Etikettarkiv | Hjälp om du kan

Den dyrbara tiden

Två av de många saker jag, mer eller mindre ofrivilligt, fått lära mig nu när vi håller på och renovera badrum, kök och rör samtidigt har att göra med tidsåtgång och genus.

Den första lärdomen, grundad i det faktum att vårt hus byggdes innan el och indraget vatten var självklart, är att det går att klara sig riktigt bra med vedspis och en vedeldad bastu i en tvättstuga. Än så länge luktar jag åtminstone inte väldigt illa, och barnen behöver inte svälta. Därmed inte sagt att jag inte räknar ner dagarna (5, respektive 62) tills vi har kök och badrum färdigt.

Den andra lärdomen är att utan vatten och el tar allting jävligt lång tid. Det ska sågas, huggas och bäras ved. Det ska tvättas hinkar, fyllas vatten, kånkas och plaskas. Allt det här kräver att man är på plats här på gården. Det går inte att slänga in ved i bastun på morgonen och förvänta sig att den är varm på kvällen. Elden måste vaktas och skötas. Vi blir räddade av dels att jag jobbar hemifrån och har möjlighet att fixa med saker även under dagen, och dels att vi hjälps åt med allt på kvällen när båda är hemma. Det är fysiskt tungt och mentalt eroderande – särskilt när vi också borde finna tid till att bygga upp köket på nytt för att inte för all framtid stå på gårdsplanen och diska.

För oss handlar det dock bara om en begränsad tid. Sedan får vi tillbaka diskmaskin, induktionshäll, varmluftsugn och andra lyxartiklar. Lyxartiklar som köper oss tid att göra annat än syssla med det dagliga uppehället.  Tid att inte bara diska, tvätta och laga mat.

Emellanåt kommer det kampanjer för att samla in pengar till nya brunnar i länder där diskmaskin, induktionshäll och varmluftsugn knappt existerar. Jag är ju inte egentligen korkad, så visst hade jag förstått tidigare att det är viktigt med nya brunnar, men jag kan villigt erkänna att man får ett annat perspektiv på det fundamentala i problematiken när man ens lite, lite grann provat på hur det är att vara utan rinnande vatten och el. Det går, men det tar tid. Och ska vi vara realistiska så hade vi inte ens med den närheten till rinnande vatten (vi har flera vattenpunkter på gården) och tillgången till el i andra utrymmen kunnat klara oss med två förvärvsarbetande i familjen.

Där finns det förstås ett jätteproblem som gör tillgången till vatten till en av de mest basala punkterna för jämställdhet i dess grundläggande form. Så länge kvinnor måste lägga all sin tid på att hämta vatten, tvätta (sig själv och kläder) och laga mat kommer det inte att finnas tid till sådant som utbildning eller möjligheter till förändring. Sånt har jag tänkt mycket på de här senaste veckorna. Det var nog inte mycket mer än 100 år sedan som kvinnor fick lägga hela sin tid på att sköta hushållet här också.

UNICEFs hemsida kan man köpa en brunn till dem som verkligen behöver.

Kattnytt

Förra lasset hemlösa katter, Cissy och Rasputin, hittade hem. Cissy flyttade till Tammerfors och Rasputin… tja… Han kom liksom inte längre än hit. Min högt vördade make gav Rasputin till mig i julklapp. Det finns inte en poängskala stor nog i hela världen för att inbegripa ”ge sin fru en kattunge i julklapp”. Hustrulig absolution.

IMG_9110Strax innan jul anlände två nya små hemlösa katter, Ida och Emil. De var otroligt rädda i början, så där som hittekatter kan vara, men de har nu efter ett par veckor av idogt pysslande med deras självförtroende utvecklats till underbart gosiga små gryn. De kryper upp i famnen (de hoppar aldrig, sånt kan vara farligt) och ligger i de mest märkliga positioner i knät bara för att få vara med, även hos barnen. Det tog ungefär fram tills nu innan de andra katterna lite bättre accepterat gästerna, men nu går det ganska bra. Om ni vet någon som skulle vilja ha två supersöta, vita syskon kan man få adoptera dem genom Kulkurit. De bor alltså bara hos oss för att slippa en bur på katthem, och önskar inget mer än att få ett eget hem. Man ska inte låta sig avskräckas av att de kanske är lite nervösa i början. När de väl börjat smälta har de enorma hjärtan och en aldrig sinande lust till lek och gos!

IMG_9128-20140107Emil låg i flera dagar i buren han kom i, utan att äta eller dricka speciellt, och utan att reagera när man försökte röra honom – och jag fruktade att han inte skulle klara sig. Därefter barrikaderade han sig bakom böckerna i bokhyllan i ytterligare några dagar innan han vågade sig fram. Nu ligger han nöjt mitt på golvet i köket utan att låta sig skrämmas och kommer springande för att hälsa när man kommer hem.

