Etikett: Historia

Historikerns historier

Varför genushistoria?

Charlotte10 kommentarer

I en diskussion med personer som är kritiska mot genusvetenskapen gled vi över till varför genushistoria skulle vara ett berättigat ämne värt skattepengar. Jag tänkte nu försöka besvara en del av den kritik som framfördes.

Ett av de starkaste argumenten verkar vara att det där med att skriva kvinnornas historia är ungefär lika intelligensbefriat som kvotering in i bolagsstyrelser. Kvinnor som inte av egen kraft gjort sig förtjänta av utmärkningar ska inte ha några. Jag är också emot kvotering av kvinnor, men genushistoria är långt ifrån en kvotering av kvinnor utan en effekt av den nya tidens historieskrivning där fokus skiftat från det stora narrativet där man genom kungar och krig beskriver en enskild nations historia till försök att återberätta forna tiders verkligheter objektivt. Vill man förstå hur livet tedde sig i Sverige på 1500-talet är kvinnornas liv en lika naturlig del som männens, och relationen dem emellan det viktigaste objektet för genushistorikern. Det handlar alltså inte om att förneka att Gustav Vasa var den enskilt mest betydelsefulla personen i 1500-talets narrativ utan om att dels beskriva hur alla som inte var Gustav Vasa hade det, dels att förstå vilka samhällsprocesser som ledde till att Gustav Vasa kunde få den betydelse han fick.

Ett annat argument för att genushistoria skulle vara irrelevant är att genus egentligen bara är feministisk ideologisk propaganda. Det är allmänt vedertaget i dagens värld att vi som människor påverkas av både arv och miljö. En del av den påverkan miljön har är genom hur vi socialiseras in i vårt genus, men också exempelvis i vår klass. Jag får ofta höra att genusvetare skiter i det där med biologin och även om det säkert finns genusvetare som inte tar biologin på tillräckligt stort allvar (skräckexempel erbjöds i Hjernevask) är det inte genusvetarnas främsta syfte att identifiera biologiska effekter – även om det förstås till viss del måste vara en bieffekt av att man identifierar genus. För en genushistoriker som betraktar det samhälle som fanns för 500 år sedan är det nästintill omöjligt att med säkerhet urskilja biologiska aspekter, främst för att klass och genus i mycket högre grad än biologi formade samhället.

Ibland kommer det också fram protester om att genushistoria är historieförvanskning med enda syfte att skriva en snyfthistoria om hur jobbigt kvinnor har haft det för att berättiga att kvinnorna nu hämnas på männen. Förutom att det är väldigt cyniskt sysslar dagens historiker aldrig med att värdera tidigare samhällen, utan med att beskriva. När man sedan beskriver samhället för 500 år sedan som tydligt patriarkaliskt och med begränsade rättigheter för kvinnor är det inte för att rättfärdiga en kollektiv bestraffning av dagens män utan för att det är egenheter i samhället man helt enkelt inte kommer ifrån. Samtidigt gäller det för historikern att bibehålla ett öppet sinne för vad källorna berättar och inte söka bekräftelse på en viss tes utan att redogöra för möjliga detaljer som pekar åt ett annat håll. Min fantastiske Handledare B sa en gång att det handlar inte om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. Det betyder att man har en skyldighet att redovisa för alla tänkbara läsningar av sitt källmaterial och med hjälp av tidigare forskning komma fram till den mest troliga tolkningen. Att kvinnor i historisk tid varit underordnade män råder det inget tvivel om. Jag har fått höra att trots att en del kvinnor möjligen var underordnade män fanns det också män som var underordnade kvinnor. Det är helt självklart, men om vi säger så här: det fanns betydligt fler saker en man fick göra utan tillåtelse från en kvinna än tvärtom. Faktum är att på 1600-talet betraktades kvinnan (som varelse, oavsett klass) som av så klent förstånd att hon inte tillåts sköta sina egna juridiska angelägenheter. Liknande tankar om män (som varelse) fanns inte. Till och med fattiga bönder hade om de var män juridiska rättigheter som adelsmän enligt lagen inte fick kränka. Och återigen: det här är inte att skuldbelägga och ingenting som dagens män ska lida för men det är en del av historien som knappast går att tolka på annat sätt. Däremot är det uppenbart när man studerar mikrohistoria (alltså exempelvis en enskild släkt, en by eller en kort tidsperiod) att kvinnor hade rättigheter och utnyttjade dem. Kvinnor var på intet sätt värnlösa små varelser fångade i en patriarkalisk tyranni.

