Historikerns historier · Vardagslivet

Vet ni vad det här är?

Det är sol som skiner in på mitt arbetsrum, det är vad det är.

Men ska vi säga att det säkert är tur att det inte är längre än 20 minuters sol här just nu, för jag har en artikel som borde bli färdig. Visst kan jag skriva med stängda ögon men tydligen är det inte förrän man blivit professor som proof reading flyter på samma sätt.

Historikerns historier

Varde stipendieansökning! Och det blev blogg.

Som sagt är det hårda stipendiesökartider nu. Så vid doktorandseminariet passade jag på att prata med handledare B:

Jag: Så… Skulle du ha möjlighet att skriva referenser, tror du?
Handledare B (jämnar till kanterna på sin trave papper): Det kan jag säkert göra! Säg till i god tid bara!
Jag (tittar ner i golvet): Mmm….
Handledare B (tittar på mig): Du kan väl i alla fall meddela när det är lite närmare deadline… nån vecka eller så?
*tystnad*
Handledare B: 24 timmar innan…?
Jag: Topp! Se det här som 24-timmars-varningen!

Då så! Nu kör vi!

Historikerns historier · Vardagslivet

Några tips om det där med trovärdighet som historiker

För att lyckas i den akademiska världen gäller det att bygga upp en trovärdighet. Det handlar bland annat om forskningsetik, om att vara noggrann när man redovisar sina fynd och om att ge tydliga referenser till ursprunget när man hänvisar till intelligenta saker någon annan har kommit på. I förlängningen handlar forskarens trovärdighet och position i den akademiska världen förstås också om att kontinuerligt hålla en hög vetenskaplig standard på allt vad man gör och att låta väl underbyggda metoder och teorier genomsyra forskningen.

Och lite handlar det säkert om att inte dyka upp på doktorandseminariet svingande en enorm rosa kasse…

… som man försöker förklara med att man behövde nya hårklämmor.

Särskilt om just hårklämmor inte var en av de där grejerna som man i lyckoruset över 70 % rabatt kom ihåg att köpa.

Men jag tänker så här: Mitt stipendium är rätt knapert. 70% rabatt ger en procentuell besparing motsvarande två veckors understöd, så det jag har gjort är egentligen en tjänst för forskarsamfundet och inte minst stipendiegivarna eftersom det nu blir mer forskning för pengarna. Så att säga.

En ny väska. Mmmmm.

Den där hatten jag suktat efter.

Och dessutom ett par skinnhandskar med en rosett och ett diadem till Tilda.

Jo, och så ska vi väl säga att åtminstone min egen trovärdighet som historiker är väldigt beroende av att jag inte tvingas räkna procentsatser för min forskning utan bara för mina interna numerisk-bekräftelse-på-behovet-av-shopping-monologer.

 

Historikerns historier

Stipendiatens klagan – eller: det där med plats och tillhörighet

Till följd av Outi Alankos blogginlägg om hur man kastar ut stipendiater från universiteten här i Finland uppstod en diskussion på Facebook vilket i sin tur inspirerade till att försöka ge min egen syn på saken. Jag har haft turen att få stipendium för att på heltid ägna mig åt min doktorsavhandling. Därför känns det otacksamt att börja klaga över saker jag inte fått men jag tror att man begår ett stort misstag genom att exkludera den arbetskraft samhället ändå betalar för när man stänger stipendiater ute från universiteten.

För tillfället har jag ett årslångt stipendium från Helsingfors universitet. Jag ansökte om ett arbetsrum och när jag lämnade in pappren fick jag den bestämda uppfattningen att det inte skulle vara några problem att få del i ett rum i någon av universitetets vindlande korridorer. Därför blev jag oerhört förvånad när jag ett tag senare fick avslag. Reglerna hade ändrats och den som inte hade ett stipendium där stipendiegivaren stod för hela kostnaden för rummet (och jag vågar inte ens gissa på hur mycket det kan bli i centrum i en huvudstad) får inget rum. Detta trots att jag var villig att – liksom så många före mig – faktiskt betala en viss del av mitt knappa stipendium i månadshyra. Resultatet är alltså att universitetet betalar mig för att bedriva forskning utan att ens låta mig hyra en del av ett arbetsrum.

Så jag sitter hemma. På många sätt finns det fördelar med det. Till exempel sparar jag de pengar jag hade fått lägga på hyra och dessutom sparar jag resetiden till och från centrum. Men det är inte mitt val utan en effekt av ekonomiska åtstramningar och tyvärr en effektiv utestängningsmetod.

