bredvid ett vanligt vitt ägg för att ni skulle kunna se skillnaden ordentligt. Kan nästan förlåta araucanorna för att de är skittaskiga mot de fem andra. Men bara nästan.

De är här!

Idag var jag och hämtade mina hönor. Fem stycken unga damer, varav tre hybrider och två korsning mellan hybrid och kochin. De är helt underbara!

Hönshuset är väl inte direkt vad man skulle definiera som färdigt, men det är i alla fall beboeligt. Jag är bara sjukt nojig över att det ska finnas något litet kryphål där något otäckt mördardjur kan hitta in. Hönsmamma.

Och jag är helt kaputt. I ärlighetens namn (men det här får ni inte berätta för någon, särskilt inte för mig senare när jag har börjat förtränga det) blev det lite mycket. Jobb, barn, hushåll och hönshusbyggande blev en alltför krävande ekvation. Jag har slitit som ett djur (eller kanske snarare en ensamstående småbarnsmor med tonårsbarn on top) och stupat i säng för sent på kvällen men ändå inte blivit färdig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet, inte tillräckligt med kraft i min kropp. Till As försvar har han helhjärtat ställt upp, vilket har gjort allt betydligt lättare. Men men. De är här!!!