Jag har också väldigt ofta fått höra att kvinnor helt enkelt inte borde ha plats i historieböckerna för att de inte har presterat någonting och att tidigare historieskrivning inte är mansdominerad utan bara anpassad till vem som var betydelsefull och att dessa råkat vara män. Det är just en sådan här bild av världen som gör att genusvetenskapen behövs. Om man på riktigt upplever att kvinnor inte presterat något värt att nämna för eftervärlden under de senaste 1000 åren borde den naturliga frågan vara: varför? Varför upplevs fortfarande inte allt det kvinnor gjort som viktigt för att det inte är politik eller krig? Och varför är alla kvinnor som levt och verkat före oss osynliga? Jag fick höra att de inte ska lyftas fram bara för att de är kvinnor, men lika viktigt är att de inte ska gömmas undan bara för att de är kvinnor. Kvinnor under århundradenas lopp har inte fortsatt vara hemmafruar, heltidsmödrar och oskolade för att de på grund av biologi skulle ha varit olämpliga som härförare, politiker och lärda utan för att den delen av världen under hundratals år varit stängd för dem. Att ge dessa kvinnor en plats i historieböckerna är inte att kvotera utan att komplettera. Historien om hemmet, om barndomen, om lokalförsörjning, om äktenskapet (den kanske enskilt mest betydelsefulla ekonomiska faktorn i förfluten tid), om uppfostran, om socialisering, om gräsrotsnivån – allt det borde vara en del av det stora narrativet: inte för att det rör kvinnor utan för att berättelsen och framförallt förklaringarna blir lidande utan. Inte heller handlar det om att skapa upprättelse för kvinnor utan om att förstå hur social- och kulturhistoria har format samhället i minst lika hög grad som politik och krig.

Och jag kan knappast skriva om det här ämnet utan beröra sexuell makt. Det hävdas nämligen ganska utbrett att kvinnor hade sexuell makt och därför kunde påverka männen nästan hur de ville. I samband med detta hävdas också att kvinnor – huvudsakligen för att de inte behövde dra i krig – hade det ganska bekvämt och att samhället var anpassat efter kvinnornas behov. Först och främst vill jag passa på att påpeka att det är just sådana här frågor som genushistorikerna kan reda ut. Sedan vill jag också säga att sexuell makt är mycket relativ. Visst kunde vissa kvinnor säkert påverka männen runt omkring dem med sexuell makt, men makt som inte är lagstadgad eller skyddad av normer är oerhört begränsad och otillförlitlig. I ett samhälle där exempelvis våldtäkt inom äktenskapet var lagligt, där kvinnors sexualitet var starkt begränsad av samhällets normer om dygdighet och där män inte straffades för utomäktenskapligt umgänge (om inte partnern var gift, man eller ett djur) kan den sexuella makten rimligen inte ha varit ett särskilt betydelsefullt vapen i kvinnors vardagsliv. Kvinnor i allmänhet hade det knappast mer bekvämt än män i allmänhet och om man vill hävda att samhället var anpassat efter kvinnornas behov bör man noga definiera ”behov”. Det verkar som om man tyr sig till biologin och menar att eftersom kvinnornas främsta uppgift och behov som biologisk varelse var att reproducera och sedan skydda sin avkomma var samhället anpassat till detta. Det enda jag kan komma på som stöder den här teorin är att kvinnor enligt medeltida lag inte kunde bli bannlysta, men i praktiken frångick man glatt denna regel. I själva verket var det inte kvinnans rätt till avkomman utan mannens rätt till avkomman som skyddades. En mor blev exempelvis inte automatiskt ansvarig för sina barn om fadern dog.