För det där med att ha ett arbetsrum är så mycket mer än att ha en plats att slänga sina grejer. Jag hade haft, och har fortfarande, ett stort behov av stöd från andra som vet hur det känns att sitta fast i teoribildningar och metodologiska krumsvängar, andra som förstår det där behovet av att lära sig mer och som gör att man orkar fortsätta när skrivkrampen tynger. Men visst, det där är kanske emotionella aspekter som man inte kan ta hänsyn till. Men vad sägs om tillgång till universitetets interna nät där e-böcker, stipendieansökningar och allsköns forskningsartiklar kan nås? Vad sägs om närhet till biblioteket, nationalarkivet och samlingarna med kopieböcker utan hemlån? Printer? Kopieringsmaskin? Fikarum?

Samtidigt som jag alltså har fått en ekonomisk möjlighet att forska har jag stängts ute från alla de andra aspekterna av forskningen. För föräldrar till små barn tillkommer att varje sjukdomssession innebär avbrott i arbetet då ens arbetsplats förvandlas till sjukstuga, och med barn i dagisåldern blir det ganska ofta. Samtidigt finns inte vård av sjukt barn ens som en möjlighet för en stipendiat. Dagarna och pengarna försvinner med snoret och hostan.

När mina kompisar ville bli popstjärnor och astronauter ville jag bli professor i historia. Det vill jag fortfarande och därför kommer jag att fortsätta med min forskning. Det är det här jag vill göra, det här jag alltid drömt om. Men vad händer när jag är färdig? Min referensram är ett litet rum med gröna väggar och en samling pelargoner som väntar på våren, mina närmaste arbetskamrater är tre katter som i ärlighetens namn ger rätt begränsat intellektuellt utbyte. Var kommer jag att passa in?

Jag har försökt med det mesta för att få en plats på universitetet. Jag vill undervisa och har en lärarutbildning i grunden men så får jag inte betala för rummet. Inte ens tappra försök att beskriva hur duktig jag är på att laga kaffe eller den relativa lögnen att jag är en stjärna på att städa hjälpte. Att utbrista ”men OJ vad mycket plats du har HÄR” och menande peka på en ledig skrivbordshörna när man besöker folk som har rum har inte gått det minsta bättre.

Sakta vänjer jag mig vid tanken på att sitta här hemma i fyra år och peppar mig själv att klara det. Och jag är tacksam för mina handledare som är tillgängliga för frågor och frustrerade utbrott när som helst. I går skickade jag en förfrågan till en av dem om stipendier och har fått inte mindre än tio svar med tips, idéer, hjälp och stöd inom ett dygn, allteftersom hon hittar mer. Att handledaren också spontant bjuder med en på tårta, book release och en snabb genomgång av nyttiga artiklar och böcker inför avhandlingen är så värdefullt att jag inte kan sätta ord på det. På så vis lever universitetstraditionen vidare. Universitas är människorna som vill lära sig mer, inte byråkratin som vill äta upp dem.

Läs också Eva Ahl-Waris om samma ämne!

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Repetition är alla stipendiers moder

Januari är stipendiesökartid. Jag fick förra året ett resestipendium till Stockholm för att gräva i riksarkivet (inte som en arkeolog alltså, utan som historiker) av Kulturfonden för Sverige och Finland (tackar ödmjukast!). I år tänkte jag söka igen och klickar mig igenom ansökningssystemet. Så när jag kommer till de där stora rutorna där man ska fylla i ”närmare beskrivning av projektet”, ”bilateralt mervärde” och ”planerad uppföljning” blir jag lite extra glad. Bilateralt mervärde. Yes. Sånt här är jag riktigt bra på!

Men när jag klickar på det lilla frågetecknet vid sidan av rutan – det där som man klickar på om man vill ha lite extra hjälp och som jag brukar klicka på bara för att jag tycker att det är kul – möts jag av texten från min egen ansökan anno 2010.

Shit.

Texten är bra. Riktigt, riktigt bra. Men hur i hela friden ska jag kunna skriva något nytt och inspirerat om exakt samma ämne, i exakt samma syfte och med min egen text som exempel på hur det ska se ut, utan att det ser ut som att jag dragit copy/paste över hela alltet? Eller ska jag bara copy/paste och tänka att det ju funkade finfint förra gången?

