Etikett: Genusforskarens återvändsgränd

Vardagslivet

Girls’ night out

CharlotteLämna en kommentar

Egentligen skulle vi ha åkt hela familjen, men med Vilho i början av en tjusig förkylning blev det en tjejkväll. Jag och Tilda. Själva. Med blommor i håret och dans i benen åkte vi på Valborgsfest.

Vi är snälla och söta. Ni kan lita på oss. Vi skulle aaaldrig!

Det var inte vi!

Ett tag funderade jag på om jag uppmuntrar till… ja… typ ätstörningar och utseendehysteri. Ni vet när vi gör oss i ordning tillsammans. Men så tänker jag mig att det säkert är minst lika illa att jag lärde henne att skrika ”haha sölkorv” åt alla bilar vi blåste förbi på motorvägen. Jag är en förkastlig förebild.

Vardagslivet

Hur en kvinna föredrar sin man

CharlotteLämna en kommentar

Min högt vördade älskade make tycker att det är jättekul att jag engagerar mig i frågor kring hur män och kvinnor ser på varandra. Inte så att han gillar att jag har något sorts intellektuellt intresse för genusfrågor utan för att han vet att det krävs ganska lite för att puffa mig över kanten till ett raseriutbrott när jag tuggar fradga, stampar i golvet och häver ur mig svärord på sju olika språk om jag har trasslat in mig i någon debatt. Och det gillar han.

Så idag var han väldigt nöjd när han kom hem och berättade om något han läst i någon av Internets otaliga gömmor.

Maken: Did you know what kind of face on a man women like differ depending on where they are in their cycle?
Jag (lite ovillig att lockas in i en potentiellt uppretande diskussion): Really…?
Maken: Yup. When she’s ovulating, she prefers a man with a rugged, masculine face.
Jag: I remember having heard something like that.
Maken: And when she’s menstruating, she prefers a man with a face that has been set on fire, with scissors stuck into his eyes and baseball bat up his ass.

Historikerns historier

En powerpoint med rosa rosor

Charlotte4 kommentarer

Ni som under natten haft svårt att sova, vridit er i ångest över hur den där powerpointen skulle bli och fruktat sidvis med text svart på vitt kan pusta ut. Allting är som vanligt på den här bloggen. Det vill säga, ganska rosa och inte riktigt som konventionerna säger.

Den här helt egenhändigt skapade botten kommer jag att presentera min forskning på.

Förresten; om någon annan nu blev så där hell yeah en sån vill jag också ha kan man höra av sig och så kan man få bilderna i full storlek.

Historikerns historier

Att förneka sig själv eller inte

Charlotte2 kommentarer

Jag har nu i väldig ångest funderat över hur jag ska göra med den Powerpoint som ska stödja min presentation vid den internationella konferensen i Glasgow. Tidigare erfarenheter ger vid handen att historiker i allmänhet inte har fattat det där med Powerpoint på något plan djupare än att det ger en två timmars föreläsning med 28 latinska citat en modern och intressant inramning om publiken samtidigt kan läsa motsvarande ungefär tvåhundrasjuttiofem A4 text behändigt framklickat i svart på vitt.

Om det nu undgått någon är jag inte en svart på vitt kind of tjej. Jag är mer en rosor i kanten och ljuva spetsband med regnbågsfärgade bokstäver kind of tjej.

Så ska man förneka sig själv och sitt stora behov av rosa fluff för att leka seriös historiker eller ska man helt enkelt ge vika för färgerna, kasta självbevarelsedriften överbord och hoppas på att publiken är tillräckligt smart för att förstå att bra forskning kan komma i många olika former och färger?

Det sistnämnda? Right? Då kör vi!

Vardagslivet

Den dåliga feministen

Charlotte3 kommentarer

Tilda har fått en My Little Pony-film. Alla ponysar skrattar hela tiden och så flyger de genom regnbågen för att träffa nya vänner och så sprider de glitter överallt och så bygger de ett glasslass som räcker upp till himlen och flyger i sina luftballonger och pratar med fjärilarna och så skrattar de lite till.

Jag ryser. Inte av obehag utan för att jag bara med hela mitt hjärta älskar glada skratt, glitter, glasslass och rosa fluff för att det är sånt som gör världen lite bättre.

Jag blir nog ingen bra rabiat feministtoka ändå.