Ytterligare en protest mot genushistoria rörde att om jag vill sitta och läsa 500 år gamla brev får jag göra det som hobby, inte på skattepengar. Egentligen rör väl den protesten inte bara genushistoriker utan alla historiker. Jag har, om jag får säga det själv, en ganska gedigen utbildning för att göra just det jag gör och en färdig historiker har allra minst åtta års universitetsstudier bakom sig (ofta betydligt fler). Som jämförelse kan nämnas att en läkarutbildning är 5,5 år lång. Förvisso kan man hävda att det historikerna lär sig inte är särskilt viktigt men personligen tycker jag att det är tryggt att det finns en så bred och så gedigen utbildning av dem som ska hjälpa till att förklara allas vårt förflutna. För i grund och botten handlar det om att det förflutna tillhör oss alla, och att den kunskap de 500 år gamla breven jag nu läser kan ge vår nutid ska komma alla till godo. Att skattepengar bidrar till finansiering möjliggör att alla de som är intresserade av det förflutna har rätt att få veta mer utan att själv spendera de tiotals år i mörka arkiv som det tar att leta reda på kunskapen, eller förväntas skaffa sig de år på universitetet det tar att lära sig tolka den.

För att avsluta vill jag citera Michelle Rosaldo som 1980 skrev:

”We must begin […] to ask just how it comes about – in a world where people of both sexes make choices that count – that men come to be seen as the creators of collective good and the preeminent force […]”

Kulturkrockar · Vardagslivet

Modet är det sista som överger människan

CharlotteLämna en kommentar

Ni vet hur man brukar säga att modet går igen?

Men om vi säger som så, att om det var en modedetalj vars återkomst var otippad så var det 1500-talets kragar.

Historikerns historier

När det är dags att sortera

Charlotte2 kommentarer

Det är extremt nedslående att jag inte hittar de kopior jag tog ur Sturerarkivets material när jag var vid Riksarkivet. Lite för att de kostade hutlösa 4 spänn per kopierad sida. Lite för att jag behöver dem till ett visst paper till Glasgow som bara måste bli färdigt men som fått vänta en hel vecka medan jag har legat utslagen. Men mest för att det är kopior av dokument som överlevt i fem freaking hundra år men som är spårlöst borta efter bara några månader med mig.

Historikerns historier

Det här med rabiata feminister

Charlotte11 kommentarer

Du kallar mig rabiat feminist. Det är första gången någon gör det. Först skrattar jag så att det sprutar te ur näsan. Sedan blir jag förbannad. Förutom att det visar att du känner dig berättigad att uttala dig om mina personliga preferenser utan att ha en aning om vem jag är visar det också en oförskämdhet i genusdebatten. Kalla någon rabiat feminist och du har vunnit. Grattis liksom. Poäng till dig.

Saken rörde historisk forskning om män. Jag menade att den historiska forskningen har varit centrerad kring män för att tidigare historiker har sett de områden där männen var verksamma som de enda som drev samhället framåt, åtminstone fram tills kvinnoforskningen introduceras på 1960-talet. På uppmaningen att bevisa detta tog jag en bok hur min bokhylla – den sista delen av Almquists Världshistorien från 1924 – och räknade lite snabbt hur många man valt att visa porträtt av. Boken har, förutom andra illustrationer, hela 54 porträtt. Av dessa är det en enda kvinna (änkekejsarinnan av Kina). Du svarar att jag inte bevisar någonting genom att räkna bilder i någon gammal bok. Nä, kunde jag visa forskning som bevisar min poäng?

Så jag tar ut en annan bok ur bokhyllan. Antologin Kvinnohistoria där redan första kapitlet behandlar just den problematiken jag lyft fram. Men då säger du att det inte är riktig forskning eftersom det är genus och därmed per definition underkänt som ovetenskapligt. Jag får höra att jag klänger mig fast vid min Bibel. Den där antologin är skriven av nio synnerligen premierade och kompetenta forskare som idiotförklaras ohörda. Visste du det? Vet du hur många år av hårt arbete och hur mycket ackumulerad kunskap du förkastar utan att ens förstå det själv?

Jag vet, jag borde inte bry mig. Men vet du vad? Det gör jag! Inte för att du kallar mig rabiat feminist, men för att puckon som du tillåts förstöra en oerhört viktig debatt. Alla vi som jobbar med historia, som arbetar hårt och många kvällar och helger, som kanske sliter med att balansera familjeliv och jobb, som har samma problem med att få vardagspusslet att passa som alla andra, vi ser folk som du och tänker: nej tack. Fuck if I care. Vill du häva ur dig skit får du stå själv.