Kuriosa: När jag tänker efter minns jag att någon visst ringde och frågade om de fick använda min text och jag svarade ja.

Kuriosa: Undrar om man kan referera till hur en kvinna från landsbygden lär sig det intrikata tunnelbanesystemet som ett bilateralt mervärde…?

Historikerns historier

Och dessutom borde man ju se snygg ut

Djupt försjunken i feministisk juridisk teoribildning slås jag av problemet med jämställdheten.

Å ena sidan ska kvinnor behandlas lika som män eftersom det inte är skillnad mellan könen vilket leder till att kvinnor tvingas till att formas in i manliga strukturella normer och feministerna googlar molotov cocktail.

Å andra sidan ska kvinnor behandlas som en missförstådd underordnad grupp av likformiga individer med samma hemliga önskan att vara någonting större och kvoteras in i yrken de i jämställdhetens namn borde vilja ha.

Då är det inte lätt att vara hemmafru eller hänsynsfull man.

 

 

Läs gärna Janice Richardssons ”Selves, Persons, Individuals: Philosophical perspectives on women and legal obligations” (Aldershot, Ashgate 2004)!

Historikerns historier · Vardagslivet

Kattpyramiden – eller: mitt liv som nåldyna

Det är en utmaning att få något gjort med en katt i knäet. Omöjligt blir det först när en till katt helt sonika bestämmer sig för att ignorera katt nummer ett och ställa sig ovanpå.

Det här är sekunden innan katt ett snurrar runt och attackerar katt två vilket resulterade i att de kanade åt varsitt håll.

Fallet dämpades av något hundratal klor inborrade i mina lår.

Inga katter skadades vid tagningen av denna bild.

En doktorand förväntas återhämta sig och bli nästan helt återställd.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ärlighet när man presenterar sin forskning

Igår presenterade jag som bekant mitt första kapitel av min avhandling för seminariet. Det gick på alla vis åt helvete, inte minst för att min plan om att vara distanserat intellektuell sket sig så fort jag svarade ärligt på frågorna som ställdes. Missuppfatta mig inte, ärlighet i forskningen är viktigt, vi har pratat om det förut och man basunerar ut vikten av den samma på DN.s debattsidor i denna stund.

Men ärligheten när man presenterar sin forskning är så mycket trevligare när man har något intelligent att presentera. Så var inte fallet igår.

Och så frågade min handledare B hur jag hade tänkt när jag skriver att min forskning rör högmedeltiden, trots att jag börjar år 1350 och det vanligen räknas som starten på senmedeltiden.

En kort stund önskade jag att jag hade ljugit. Dragit till med en ”hrm, hrm (riktiga historiker harklar sig alltid innan de talar), enligt Dickson och Lederhosen är den kvalitativa periodisering av vad vi refererar till som mediae aevis kännetecknad av den kvantitativa felmarginalen i det som kommit att kallas senmedeltidens intrång”.

Istället sa jag som det var. Att jag helt enkelt gillade högmedeltiden bäst – även om jag inte medgav att det är för att de hade finast klänningar – och att jag därför letat reda på någon forskare (som säkert hette Dickson eller Lederhosen) som medgav en förskjutning av den traditionella periodiseringen. Bara för att jag ville.

Inte hade det ju med vetenskap att göra. Liksom.

I ljuset av liknande argument gjorde det säkert inget att vad jag presenterade säkerligen också var världens kortaste kapitel.

Historikerns historier

Varsågoda! En första snippet från min avhandling!

Vi kan ju säga som så, att planen än så länge är bättre än själva utförandet.

Och så skulle jag behöva en knapp för ”intellectual comments”.

 

Historikerns historier · Vardagslivet

De små förändringarna som förgyller

Om man har riktigt tråkigt och exempelvis borde skriva på sin doktorsavhandling men inte kommer på något bättre att skriva än ”trodde du ja!” på två timmar kan det hända att man får för sig att stoppa ett suddgummi under ena kanten på laptopen och tycker att det är oerhört kreativt och intelligent gjort.

Sen kan man gå in på sin blogg för att tipsa andra om hur fint det blir när datorn lutar, men då kan det hända att man slås av tanken att det förmodligen krävs inte bara en grundlig uttråkning utan också de där sju kopparna kaffe för att den sneda datorn ska komma till sin rätt.

Så skulle det kunna vara.