IMG_9168-20140107Ida satt med sin bror bakom böckerna i fyra dagar, men sprang ibland och gömde sig under fåtöljen istället. Då skrek Emil i panik tills hon kom tillbaka. Stora plötsliga rörelser kan fortfarande få henne att ta till flykten, men aldrig långt eller länge. Oftast snor hon runt fötterna och kräver att man klappar henne, eller leker med de andra katterna. Lyfter man upp henne i famnen kan hon sitta och spinna förnöjt tills människoben har domnat och lite till.

 

 

 

Ett nytt liv åt Ess

I går fick vi hem en liten katt, vi kan kalla henne Ess, som hamnat i kläm. Inte fysiskt, så där som katter trots allt har en tendens att göra, utan med sin blotta existens. Om ingen tar henne avlivas hon, hette det. För hon som en gång var en del av en familj får inte längre vara det. Nu sitter hon här på mitt kontor, under extrasängen och undrar vad hon har gjort för fel.

Men hon inte gjort något fel alls. Faktum är att det är en alldeles osedvanligt trevlig liten kattdam, tre år gammal och redan nära döden. Ess är rädd. Förstås. Inte för att hon förstår hotet som hängde över henne, utan för att hon inte förstår vad som händer. Ändå har hon redan kommit fram från sitt trygga ställe under sängen och tiggt gos, strukit sig mot min hand, tassat försiktigt runt mina ben. När veterinären var här och vaccinerade henne satt Ess tyst i min famn, utan att försöka riva eller protestera. Benig är hon. Och tovig. Och väldigt, väldigt stressad. Men det är sådana saker som kärlek och omvårdnad botar.

Det hänger inte längre något dödshot över lilla Ess. Hon får vara här, under extrasängen, så länge hon behöver. Därefter kommer jag att sakta försöka introducera henne till de andra katterna, även om jag förstås förstår att det i bästa fall är en veckolång process och i värsta fall inte kommer att fungera alls.

Så därför tänkte jag fråga er om någon av er skulle vilja viga de nästkommande 10-15 åren till Ess. För det bästa vore förstås om hon så snart som möjligt kunde få ett hem utan andra katter, utan stress och utan risk att någonsin bli övergiven igen. Har du eller någon du känner ett sådant hem till Ess? Hör av dig! Ess finns för tillfället i Sibbo, har levt som innekatt och är steriliserad, avmaskad och vaccinerad. Priset för henne är veterinärkostnaderna.IMG_8118IMG_8125

Om ljudet av smällare och lyckan att få hålla sina barn

Barnen kommer rusande in, uppspelta och lyckliga. Fyrverkerier! Underbara konstellationer i regnbågens alla färger lyser upp den mörka natthimlen. Tillsammans går vi ut. Det är kallt och varje andetag skapar små puffar. Vi står tillsammans. Fascineras, jublar, beundrar. Tätt, tätt ihop njuter vi av att tillsammans få uppleva det färggranna skådespelet.

-Kanoner, suckar Tilda hänfört.

– Nej, raketer, försöker jag.

– Kanoner, bestämmer Tilda. Mera!

Senare på natten sitter jag i en mjuk fåtölj hos goda vänner och smuttar på en drink. Ljudet av smällarna utanför får mig att tänka på mina underbara barn, som för länge sedan tryggt somnat hemma hos farmor. Ljudet får mig att tänka på kylan ute i den gryende januarinatten och den ljuvliga värmen från festen, skratten från vännerna.

Ett nytt år börjar och jag ser fram emot allt vad som kommer.

Men ljudet av smällarna får mig också att tänka på alla dem som inte associerar till vänner, fest och skratt. Tyst skickar jag en tanke till alla dem som tänker på granater, våld och ond, bråd död. Alla dem som vet att det där ljudet betyder flykt och rädsla, dem som lämnat allt de någonsin haft och som sett sina vänner bli kvar. En tanke till alla dem som när de hör ljudet tänker på sina barn men aldrig mer får hålla dem i sina armar, och alla de barn som inte längre har någon att krypa upp till och söka tröst hos.

En tanke till alla dem som just i denna natt av förhoppningar och förväntningar förlorar allt.

Ett nytt år börjar och jag lovar mig själv att försöka skänka lite hopp till dem som inget har.

Mitt nya år börjar jag med en donation till Läkare utan gränser. Om vi alla delar med oss lite av vad vi har gör vi en stor skillnad. Vad gör du?

 

Dessutom: Läs gärna Essas gripande berättelse om en tablettask och en liten pojke.

DN rapporterar om att tysta nyårsraketer blivit populärare.