Och den verkliga förloraren är debatten. En debatt som kunde få ett helt annat djup om vi som faktiskt har historia och forskning som arbete skulle bli hörda. Jag menar inte att du ska svälja allt, absolut inte. Men smaka innan du spottar. Som du beter dig nu har jag mer utbyte av att diskutera hur man ska klä på sig vinterkläder med min treåring.

Historikerns historier

Patriarkat och genusvetenskap – en kärlekshistoria

Charlotte1 kommentar

Lite varstans stöter jag på frustrerade män(niskor) som kritiserar genusvetenskapen, ofta i väldigt hårda ordalag. En av de saker man tycks irritera sig mest över är att män framställs som förtryckare och kvinnor som offer och att genusvetenskapens enda existensberättigande skulle vara att bevisa att det både varit och är så. Även om jag förstår att man genom media och politiska diskussioner kan få för sig att det skulle vara genusvetenskapens syfte kan jag inte säga det på något mildare sätt än att det är fel.

Vad gäller genushistorien är den övergripande ramen patriarkatet – en term som kan vara svår att förstå och som ofta missbrukas just för att göra män till monster och kvinnor till fångar. Det ska medges att patriarkatet som begrepp inte problematiseras tillräckligt inom all genusvetenskaplig forskning – vilket är en brist – men patriarkatet är absolut inte något som genusvetarna har hittat på.

Så vad är då patriarkatet? Ett patriarkat är ett system där män (ofta äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. Det är allt.

Så what’s the fuss? Att Sverige har varit ett patriarkaliskt samhälle så långt tillbaka vi har källor att beskriva samhällsstrukturen är ett faktum. Det är inte en konspirationsteori, det är inte feministisk propaganda och det är inte något som historiker (oavsett om de sysslar med ekonomi, juridik eller människors förhållande till svampplockning genom århundradena) tvekar kring. Faktum är att sedan genusvetenskapens tillkomst för ungefär 50 år sedan (som kvinnovetenskap) har synen på kvinnan och hennes position både i samhället och genom historien förändrats radikalt. År 1840 skrev den mycket renommerade arkivarien J.J. Nordström att maken

utan ansvar inför verdslig öfverhet icke blott [kunde] tukta [sin hustru] efter godtycke, utan ock sälja och till och med bringa henne om lifvet

Genom att titta på i princip samma källor började en av Sveriges tidigaste kvinnohistoriker över ett århundrade senare beskriva äktenskapet och visa oss dess enorma innebörd i det äldre samhället. Vad gällde hustruns rättigheter menade Lizzie Carlsson år 1965 att

Kvinnan var omyndig – det har ju förresten gift kvinna varit ändå in i våra dagar

Fortfarande år 1997 är den allmänna uppfattningen att kvinnan i det äldre samhället varit omyndig. Maria Sjögren skriver

”(g)iftermålens samhällsfunktion i det äldre samhället förutsatte (…) att kvinnan saknade juridiska rättigheter

Tack vare genusvetenskapen är historikerna idag förhållandevis överens om att kvinnan inte konsekvent har setts som omyndig och att patriarkatet långt ifrån varit en stabil struktur där kvinnan alltid varit underordnad och mannen alltid överordnad. Hade det inte varit för genusvetenskapen har jag svårt att tro att man lagt märke till dessa variationer.

Så kommer vi till det där med patriarkatets inverkan på kvinnors och mäns rättigheter. Kvinnor har genom historien fått göra alla möjliga grejer. Som jag redan nämnt tidigare fanns det i det medeltida Sverige kvinnliga slottsherrar, det har alltid funnits kvinnliga företagare och kvinnor har sedan 1200-talet ärvt och ägt egen jord. Men – och det här är jätteviktigt – det betyder inte att det inte har skett i en patriarkal struktur, det vill säga: att kvinnor förekom på ”manliga” positioner betyder inte att patriarkatet inte fanns. Utan att försöka ta ställning till om män eller kvinnor har haft det värst råder det ingen tvekan om att kvinnors rättigheter var helt beroende av männen. I mitt eget material finns ett mycket tydligt exempel på hur det kunde se ut:

En kvinna kom inför rätten i slutet av 1300-talet och berättade hur hennes make hade slagit henne blå för att hon skulle gå med på att han sålde hennes jord. Eftersom flera personer vittnade om att det har gått till så döms jorden tillbaka till kvinnan.

