Etikett: Föräldraledighet

Uncategorized

Föräldraförsäkring om jämställdhet

CharlotteLämna en kommentar

Det har varit en hel del diskussion kring hur jämställt är relaterat föräldraförsäkringen. För det första tycker jag att man kan konstatera att Sveriges synnerligen proaktiva beslut för att främja att också fäder tar ut föräldraledigt bär frukt. Det hjälper att på riktigt säga till pappor att barnaskötande är också deras ansvar och att fatta politiska beslut som stärker den tanken.

Som motexempel kan vi ta Finlands halvhjärtade försök. Pappadagarna är upp till 54 till antalet (mammadagarna är alltid 105) men 18 av dem kan han spendera hemma tillsammans med mamman. Föräldrapenningens 158 dagar kan förvisso vilken som av föräldrarna ta, men i praktiken är det mammorna som gör det för pappornas andel av uttaget är bara 8.3%. 20% av papporna tar inte ut någon ledighet alls.

Patetiskt, om vi ska vara ärliga.

För den ojämna fördelning av vård av barn är ett så sanslöst stort jämställdhetsproblem. Det är roten till det onda. Om inte pappor uppmuntras, med politiska medel, att ta hand om sina egna barn så väljer de flesta att inte göra det. Sedan kan man ju tycka att barn ska vara ett gemensamt projekt hur mycket man vill – i praktiken faller det på kvinnorna. Och i kölvattnet kommer den där lägre lönen, de bristande karriärsmöjligheterna, snuttjobben och den osäkra arbetsmarknaden, högvis med hushållssysslor och lägre pension. Detta dessutom inte nödvändigtvis bara för de kvinnor som faktiskt har barn utan även för alla andra människor som går in på en arbetsintervju och ser ut som om de kommer att vara hemma och torka snoriga näsor istället för att jobba kvällar och helger för firmans bästa.

Det är inte rättvist. Så visst kan vi diskutera hur den perfekta föräldraförsäkringen ska se ut. Det finns knappast några rätta svar på det. Men att det behövs politisk styrning råder det ingen tvekan om. Det enda som händer när man släpper familjerna fria att bestämma själva är att vi faller tillbaka ner i gamla mönster. Resten av samhället har inte förändrats tillräckligt mycket sedan femtiotalet för att förhindra det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En jämställdhetsskillnad mellan Sverige och Finland

Charlotte39 kommentarer

Ju mer jag tänker på det, desto mer blir jag övertygad om att den skribent som framhävde symbiosen mellan mor och barn i HBL för ett par dagar sedan är ett tecken på Finlands jämställdhetstänk. Mammor ska förstås också få arbeta. Det är bara bättre om de först sköter om barnen och sedan kanske jobbar halvtid eller så. I Finland har man rätt att vara hemma i tre år med sitt barn. Tre år! Tänk vilken fantastiskt lyx att ha ett sådant alternativ! 6 % av den tiden utnyttjas av pappor – att jämföras med Sveriges 22 %. Dessutom, och det här är en av de viktigaste sakerna, tar papporna i Finland nästan bara ut sin pappaledighet (alltså några veckor i samband med födseln) och inte delar av föräldraledigheten vilket gör att finländska pappor alltså är hemma samtidigt som mammorna.

I just en sån miljö kan myten om det magiska bandet mellan mor och barn få frodas. För det känns nästan magiskt, det håller jag med om. Det där livet man i månader har känt så nära till sitt hjärta har man plötsligt i famnen. Det är ett ansvar så stort att man knappt förstår det. Man vaknar på natten och kontrollerar att babyn andas, man förundras över hur en så liten hand kan vara så perfekt och så stark och första gången baby ler ett stort leende förstår man att man vill ägna resten av sitt liv åt att locka fram flera. Och den där kärleken som tar över allt. Som gör att man orkar när man trodde att krafterna var slut och som får en att förstå att livet nu är större och viktigare än vad det någonsin varit tidigare.

Allt det där har barnets pappa också rätt till.

Och visst. Sveriges 22% är väl inget att dansa glädjedanser över, men i Sverige är det fler pappor som är själva hemma med sina barn, som får självförtroendet man får när man inser att man faktiskt klarar av att sköta barnet. Och det finns ett helt annat samhälleligt stöd för att mammor ska jobba (ibland tyvärr så stark att den mamma som vill vara hemma lite längre betraktas som avvikande) och en självklarhet i att pappor också kan. För ett jämställt samhälle är det helt fundamentalt att mammor och pappor är likvärdiga föräldrar.

Idag skriver professor Paul Lillrank i HBL att anledningen till att det finns så få kvinnor i bolagsstyrelser är att man till dessa styrelser ska välja ”kompetens och erfarenhet” framför ”allmänna principer och statistiska fördelningar” – en kolumn jag har på känn inte direkt skulle ha fått något hjärtligt mottagande i Sverige. Men jag håller helt med honom. Klart att kompetens och erfarenhet ska gå före. Men det är dags att fundera över varför så många kvinnor inte upplevs ha denna kompetens och erfarenhet som krävs och kopplingen till synen på modern som überförälder är uppenbar. Själv har jag varit mammaledig i nästan 4 år. Grannfrun på ena sidan i totalt 9 år, och hon på andra sidan staketet i nästan 13 år. Ingen av oss kommer att ha en chans att någonsin konkurrera på samma villkor som män utan avbrott i karriären. Visst får vi skylla oss själva som fått barn, och visst hade vi inte behövt vara hemma riktigt så länge med barnen. Men hade samhället sett det som självklart att ledigheten skulle delas lika mellan båda föräldrarna, för att båda föräldrarna är lika värda, hade vi på andra sidan småbarnstiden haft samma förutsättningar till konkurrens som männen.

Jämställdheten har kommit långt. Den formella diskrimineringen är borta. Men den strukturella diskrimineringen lever och frodas. Här i Finland är det extra tydligt.