Vardagslivet

En dag ska vi träffas igen.

CharlotteLämna en kommentar

Du affärsbiträde i skoaffären med de där högklackade gråsvarta skorna med en liten rosett och småblommigt foder, som skrattade när jag pratade med de där skorna: Det var skorna som sökte kontakt och pratade med mig först. Bara så du vet. Det är inte så att jag är knäpp faktiskt. Jag är bara artig.

Historikerns historier

Japp, det gör man.

CharlotteLämna en kommentar

Om man ger sig in i en genusdebatt med argumentet att seriösa genusforskare håller sig utanför debatter, skjuter man sig själv i foten då?

Vardagslivet

Och framförallt är jag inte bitter. Inte jag inte!

CharlotteLämna en kommentar

Som ni vet leder jag en grupp magdansöser på torsdagarna. Det har ganska länge varit ungefär samma gäng. Vi har hållit ihop i två år nu.

Då och då kommer det nya dansöser till gruppen och det är förstås riktigt roligt! Extra roligt blir de ju såklart när det är någon som redan kan en hel del, som hon som är gruppens allra nyaste tillskott. Hon den där som har dansat lika länge som mig fast hon började när hon var 4 och jag när jag var 18. Nu kan man ju tycka att det är konstigt att fyraåringar börjar med magdans, men inte om man är från Turkiet och det är typ landets jävla nationaldans. Men det är ju bara kul! Nya talanger liksom!

Dessutom lär hon sig oförskämt snabbt och har en såndär perfekt muskulös kropp där varenda rörelse blir som ett vattenfall med vältränade satans guldfiskar som rasslar runt och mina klassiska skämt om ”the more the merrier” och ”det är bra om man är större för när man väl knockat igång boobsen fortsätter de liksom av sig självt och man kan koncentrera sig på annat” har liksom inte samma klang längre. Men det är ju bara kul att hon är där och ger oss perspektiv! Så där kan man bli om man tränar hårt! Och om de tyngsta grejerna man funderar på är åt vilket håll man ska kamma benan i sitt höftlånga, korpsvarta lockiga svall och man aldrig har fött barn, ammat och lärt sig betrakta torsdagens futtiga timme som just så mycket motion man kan hinna med på en vecka. Jättekul är det att hon är där!

Jag minns ju själv hur härligt det var, då när jag dansade åtta timmar i veckan för att dra minst två shower på helgen och jag tjänade tillräckligt bra för att mångdubbla mitt studiestöd. Då förut. Typ innan hon var född.

Så det är klart att jag är glad att hon är där! Jättekul är det! Ingen kunde vara gladare än jag!

Historikerns historier · Vardagslivet

Några tips om det där med trovärdighet som historiker

CharlotteLämna en kommentar

För att lyckas i den akademiska världen gäller det att bygga upp en trovärdighet. Det handlar bland annat om forskningsetik, om att vara noggrann när man redovisar sina fynd och om att ge tydliga referenser till ursprunget när man hänvisar till intelligenta saker någon annan har kommit på. I förlängningen handlar forskarens trovärdighet och position i den akademiska världen förstås också om att kontinuerligt hålla en hög vetenskaplig standard på allt vad man gör och att låta väl underbyggda metoder och teorier genomsyra forskningen.

Och lite handlar det säkert om att inte dyka upp på doktorandseminariet svingande en enorm rosa kasse…

… som man försöker förklara med att man behövde nya hårklämmor.

Särskilt om just hårklämmor inte var en av de där grejerna som man i lyckoruset över 70 % rabatt kom ihåg att köpa.

Men jag tänker så här: Mitt stipendium är rätt knapert. 70% rabatt ger en procentuell besparing motsvarande två veckors understöd, så det jag har gjort är egentligen en tjänst för forskarsamfundet och inte minst stipendiegivarna eftersom det nu blir mer forskning för pengarna. Så att säga.

En ny väska. Mmmmm.

Den där hatten jag suktat efter.

Och dessutom ett par skinnhandskar med en rosett och ett diadem till Tilda.

Jo, och så ska vi väl säga att åtminstone min egen trovärdighet som historiker är väldigt beroende av att jag inte tvingas räkna procentsatser för min forskning utan bara för mina interna numerisk-bekräftelse-på-behovet-av-shopping-monologer.