Hur ska man tolka det här exemplet? Mitt förslag är så här (och tolkningen bekräftas av bland andra Maria Ågren i Domestic Secrets):
Kvinnan vet om vilken jord som är hennes och tycker att hon har rätt att bestämma över den (exakt hur stor rätt är svårt att säga), men allmän praxis är att mannen sköter om jorden oavsett vem som äger den (det här finns det inga tvivel om, det visas av tusentals andra fall) med hustruns godkännande (annars hade han ju inte behövt klå henne). Tydligt är också att man inte får slå sin hustru blå för att hon ska gå med på saker vilket visas av att hon får tillbaka jorden. Men kvinnans rättigheter var helt beroende av männen runt omkring henne! Flera vittnen visste om vad som hade hänt men likväl väntar kvinnan tills maken är död (vilket av allt att döma varit flera år) innan hon kan föra sin sak inför rätten.

Historiskt sett (jag skulle spontant säga fram till mitten av 1900-talet) har alltså patriarkatet som system fungerat fint för dem så höll sig innanför ramarna men om något gick fel – när shit hit the fan liksom – då var kvinnorna mycket utsatta och helt beroende av manligt beskydd på grund av att deras juridiska, ekonomiska och politiska rättigheter inte var allmängiltiga. Jag tycker inte om att prata om sanningar när man pratar om historia för det finns alltid så många undantag, men patriarkatet är inte en tolkningsmodell (som Laqueur) utan ett faktum.

Men kvinnorna var förstås inte de enda som riskerade att halka utanför. Liknande problem hade exempelvis barn och sådana som inte ägde egen jord och det ska man inte heller bortse från.

Så vad kan vi lära oss av detta idag? Med den ovan givna definitionen av patriarkat är Sverige idag inte ett patriarkaliskt samhället. Patriarkatet handlar om vem som har rättigheter och skyldigheter – inte vem som gör vad – och i Sverige finns inte längre några strukturella skillnader mellan könen (och nej, det är inte ett matriarkat för att kvinnor ibland kvoteras). Genusvetenskapen har gett oss den nyanserade bilden av patriarkatet som forskningen idag har och genusvetarna (alltså inte genus-veta-bättre-arna) skulle gärna kunna få förklara det här tydligare och ges mer utrymme – ta mer utrymme – i de offentliga debatterna.

Historikerns historier

Genusvetenskap som vetenskap. Igen.

Charlotte44 kommentarer

Så jag gav mig in i en diskussion som egentligen inte ger mig annat än magsår. Men jag vill ändå försöka förklara och så får man gärna fråga mer om något är otydligt.

Som ni ser rör det alltså frågan huruvida genusvetenskap är en vetenskap eller – vilket de flesta där verkade tycka – är en politisk ideologi. Och ska vi vara riktigt ärliga kan det vara jävligt svårt att se skillnaden så som genusdebatten går i Sverige just nu.

Problemet är som så många gånger förr att alla dem som faktiskt sysslar seriöst med genusforskning kanske tar en snabb titt på rabiata feminister och fradgetuggande jämställdister, tänker ”fuck no, de får ta död på varandra” och kryper tillbaka ner i arkivet. Tro mig, med tanke på hur mycket skit som hävs över genusforskare utan att ta någon som helst notis om skillnaden på forskningsresultat och forskaren som kommit fram till dem – saklig kritik och personangrepp – är det mycket möjligt att det här är enda gången jag orkar sticka upp näsan ur arkiven. Men, vi provar!

Om någon mot förmodan missat det är jag alltså genushistoriker och sysslar med svensk juridik 1350-1550. Bara så att grunderna är klara.

Vad gäller genushistoriska teorier är den viktigaste att det är skillnad på kön (som är biologiskt) och genus (som är socialt) och helt fundamentalt är att genushistoria rör sig om dynamiken mellan män och kvinnor, inte om könskamp eller kvinnohistoria. Av de genusvetenskapliga modeller som jag själv använder är de viktigaste enkönsmodellen och tvåsfärsmodellen. Den första, som utvecklades av Thomas Laqueur, innebär att man först för ett par hundra år sedan insåg att det finns två kön. Dessförinnan var man övertygad om att det bara fanns män. Det där med att somliga inte hade snopp förklarade man med att de befann sig längst ner på en glidande skala där manliga män var högst upp och att de andra inte var riktigt färdiga män. Min egen syn på enkönsmodellen är att den är väldigt tydlig när man tittar på medicinsk kunskap och biologiska teorier men att den i mitt eget material (juridiska källor) inte alls är lika tydlig. Tvärtom verkar det som om tvåsfärsmodellen skulle vara bättre på mitt material. I den modellen menar man att det fanns en sfär (ekonomisk, juridisk och politisk) som var för männen och en sfär (hemmet) som var för kvinnor. Ofta säger man den offentliga och den privata sfären.

Och nu kommer det viktiga, det som gör genusvetenskapen till en vetenskap, eller åtminstone gör genushistoria till vetenskap. När jag som genushistoriker tolkar vad jag ser är det inte min uppgift att döma någon utan att med hjälp av modellerna försöka förklara hur människor såg på sin verklighet – men modellerna är förstås sentida konstruktioner och ingenting annat! Trots att tvåsfärsmodellen passar bäst in på mitt material finns det helt klart en flytande gräns mellan sfärerna och undantag kan man alltid hitta. Som genushistoriker är det min uppgift att redogöra för alla dessa undantag och försvara varför jag väljer en viss modell över en annan, men som i all forskning handlar det om att teorier och modeller i ljuset av ny kunskap kan behöva omvärderas. Vilket är tur, för annars hade det knappast funnits något behov av historiker alls.

Frågor på det?

Läs också gärna om vems fel allt är!

Får man bara inte nog utan vill läsa ännu mer kan jag rekommendera exempelvis Maria Ågren Domestic Secrets (2009), Anu Lahtinen Anpassning, förhandling, motstånd (2009) och Christer Winberg Grenverket (1985).

Historikerns historier

Vems fel är allt egentligen?

Charlotte11 kommentarer

Ibland när jag och min högt vördade, älskade make har livliga diskussioner och det känns som om han har en poäng som jag inte vill erkänna slänger jag upp mamma-kortet.

Ah men, ja va ju gravid i 9 månader! Fattaru alls hur jävligt det var?

Och eftersom jag ju faktiskt var gravid i 9 månader (18 då, om man räknar båda ungarna, men så hårt har jag inte behövt slå ännu) och han helst inte vill lyssna fler gånger på riktigt hur jävligt det var ger han upp. Och jag vinner.

Ibland känns det som om hela den svenska genusdebatten fungerar på ungefär samma sätt.

Ah men, ja hör ju för fan till den delen av befolkningen som varit förtryckt i 1000 år! Fattaru alls hur jävligt det är?

Och eftersom alla vet att män har förtryckt kvinnor i 1000 år (minst) och mannen genom att då fortsätta diskutera med kvinnan så att säga bekräftar förtrycket ger han upp. Och hon vinner.

Det där mamma-kortet, det sparar jag för trivialiteter. Som om det verkligen är rimligt att maken åker och hämtar sushi till mig fast det är en 20 min bilresa, som att det ens är något att diskutera. Eller om gardinerna i vardagsrummet borde vara blommiga eller rutiga när det egentligen är självklart att vi ska ha båda för att enkelt kunna byta när andan faller på. Eller när vi bråkar om vems tur det är att städa kattlådan (hans veka argument att det är mina katter är förstås ingenting i jämförelse med mina graviditetssmärtor då för 4 år sedan).

Men genusdebatten är alldeles för viktig för att man ska få dra förtryckt-kortet och nu har det flitiga användandet lett till helt nya problem. Helt plötsligt höjs det röster för att kvinnor kanske inte har haft det så pjåkigt under de senaste 1000 åren ändå och att männen faktiskt har haft det rätt tungt. Kvinnligt företagande fanns ju redan för flera hundra år sedan och hemmafru-idealets era var jättekort. Män, däremot, har hela tiden slitit hårt och fått sätta livet till i krig. Män har faktiskt också haft det jobbigt.

Förutom att man framstår som två arga treåringar som står och viftar med förtryckt-kort blir en debatt om hur man ska göra vardagen bättre för människor oavsett kön idag en uppvisning i vem som haft det jobbigast under de senaste 1000 åren. Även om det ett tag är underhållande är det knappast kreativt i längden. Dessutom riskerar man genom den nuvarande historierevisionistiska utvecklingen att vi tappar perspektiv på vad vi egentligen diskuterar.

Jag är genushistoriker. Det är mitt jobb att studera relationen mellan män och kvinnor i förfluten tid. Därför känner jag mig nu manad att sammanställa en kort och mycket generell lista över saker som (genus)historiker i allmänhet är överens om och som förhoppningsvis kan ge lite perspektiv.

1: Under de senaste 1000 åren är det bara under de senaste kanske 100 som man kan tala om endast två genus. Om vi går tillbaka i tiden 400 år är det helt tydligt att två genus (män och kvinnor) inte räcker till för att beskriva hur människor hade det. En del väljer att tolka vad de ser som att det bara fanns ett enda kön, det manliga, och att de olika varianterna av genus var glidande på en skala ”manlig man” till ”kvinnlig kvinna” (men av manligt kön).

2: Män har i allmänhet varit överordnade och kvinnor i allmänhet underordnade. Det betyder inte att det inte fanns vissa kvinnor som bestämde över män (det fanns till exempel kvinnliga slottsherrar på medeltiden) och många män som hade det svårt, men strukturerna fungerade till männens fördel. Juridiskt, ekonomiskt och politiskt var männen gynnade. De kvinnliga företagarna som man nu talar om (och som absolut fanns men som utgjorde en bråkdel av det totala företagandet) var utsatta och beroende av att männen runt omkring dem tillät verksamheten. Män och kvinnor av samma sociala status var inte jämbördiga. Varför och hur stor ojämlikheten var har varierat över tiden.

3: Genus är inte en myt. Säkert vet alla att både arv och miljö bidrar till att göra oss till dem vi är och inom ”miljö” är vår könsidentitet, vårt genus, en viktig del i vår socialiseringsprocess. Vad som ibland skjuts åt sidan (bland annat för att det är oerhört svårt att utreda) är ”arv”-delen under historisk tid. Under de senaste 1000 åren har det funnits alltför många som inte passar in i nutida stereotypa mallar av hur kvinnor och män ska vara för att man ska kunna konstatera att den nutida synen på vad som är manligt och vad som är kvinnligt inte kan appliceras på förfluten tid och att idealen har varierat både över tid och rum.

4: De senaste 150 åren är första gången som det finns ett bredare folkligt stöd för lika rättigheter oavsett härkomst, kön eller social status. Ur ett historiskt perspektiv är det alltså en väldigt kort period som tanken om ett jämställt samhälle har funnits. Vad många tänker på när de tänker ”förr i tiden” och ”kvinnoförtryck” är de korta årtionden i mitten av 1900-talet då hemmafrun lyftes fram som ett ideal och då är det alltför lätt att avfärda synen på manlig dominans som en parentes. Faktum är dock att under de senaste 1000 åren har mannen haft rättigheter som kvinnan saknat och mannen har dessutom haft bestämmanderätt över alla dem som bodde inom hans hushåll.

Det här får inte bli en tävling om vem som haft det jävligast – det var säkert trist för alla utan duschar och med böldpest och spetälska – men de historiska drag som gjort att jämställdhetsdebatten ens har behövts ska man inte förneka. Så vad är det vi diskuterar här egentligen? Jag skulle vilja föreslå lika rättigheter för män, kvinnor och alla däremellan från och med nu.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ärlighet när man presenterar sin forskning

Charlotte11 kommentarer

Igår presenterade jag som bekant mitt första kapitel av min avhandling för seminariet. Det gick på alla vis åt helvete, inte minst för att min plan om att vara distanserat intellektuell sket sig så fort jag svarade ärligt på frågorna som ställdes. Missuppfatta mig inte, ärlighet i forskningen är viktigt, vi har pratat om det förut och man basunerar ut vikten av den samma på DN.s debattsidor i denna stund.

Men ärligheten när man presenterar sin forskning är så mycket trevligare när man har något intelligent att presentera. Så var inte fallet igår.

Och så frågade min handledare B hur jag hade tänkt när jag skriver att min forskning rör högmedeltiden, trots att jag börjar år 1350 och det vanligen räknas som starten på senmedeltiden.

En kort stund önskade jag att jag hade ljugit. Dragit till med en ”hrm, hrm (riktiga historiker harklar sig alltid innan de talar), enligt Dickson och Lederhosen är den kvalitativa periodisering av vad vi refererar till som mediae aevis kännetecknad av den kvantitativa felmarginalen i det som kommit att kallas senmedeltidens intrång”.

Istället sa jag som det var. Att jag helt enkelt gillade högmedeltiden bäst – även om jag inte medgav att det är för att de hade finast klänningar – och att jag därför letat reda på någon forskare (som säkert hette Dickson eller Lederhosen) som medgav en förskjutning av den traditionella periodiseringen. Bara för att jag ville.

Inte hade det ju med vetenskap att göra. Liksom.

I ljuset av liknande argument gjorde det säkert inget att vad jag presenterade säkerligen också var världens kortaste kapitel.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att stå ansikte mot ansikte med historien

Charlotte4 kommentarer

I staden Birka, på Björkön i Stockholms skärgård, dog för 1200 år sedan en sexårig flicka som arkeologerna hittade vid en utgrävning i slutet av 1800-talet. Nu har forskarna åter gett henne liv genom att ha rekonstruerat hennes ansikte och klätt henne, så att hon står inför oss, kanske just så som hon såg ut. Och hon ser liksom… svensk ut. Påminner mig om mitt hemland.

Fascinerad läser jag artikeln på DN, men så händer något. Historikern i mig drar fram källkritiken och börjar såga mening efter mening. Starkast fastnar jag för

”Egentligen är det inte helt säkert att Birkaflickan var just en flicka men de gåvor som hittades tillsammans med hennes skelett tyder på att så var fallet. Med sig i graven fick hon bland annat ett förgyllt spänne, glaspärlor och en behållare med synålar […]”

Kommer ni ihåg Bäckaskogskvinnan som hittades på 1930-talet? I hennes grav hittade man redskap för jakt och fiske och tog för givet att det var en man, ända tills det efter en bäckenanalys visade sig att hon fött flera barn. Varför har man då valt att göra sexåringen på Birka till just en flicka, trots att det inte finns uteslutande bevis? För att vi återigen applicerar våra nutida genusordningar på forntida fynd?Va, va, va?

Eller kanske för att det är mest troligt att sexåringen på Birka var en flicka, för att synålar och glaspärlor under de nästan 7000 år som skiljer Bäckaskogskvinnan från Birkaflickan blivit tillräckligt starka kvinnosymboler för att rättfärdiga en gissning. Och förmodligen för att ”kom och möt Birkahermafroditen” hade gett en helt annan klang och vetenskaplig vinkel.

Jag faller tillbaka på något som jag ofta hävdar, nämligen att kontakten mellan forskningen och samhället är mycket viktigare än vad en del forskare skulle vilja ta till sig. Vi som forskar måste ta ställning till vad som kan tyckas som betydelselösa små detaljer, som om man får skriva ”hermafrodit” när könet är okänt trots att termen egentligen syftar på en individ som är tvåkönad.

Men för den allmänna förståelsen av vår gemensamma historia är de där detaljerna inte lika viktiga. Ett vaknat intresse och en vilja att lära sig mer är betydligt viktigare, och vad kan då vara häftigare än att få möta någon som levt för 1200 år sedan och ser ut just som oss? Häftigt!

Kuriosa: På SVT Play kan man följa arbetet!

 

Historikerns historier

Att sy en jacka

Charlotte2 kommentarer

Jag erkänner, jag är en sån som inte ens orkar sy gardiner. Mina många år som rollspelare har förvisso medfört en hel del sömnadsprojekt men mer av arten ”jag lägger mig på tyget och klipper runt om” än något med större mått av planering.

Efter bisarrt många timmar av studerande och forskande och mer än 3700 timmars(!) handarbete har volontärer och sakkunniga vid Plimoth Plantation återskapat en fantastisk jacka från 1620-talet, endast med tidsenliga tekniker och material. Läs och förundras!